Förra årets mest omtalade tv-serie var utan tvekan Emmy-belönade True Detective. Den första säsongen från HBO:s antologiserie som kretsade kring ett brutalt mord i den amerikanska södern rönte framgångar med Hollywood-skådespelarna Matthew McConaughey och Woody Harrelson i spetsen. Men serien kritiserades även för sin skildring av kvinnor där gränsen mellan misogyni och manschauvinistiska nidbilder var mer än oklar. I slutändan var dock True Detective med sina långa tagningar och H.P Lovecraft-flörtande en kosmisk succé.
Frågan hur seriens skapare Nic Pizzolatto ska lyckas följa upp detta har förbryllat många och säkerligen han själv. När Vince Vaughn och Colin Farrell — numera med en snart signaturenlig mustasch — blev klara för huvudrollerna i den andra säsongen verkade det även som att författaren hade blundat inför den kritik första installationen mötte. För ett kriminaldrama med grubblande vita gubbar tycks vara upplägget även denna gång när sceneriet förflyttas till den amerikanska västkusten. Det är ännu oklart huruvida vi kan förvänta oss ett gästpel från Cthulhu men av den nya trailern att dömma är polisarbetet i Los Angeles något av en demonisk möda — med lite countryblues som soundtrack.
Lagens väktare med dåliga alkoholvanor och snörvliga näsor är att förvänta när de bittert stirrar vidare in i kameran 22 juni på HBO Nordic.
Minns ni 2011? Ja tänk allt som kan hända på bara fyra år. Till exempel kan ett skejtande rapkollektiv från Los Angeles erövrar världen över en natt för att sedan sakta men säkert tyna bort tills de bara är dammet bland fantasyböckerna på biblioteket. Jag talar såklart om Odd Future — minns ni dem? Okej låt mig färska upp erat minne. Kring senaste decennieskiftet bildades gruppen led av Tyler, the Creator och skulle komma att bli kända för provocerande texter, punkliknande konserter, lite mer provocerande texter och faktumet att ingen visste var medlemmen Earl Sweatshirt befann sig — spoiler: en skola för ligister i Samoa.
För att göra en kort historia ännu kortare så hade helt plötsligt hawaiiskjorter blivit en trend igen och alla vita grabbar med behovet hade äntligen en plattform där de kunde slänga ur sig n-ordet. Odd Future var med andra ord en succé. Album, tv-serier, klädmärken — de hade allt, eller ja snarare Tyler vars produktiva hjärna låg bakom det mesta. Men nu fyra år senare verkar det nästan vara dags för VH1 att bli lite nostalgiska med en Rock Doc eller kanske slå på stort med en Searching for Frank Ocean. RnB-sångaren gick förra året skilda vägar med management-paret Christian och Kelly Clancy — som varit en del av Odd Futures karriär i flera år — vilket var det sista vi hörde från Ocean tills tidigare i veckan då det blev officiellt att uppföljaren till hans hyllade debutalbum Channel Orange släpps i juli. Med titeln Boys Don’t Cry kan jag endast anta att albumet är ett enda homage till The Cure producerat av David M. Allen.
Samtidigt släppte Earl — den mest intressanta bland alla tämligen anonyma rappare från gruppen — årets kanske mest ointressanta rapalbum hittills. Det var en rad dispyter kring huruvida hans skivbolag Sony ruinerade det momentum rapparen hade försökt bygga upp genom att släppa all information om albumet på en gång. Även om det var fallet så ursäktar det inte den tortyr I Don’t Like Shit, I Don’t Go Outside var för öronen, mer illaskärande produktioner får man leta länge efter bland artister signade till världens största skivbolag.
Människans ständiga begär att ha ett relevant tumblrflöde fångade upp dessa artister och de lyckades hålla sig kvar ett tag. Men likt trender måste även artister ge rum för nya, för hur länge kan egentligen en gif underhålla?
