Medan det kommande albumet So Help Me God slutförs i form av ett cermoniellt uppvaktande i någon undangömd katakomb vid Vatikanen fortsätter Kanye West att erövra världen.

Från att ena dagen lamslå sociala medier med en tweet, till att bada, eller ja, försöka vandra över en armenisk svandamm — nu finner vi rapparen, producenten och modeagigatorn på Time Magazines omslag som en av världens 100 mest inflytelserika personer. En lista som täcker upp alla hörn av världens populärkultur och relationer med bland annat frun Kim Kardashian, Malala Yousafzai samt Yeezus största beundrare: påven.

Rampljuset är dock ett Kanye konsumerar, som alltid annars på toppen av de utnämnda titanerna. Huruvida den omtalade artisten anser sig tillhöra den grekiska mytologin eller en mer samtida definiton av gudagestalterna står kanske klart med det kommande albumet. Tills dess får intervjun nedan, av ingenjören och entrepenören Elon Musk för den legendariska tidskriften, duga som inspirationell prosa. Här talar Kanye om allt från drömmen att bli tv-spelsutvecklare till en ödmjuk raljering kring de senaste årens satsning inom modebranschen. En någorlunda jordnära frälsare med det hyperboliska egot i behåll som vanligt.

”Vad är det som gör magi magiskt? Faktumet att ingen tror att det är möjligt.” — Okej, bra, trolla fram det där albumet nu.

Bilder via Fox & AMC.   

I dagarna chockerades många av faktumet att den första säsongen av Better Call Saul abrupt hade nått sitt slut med förra veckans avsnitt. Samtidigt blev det nyligen klart att X-Files återvänder nästa sommar med en miniserie. Istället för att spilla tårar över faktumet att vi inte kommer återse Jimmy McGill — i sin transformation till Saul Goodman, kriminaladvokaten med betoning på kriminal — på flera månader finns det här en möjlighet till att fira. Före Better Call Saul och dess föregångare Breaking Bad var nämligen skaparen Vince Gilligan manusförfattare till kultserien där vi följer FBI-agenterna Mulder och Scullys jakt efter sanningen. Under fem år var han en del av tv-seriens högsta skik av kreativa sinnen, vi återfinner även där hans stilmässiga uttryck som numera är synonyma med blå meth och västernesquea dödlägen i Albuquerques öken.

Från fascinerande karaktärsskildringar och nyskapande narrativ till den humoristiska fallenheten eller den pulshöjande spänningen — vare sig du är insatt i X-Files eller ej, här är 8 avsnitt som kan bota din Better Call Saul- och måhända även Breaking Bad-abstinens.

8. Dreamland (S06E04 & S06E05)

I Better Call Saul spelar han elallergiska Chuck som vi lär älska men samtidigt hata då han föraktar lillebrorsan Jimmys advokatambitioner. I detta dubbelavsnitt finner vi dock humorlegenden Michael McKean i en rollen som den osympatiska Men In Black-agenten Morris Fletcher, med karaktärsdrag mer identiska den sliskiga advokaten Saul. Under en något utomjordisk olyckshändelse byter Fletcher kropp med Mulder och möjligheterna börjar florera för de båda. Den ena har helt plötsligt kroppen tillhörande 90-talets största babe, medan den andra nöjer sig med en före detta Spinal Tap-sångare så länge han kan nörda runt på Area 51. Premissen ger smakprov på den komiska ton Gilligan ofta erbjuder, här flörtandes med seriens mytologi förankrad i klassiska konspirationsteorier.

7. Folie A Deux (S05E19)

Att sitta instängd på ett kontor hela arbetsdagarna kan vara en mardröm, inte minst om din chef är en gigantisk kackerlacka med kraften att suga livsenergin ur dina kollegor som om han vore Madonna. Gilligan tar här skräcken för en evighet vid ett hopplöst kontorsjobb till gastkramande nivåer i äkta X-Files-manér. Titeln är i franska och betyder ”galenskap delad av två” vilket kan syfta till avsnittets förmåga att vara psykologiskt skrämmande men samtidigt rysligt kittlande. Saul Goodman kan skatta sig lycklig att han började langa kanelbullar efter Breaking Bad istället för att spendera sina sista dagar på denna horribla arbetsplats — hoppas de har bra förmåner för zombies i alla fall.

