När det kommer till kontrovers och progressiv musik i symbios så gör ingen svenskättling det som Teddybears. Trion vars bakgrund härstammar i rå hardcore-punk och småroller i svenska ungdomfilmer har under sin karriär äventyrat bland ett stort utbud av genres — från rap till pop — alltid med egna distinkta attribut. Det som kan liknas med ett ständigt vitalt Frankstein-experimentet har pågått i över 20 år och yttrar sig nu i hårt pulserande dancehall med pulviserande bas och brassinstrument.

Med den nya singeln What’s Your Problem? cementerar gruppen sin roll som vårt lands mest underskattade musikaliska provokatörer. Tillsammans med den 12 år gamla flickan Baby Trish från Jamaica ställer de frågan titeln syftar på vilket verkar spegla den antirasistiska kampanj de har fört mot Sverigedemokraterna sen förra året. Resultatet är en adrenalinstint tempohöjare som inte låter sig tyglas och lär säkerligen bana vägen för ett segertåg som kommer ta bröderna Åhlund och Patrick Arve genom 2015.

Teddybears kommer även framföra låten tillsammans med Baby Trish på Grammisgalan nästa onsdag. Om det inte vore för killarnas nya fadersgestalt-aura så hade jag lätt slängt in en referens till år 2000:s upplaga av tillställningen, men jag tycker vi lämnar det i ett förflutet då man kunde förtära sprit under galan — Sleepy bar ändå en durag på den tiden.

Tidigare idag talade jag om 90-talets annalkande återkomst till våra medvetanden och än verkar jag inte behöva äta upp dessa ord. Blur — eller killarna som gjorde den där låten från Gladiatorernas träningsskiva — planerar nämligen en storslagen rentré med albumet Magic Whip som släpps 28 april. Gruppen med Gorillaz-geniet Damon Albarn som de facto har inte släppt ett album sen 2003:s Think Tank så ni kan ana att fans världen över spårar ur något smått nu. Med den sedan länge trogne producenten Stephen Street ombord och första singeln Go Out står det klart att detta är ett styrkebesked i all dess lo-fi-galor som lär glädja fanatiskt nostalgiska britälskare.

Ännu en dag och ännu nya lärdomar att in — så varför inte göra denna till en i Wes Andersons tecken fylld av kulör? Filmkritikern Matt Zoller Seitz är nämligen igång igen med en djupgående analys av filmskaparens verk och nu är den senaste filmen Grand Budapest Hotel redo att obdusceras med fingrar befriade från tremor.

Under 2014 släppte Seitz sin bok The Wes Anderson Collection där han med hjälp av en ovärderlig inblick i regissörens tankebanor gav världen en turné genom Andersons nästintill 20 år långa karriär. Detta verk av — i en filmnörds ögon — bibliska proportioner saknade dock regissörens senaste film vilket Seitz nu kompenserar för med ett åttonde kapitel i videoformat.

Med en 16 minuter långa föreläsning ges vi en klar bild av den bittra melankolin som genomsyrar alla Andersons — på utsidan — komiska verk och var detta tonläge härstammar ifrån. En fängslande genomgång av regissörens säregna drag är att förvänta. Se även till att spara länken, du kommer säkert kunna fälla tårar till videon efter att Grand Budapest har förlorat Oscars på Oscars till Boyhood denna söndag — jag personligen ser inte fram emot det debaklet.

De säger att 90-talet är tillbaka vilket borde betyda att X-Files får den där beryktade nya säsongen och att pop-punk åter blir relevant. Även ifall sistnämnda är något orimlig så möttes pubertala riffs och utomjordingar till en viss del häromdagen. Tom DeLonge —  den nyligen sparkade sångaren och gitarristen i bandet Blink-182 — har nämligen gjort en intervju med PaperMag så underlig att Fox Mulder överväger en ny karriär.

All The Small Things-sångaren diskuterade där sin långlivade passion för det okända bortom stjärnorna och även hur USA:s regering avlyssnar hans samtal. Killen som 1998 skrev en låt vid namnet Aliens Exist är uppenbarligen något av en Edward Snowden i de svartklädda männens ögon — i alla fall om vi ska tro han själv. Det framgår i intervjun att DeLonge sitter på alla de härliga konspirationerna — från NASA-nazister till hjärntvätt. Vem hade anat detta från 90-talets kanske främsta kiss och bajs-aficionado?

Du kan läsa ett urdrag från intervjun nedan medan du finner helheten hos PaperMag. Utöver åsikter om månlandningen och Jesus så är detta även en fängslande studie i vad 90-talets kommersiella punkvåg kan göra med en människa. Ha dock foliehattarna redo och kom ihåg att sanningen finns där ute — köp dock inte den från en man vars största hit innehöll en nana-refrängen. Det borde väl även nämnas att kanske det största försöket till mörkläggning här är min numera obsoleta kärlek till bandet Blink-182 — snälla döm inte, jag var ung och är nu redo att gottgöra.  

DeLonge talar i intervjun bland annat om några högt uppsatta källor:

“gathering 150 hours of top secret testimony specifically for Congressional hearings on government projects and the US secret space program. People from NASA, Rome, the Vatican, you name it, they’re all on there. The top 36 hours that summarized the best parts of all of that footage, I had it hidden in my house for a period of time, and during that time I was flying this person out along with somebody that was Wernher von Braun’s right-hand assistant. Wernher von Braun was a Nazi scientist that we brought over to build our Apollo rockets that got us to the moon, and on his deathbed he told this person a bunch of stuff, and I was flying them out to Los Angeles and we were taking certain meetings.”

Hans källor råkar även veta hur man ursäktar en bakfylla:

”DeLonge said he knows his phones were tapped because his source would wake up every morning at 4 a.m., puke, fall down, and hear clicking and buzzing noises, something DeLonge says indicates mind-control experiments.”

När Missy Elliott stal showen från Katy Perry under Super Bowls halvtidsföreställning så var det även ett uppvaknande gör generationer. Helt plötsligt introducerades en hel rappares katalog till ungdomar som har växt upp under en tid då Get Ur Freak On inte dominerade radioflöden. Missy spiller säkerligen inga tårar över detta då rapparens streams och albumförsäljningar ökade markant vilket ger upphov till frågan — är 2015 året då Missey Elliott gör comeback?

Frågan har ställts förut och verkar nu vara mer relevant än någonsin med en ny remix på låten Take Ü There — ursprunligen ifrån Diplo och Skrillexs samarbete Jack Ü. Jag må avsky Diplos twerkfetischande och approprierande arsle men en ny rapvers från Missy kan få mig att förlåta denna pestohyra till EDM-produktion. Här finner vi rapparen i högoktanig form när hon sedvanligt snor showen med sin fallenhet för verbalt briljanta oanständigheter. Producenterna bakom den Kiesza-assisterad singel kan lika gärna lämna över rättigheterna — Missy äger den nu.

Är 2015 året då Missy Elliott släpper sitt första album på tio år? Kanske, kanske inte. Men fortsätter hon att remixa låtar i detta manér så kan vi egentligen inte kräva mycket mer.