Men hur står det till med Tyler, the Creator då? Ledaren för denna kortlivade rapdynasti har hållit sig i det dunkla sedan 2013:s hyllade Wolf, rent musikaliskt det vill säga. Sedan dess har han istället lagt fokus på sitt klädesmärke, tv-serien Loiter Squad och egen festival. Det kultfölje Odd Future byggde upp äger Tyler numera tack vare hans förmåga att inte kunna sitta still en sekund. Dock var det musiken — med all dess satanistiska symbolik och våldtäktsfantasier — som fansen förälskade sig i och under natten till idag besvarade fansens frälsare deras bönrop.
I sitt ständigt pågående korståg för framgång vunnen ur självständighet och kraften att tro på dig själv lanserade raps rebelliska renässansman under natten ett eget nätverk, en plattform vid namnet Golf som Tyler kontrollerar helt själv. Med detta kom även nyheten om ett nytt album vid namnet Cherry Bomb som släpps nästa vecka där bland annat Kanye West och Lil Wayne gästar. Utöver det släpptes även två smakprov från albumet samt en musikvideo.
Låten DEATHCAMP är måhända inte vad jag skulle vilja höra från någon rappare år 2015, dock är det charmigt hur dedikerad Tyler är i sin kärlek till N.E.R.D. med denna uppenbara Rockstar-efterrapning. FUCKING YOUNG som ackompanjeras av outrot PERFECT — där Tylers brasilianska protégé Kali Uchis assisterar med sång — är däremot en annan historia helt logisk i dess kontext. Rapparen har alltid haft ett sinne för humor inspirerat av idoler som Eminem och när musiken blev ett instrument — för en känslomässigt instängd tonåring — där han kunde låta sina känslor ljuda resulterade det i något explicita texter. Uppgivenheten efter raserat förhållande resulterade i fiktionella kidnappningsdraman och våldtäktsfantasier vilket med all rätt upprörde.
Tyler har dock — tillskillnad från en viss svensk rappare i 30-års åldern — mognat någorlunda med åren och gett upp den tröttsamma misogyni en stor del av hans texter speglade. Den något ocensurerade humor lever dock kvar på Fucking Young där en ångestladdad Tyler skildrar sina känslor inför ett förhållande där åldersgapet är för stort — alltså en låt någon borde lägga till i Tygas Spotify-kö. Det hela görs över en anmärkningsvärt förbättrad och nästintill psykadelisk soulproduktion som Brandy säkert hade kunnat sjunga över för tio år sen. Resultatet är en fusion av de influenser den rappande producenten har jobbat med sen första mixtapet Bastard och först nu tycks hans vision ljuda med bravur.
Den medföljande musikvideon är också en del av det lekfulla mantra vi kan förvänta oss från Tyler som även står för regin. Med en känsla för detaljer och färgbalans utvecklas det hela till en Mad Max-fantasi från någon som har nördat alldeles för mycket Wes Andersson. Det är en säker satsning vars ökade produktionsvärdet i jämförelse med äldre videos illustrerar den fortsatt uppåtgående kurvan som är Tyler, the Creators karriär.
Odd Future är kanske en del av rap som är död och begraven. På måndag lär vi dock få reda på ifall Tylers dröm om att cementera själv i musikhistorien är en naiv sådan eller om en framtida Grammy kanske finns inom hans räckhåll. Än så länge bådar det tämligen gott.
Återigen så är året 2015 och jag skrev precis denna text om Odd Future. Vardagen och dess överraskningar.
Händer det igen eller inte? Så lyder den världsomspännande diskussionen bland Twin Peaks-fanatiker i detta nu. Som de flesta säkert känner till blev det klart i höstas att den gamla kultserien skulle återvända efter 25 år med nio nya avsnitt, samtliga författade av skaparna Mark Frost och David Lynch samt regisserade av den sistnämnde excentrikern.
För just en excentriker är väl vad Lynch är och han visade prov på det tidigare i veckan. Filmskaparen gjorde det då klart för oss att det inte kommer bli någon återkomst till de dimmiga skogarna för hans del pågrund av bristande budgetförhandlingar. Fans och skådespelare — som såg en gammal dröm gå i kras — var självklart förkrossade. Men kanske är det inte försent att ge upp hoppet, enligt Variety är nämligen Showtime — som producerar denna nya miniserie — nu redo att kompromissa.