6. Hungry (S07E03)

Från Walter White till Heisenberg och Jimmy McGill till Saul Goodman — Vince Gilligan har alltid varit som främst i sin hantering av moraliskt mångsidiga karaktärer där till exempel en sympatiska familjefar kan förvandlas till en maktgalen knarkkung och fortfarande väcka empatin inom oss. Denna skicklighet illustrerar han även i detta avsnitt där vi får följa den allt annat än X-Men-kompatibla Rob Roberts, en mutant med en fäbless för människohjärnor vars helvetiska vardag som anställd på en snabbmatsrestaurang är en identifierbar sådan — förutom hungern för människohjärnor då. Vad som gör denna historia unik är att den berättas ur den mordiska hjärnslukarens perspektiv och vi som tittare känner oväntat nog i slutändan med vad som annars hade varit ett klassiskt monster för X-Files. Hajliknande mutanter och terrorbenägna gubbar som spränger ålderdomshem — att vi till och med kan ömma för dessa vidriga figurer är ett bevis på den imponerande talang Gilligan besitter.

5. Sunshine Days (S09E18)

Ta Michael Emerson känd från Lost och ge honom telepatiska krafter samt en fanatisk passion för den ikoniska sitcomen Brady Bunch så har du upplägget för ett fenomenalt underligt avsnitt. Den nionde och då sista säsongen av serien var en glanslös sådan med Mulders frånvaro där ersättarna Doggett och Reyes knappast passade i en utomjordisk värld sedan länge etablerad utan dem. Men i detta komiska och känslofyllda avsnitt — samt seriens näst sista — där Gilligan även stod för regin finner serien en balans vi sedan länge trodde var förlorad. Scully erbjuds även någon form av upplösning — efter ett nio år långt sökande efter sanningen — mer värdig än det dubbelavsnitt som följde.

4. Drive (S06E02)

Better Call Saul hade inte varit något utan Breaking Bad och med detta avsnitt blir det uppenbart att Breaking Bad inte hade varit något utan X-Files. Före han gav upp jobbet som kemilärare för att koka meth med en gammal elev förlorade Walter White vettet en första gång i detta klassiska avsnitt. Bryan Cranston spelar här en man med en outhärdlig huvudvärk, så pass att om den kidnappade Mulder stannar bilen de båda färdas i så kommer huvudet explodera. Det var i denna hysteriska nagelbitare Cranston visade prov på de kvalitér som tio år senare skulle leda till erbjudandet om hans livs roll.

3. X-Cops (S07E12)

Vad är egentligen tv-serien Cops? En realityfantasi som glorifierar poliser samt dryper av rasism och klassförakt? Ja att den oftast skildrar när vita, självgoda och överlag manliga poliser städar upp diverse förorter är något som borde bädda för kontrovers. Men med nästintill 1000 avsnitt är den numera inbäddad i den amerikanska populärkulturens DNA. Gilligan såg dock en möjlighet i detta och gjorde våra agenter till gäster i en skakig jakt på en mystisk entitet som röjer längsmed Los Angeles gator. Avsnittet är filmat och klippt likt ett vanligt Cops-avsnitt vilket blir till ett perfekt exempel på hur underhållande lättsamt X-Files faktiskt kan vara, med Mulder — vars lustfyllda klamrande efter sanningen här yttrar sig i ett rampljus han kan sprida sin konspiratoriska prosa — som dess charmerande essens.

2. Pusher (S03E17)

I den tredje säsongens kanske bästa avsnitt ställs de två FBI-agenterna mot en karismatisk men ack så dödlig sociopat med förmågan att kontrollera andra genom sina tankar. Idéen var ursprunligen en Gilligan hade planerat för en film men av anledningar okända slutade det upp som en av de bästa X-Files-avsnitten han författade. Vi lär dock alla vara tacksamma för att Fox i slutändan tillät det Deer Hunter-esquea klimaxet som producenter fruktade skulle uppmuntra barn till några tveksamma beslut av lekar. Som att barn ens borde vara nära en tv-apparat när X-Files är ingång. Faktumet att antagonisten Modell la ner mer tid på fantisera kring japanska samurajer och sätta eld på människor än att vinna en dejt med till exempel Scully är också hemskt tvivelaktigt.