Vad betyder detta för tv-seriens framtid? Är Lynch nyckeln till the Black Lodge eller skulle vi kunna finna Laura Palmer bland de röda skynkena utan honom? Låt oss se över möjligheterna.
Ett Twin Peaks helt utan David Lynch
Dale Cooper är ingen utan sitt kaffe eller metafysiska trippar till drömmar och denna stad är inget utan David Lynch. Även ifall Mark Frost alltid har bärt på en talang för berättelser — förutom när han författade denna film — så är det Lynch själ som har gett Twin Peaks liv. En man vars tankegångar är nästintill omöjliga att sätta sig in i går inte att ersätta så enkelt. Om en modern fortsättning av Twin Peaks ska fungera krävs David Lynch, men i vilken kapacitet?
Ett Twin Peaks med David Lynch
Låt oss säga att regissören får igenom sin vilja och återvänder för alla nio avsnitt — kommer han klara av det? Nog för att jag vill tro på denna surrealistiska mästares storhet men nästa år markera inte bara Twin Peaks uttalade återkomst, utan det har även då gått tio år sen Lynch — som debuterade 1977 med Eraserhead — regisserade något längre än en kortfilm. Att ta sig an detta projekt på nio timmar är en utmaning även för de bästa av filmskapare vilket sätter en monumental press på en nästan pensionerad regissör. Resultatet — om det hela går vägen — skulle kunna bli till det fantastiska vanvett vi älskar, frågan är dock om det finns tillräckligt många timmar till meditation för att det ska gå vägen.
Ett Twin Peaks med men ändå utan David Lynch
Oftast talar man om den första — något korta — säsongen av Twin Peaks som den bästa, med all rätt. Många verkar dock ha antagit att det hela var David Lynch och Mark Frosts egna bedrift som de åstadkom före tv-cheferna tröttnade på deras dimtäta mysterier. Det är inte helt sant, eller visst sista delen om sviniga tv-chefer ja men första säsongens storhet är inte bara skaparnas bragd. Av åtta avsnitt regisserade faktiskt Frost endast två och skrev fem varav tre var tillsammans med Lynch som bara regisserade två av säsongens — kanske flummigaste — passager.
Men en bra tv-serie är alltid mer än skaparen och grundidéen — det är en gruppinsats där kameramän, regissörer, manusförfattare och producenter alla är beroende av varenda. Twin Peaks kan måhända inte fungera utan en direktlänk till det så kallade Lynchianinre. Låt därför David Lynch skriva alla avsnitt, regissera första avsnitt och använd honom sedan som en rådgivare med som kan överse produktionen. Nio avsnitt är ändå en monsturös förväntning, ta därför istället tillbaka American Horror Story’sTim Hunter eller Homelands Leslia Glatter — två regissörer som gjorde ett fenomenalt jobb med kultserien när den förbryllade tittare i början av 90-talet.
Visst är Twin Peaks en värld vi kan tacka David Lynch för, men det är även en värld där fantasin kan frodas likt ingen annan plats. Därför är seriens framtid inte beroende av dess skapare, den är beroende av filmskapare med förståelse för hans vision som sedan kan tillföra deras inviduella styrkor för att göra något värdigt den serie där rollfigurer förvandlades till dörrhandtag. Lynch är ändå 69 år gammal med skapliga röklungor så vad kan vi egentligen förvänta oss?
Omvärldens bild av musikens Sverige är måhända insnärjd i klyschor. Alla hushåll äger hela ABBA:s discografi, herrarna i gruppen delar på ett diktaturliknande presidentskap, varenda klubb spelar Avicii tills öronen imploderar och Robyn är numera landets sanna drottning. Kort sagt: den ständigt växande musikexporten vi ofta stoltserar med är synonymt med ideligen trallvänlig och lättsmält popmusik. Vilket är lite underligt då vårat land är beläget i de nordliga breddgraderna med minst ett halvår av vinterdepression.