1. Je Souhaite (S07E21)

Med detta avsnitt som även är Vince Gilligans regidebut återfinner X-Files den värme och känsla för egendomlighet som till stor del saknades under det sena 90-talet. David Duchovny och Gillian Anderson är fantastiska när de tillsammans återfinner seriens kärna i vad som hade kunnat bli ett passande avslut efter sju säsonger. Istället skulle Duchovny överge serien för endast några sporadiska återbesök medan kvalitén sakta förföll i ytterligare två säsonger. Turligt nog tycks Je Souhaites ande i lampan ha hört min önskan om att åter stiga ner i FBI:s källare för att finna sanningen och gottgörelse, ni kan tacka mig i kommentarsfältet.

Medan svensk musik ofta är känd för att jobba i progressiva poprytmer vågar få att ta ett äkta kliv tillbaka och anamma en mer nostalgisk anda. Detta är dock inte fallet med Stockholms egna Sarah Frey vars musik tar andetag fyllda av det förflutna, samtidigt som hon andas något nytt och säreget för en scen stundtals i brist på nyanser. Men på Sarahs palett finner vi en variation av kulörer från sångerskan — tillika textförfattaren och producenten — som lär ljuda från Soundcloud och eka bland sommarnätter.

Med hennes nya artpop-influerade projekt Itsabrightlight suddar hon ut gränsen mellan dröm och verklighet med ett trollbindande resultat. Debutsingeln Weaken Me är ett känslomässigt laddat verk med influenser som ekar av 80-talets avant-garde utan att bli till en pastisch. Med en bas och snare som gungar likt Ultravoxs låt Vienna bygger Sarah suggestivt upp ljudbilden lager för lager och låter sedan hennes tidslösa röst mynna ut i dansant eufori. Detta omfamnande synthtäcke yttrar sig likt en resa över marken från en åker täckt av dimma till en stadskärna med pulserande neoner. 

Tänk om David Lynch skulle regissera en svensk sommardröm där landsbygden möter Blade Runners dystopiska Los Angeles dränkt i neo-noir. Då har vi med Itsabrightlight funnit en självklar kompositör.

Weaken Me släpps officiellt den 24 april genom nystartade skivbolaget Woah Dad! med releasefest på Taverna Brillo den 23:e.

Bild via HBO.   

Det finns serieavslut, och så finns det The Sopranos, vars sista scen gäckar tittare än idag. Stunden då HBO:s första världskända flaggskepp sa adjö är en mytomspunnen sådan, då det nästan verkar som ett unisont ”wtf” brast ut över hela USA när tv-skärmen plötsligt blev svart. När miljontals fans av New Jerseys gangsterintriger förstod att det inte handlade om någon form av strömavbrott följde en hysteri i form av otaliga sidor fan-teorier. Än idag andas spekulationerna, gick Tony i mål efter sex säsonger av diverse mordförsök eller föll han på mållinjen till tonerna av Journey med en kula i bakhuvudet? 

Seriens skapare David Chase talar inte ofta om ämnet och verkar helt ärligt nästan ångra att han lämnade Tony på ett sådant diffust vis. Men nu bryter han tystnaden rejält med en artikel för tidningen DGA Quarterly, där varje viktigt ögonblick i den omtalade scenen analyseras. Från den mystiska mannen i Members Only-jackan till Meadows parkeringsförsök — detta är fängslande läsning essentiell för varenda fan av den moderna klassikerna som är The Sopranos. Ni finner ett utdrag nedan, där Chase diskuterar huruvida Tony dog eller inte, medan artikeln i sin helhet kan läsas här.

I said to Gandolfini, the bell rings and you look up. That last shot of Tony ends on ‘don’t stop,’ it’s mid-song. I’m not going to go into [if that’s Tony’s POV]. I thought the possibility would go through a lot of people’s minds or maybe everybody’s mind that he was killed. He might have gotten shot three years ago in that situation. But he didn’t. Whether this is the end here, or not, it’s going to come at some point for the rest of us. Hopefully we’re not going to get shot by some rival gang mob or anything like that. I’m not saying that [happened]. But obviously he stood more of a chance of getting shot by a rival gang mob than you or I do because he put himself in that situation. All I know is the end is coming for all of us.

I thought the ending would be somewhat jarring, sure. But not to the extent it was, and not a subject of such discussion. I really had no idea about that. I never considered the black a shot. I just thought what we see is black. The ceiling I was going for at that point, the biggest feeling I was going for, honestly, was don’t stop believing. It was very simple and much more on the nose than people think. That’s what I wanted people to believe. That life ends and death comes, but don’t stop believing. There are attachments we make in life, even though it’s all going to come to an end, that are worth so much, and we’re so lucky to have been able to experience them. Life is short. Either it ends here for Tony or some other time. But in spite of that, it’s really worth it. So don’t stop believing.

Angående överflödet av fan-teorier:

Minns ni en tid då marknadsföringen av en film inte var en tickande bomb redo att explodera med spoilers vilken minut som helst? Nej det gör knappt jag heller. Trailers har till exempel alltid varit opålitlig, under 70-talet kunde de praktiskt taget avslöja en hel films handling på mindre än två minuter. Med åren har dock dessa smakprov blivit allt mer kontroversiellt laddade. Vi vill se högoktaniga blockbusters på bio men inte bli blåsta på konfekten genom att uppleva en kortfattad summering av filmens klimax på internet — samtidigt kan inte filmbolagen riskera att gå miste om besökare och spelar med något öppna kort, vilket inte alltid är det smartaste draget.

Så verkar fallet vara när det kommer till den femte installationen i sagan om den mordiska roboten från framtiden som blev Kaliforniens guvernör. Okej gränsen mellan fiktion och realitet är kanske inte så pass otydlig, men de flesta av er känner säkerligen till premissen för nästan varenda Terminator-film. Nu är mer än en CGI-animerad Arnold Schwarzenegger tillbaka för att avsluta jobbet McG startade med Christian Bale-rullen Salvation och eliminera denna franchise en gång för alla. Det lär väl ändå vara målet med Genisys — den fyndiga titeln säger egentligen allt — där de tar till ett tidsresegrepp liknande vad den nya tappningen av Star Trek och senaste X-Men erbjöd. Något säger mig också att om Neill Blomkamp får göra sin än så länge hypotetiska uppföljare till Aliens — även efter den fenomenala floppen Chappie — så kommer vi återigen få se en liknande vinkel där, för det vore ju inte helt olikt Hollywood att ta ett koncept och mjölka det tills vi har överdoserat på laktos.

Nu talar jag inte endast om att eliminera tidigare tidslinjer och Edward Furlongs urgulliga snelugg — den är redan glömd sen länge. Nej med denna reboot verkar de benägna om att döda all potential för framtida filmer ifall vi ska tro den nysläppta trailern, som säger alldeles för mycket med potentiellt förödande konsekvenser. Några studiobossar verkar ha tagit till det mest potenta av flummigt gräs och kommit fram till en idé mer briljant än att den ihållige Jason Clarke ska spela mänsklighetens frälsare John Connor — de har nämligen gjort Connor till filmens antagonist. Den jagade blir här jägaren, vilken twist! Tyvärr är jag redo att dömma den — precis som resten av filmen — i förväg och titulera det hela en generisk CGI-soppa. 

Visst det är förståeligt att filmstudion desperat försöker generera intresse, då hypen kring Terminator: Genisys tycks ha uteblivit. Dock misstänker jag att detta katastrofala drag har öppnat upp för en lynchning inte ens en nervattnad version av catchphrasen ”hasta la vista baby” kan rädda dem ifrån. Vi talar ändå om en franschise vars fallenhet för stuntbaserad action skulle bli kännetecknande för 80- och 90-talet. Men nu verkar den andra filmens CGI-milestolpe bli dess fall när föregångarnas råa produktion här överskuggas av finpolerad estetik och skrämselväckande animeringar.

Någonstans sitter förmodligen studiobossarna — fortfarande lika pårökta — och försöker konstruera en tidsmaskin som kan rädda dem från deras egen undergång. Arnold skulle aldrig ha kommit tillbaka hörni.

När du skrev på före manuset färdigställdes.