Men likt mycket annat gömmer sig något i periferin om du stirrar tillräckligt länge. Medan Max Martin och Shellback erövrar amerikanska topplistor har en annan svensk producent tagit den efterfrågade svenska svärtan till Soundcloud. Simon Wistrand är 22 år gammal från Ludvika och under pseudonymen GRXGVR har hans musik lyssnats på över en miljon gånger på det svenska musikdelningsforumet. Kanske är det därmed dags att öppna upp ögonen för den dystrare delen av Sveriges musikaliska spektra? För med den nya EP:n 4EVER YOUNG kan startskottet ha gått för en epok av gothklubbar i Stockholm.
Sen någonstans kring årsskiftet började detta arbete som idag kulminerar i fem spår där ljudbilden Grxgvr försöker förmedla ramas in perfekt. Med egetframtagna och säregna lo-fi-trummor ackompanjeras uppgivna synthmelodier utblandade med vida atmosfärer — melankoliskt betingade men ack så storslagna i sin gotiska galor. Kanske är detta vad som kan förväntas från en musiker vars tillvaro är belägen i Dalarna. Här inkasseras dock folkdräkter och midsommardans mot cyberpunkig estetik och rave längs ett strobeglittrande Siljan med detta gastkramande — men samtidigt fängslande — soundtrack. Musiken är för Soundclouds egenformiga trapyttringar vad postpunk var för punken — ett mer samlat och välutfört alternativ för den som gillar att hänga kring kyrkogårdar.
På första spåret finner vi även den amerikanska rapparen Bones som med sin nitiska arbetsmoral har vuxit till en av de största bland Los Angeles ständigt skiftande underground-scen. Bones framgångar har kommit genom hans fallenhet för att blanda Cash Money-inspirerade rapflows med emo-tyngd sång. Därför är det knappast någon överraskning att Scholar blir till en perfekt plattform där den självutnämnde Graveyard God återuppstår i ett dimmigt sceneri — som säkerligen innehåller en del narkotika — där han till skriande synthar propagerar för det självständiga artisteriet.
Dock är den stjärna som lyser starkast över detta vinterlika ljudlandskap avslutande Northbound. Här når 4EVER YOUNG:s röda tråd sin ände med Three Six Mafia-associerade Skinny Pimp. Men orden ”always dark never day” får en helt annan tyngd i Wistrands regi utvecklas till ett lustspel med ens innersta ånger, ett långsamt men omfamnande outro. Låten blir även till ett passande giftemål mellan producentens influenser från den amerikanska södern och den nordliga kylan han har vuxit upp i — en passande signatur på ett sammansvetsat kyligt arbete.
Shellback och Max Martin har måhända topplistorna i sitt grepp men bland Soundclouds hemsökta gränder frodas Grxgvr — något jag tror han är mer än nöjd med.
Har även ni känt det? Det polariserande klimatet av vårvärmen som möter de kalla vindarna från norr, eller söder eller var nu Westeros ligger någonstans — Winter is coming hur som helst! Game of Thrones återvänder nämligen till amerikansk tv denna söndag och som vi alla längtar efter att få ta ett incestiöst blodbad bland politiska intriger.
Men även en annan serie kommer tillbaka denna söndag — det underskattade nördeposet Silicon Valley. Vad som på förhand såg ut att bli en Steve Jobs av allas snubbars bibel Entourage slutade upp som en rätt charmig historia efter förra årets debutsäsong. Inte minst pågrund av de färgstarka rollfigurerna spelade av minst lika färgstarka skådespelare.
HBO har därmed gjort det enda logiska och kombinerat de två i en reklamkampanj. Här finner vi Thomas Middleditch, Kumail Nanjiani och Zach Woods i varierande slackerutstyrslar debatterandes huruvida Westeros framtid är i säkra händer. Från Sansas självständighet till Tyrions diskutabla val av avrättningstillfälle, detta är något Kumail måste göra till en podcast bland alla hans andra podcasts.
