Jag vet att bloggen har varit något dedikerad till Kanye West denna vecka, men vad ska man göra när Yeezy Season äntligen är här? Ett mantra inom familjen West och Kardashian verkar i alla fall vara att break the internet, och under natten gjorde just rapparen i förhållandet detta. Portarna öppnades då för en inblick i illuminatifabriken med 2010-talets främsta — självutnämnda — renässansmans första modevisning i New York.
Bland de närvarande under denna ritualliknande demonstration fann vi flera kända ansikten som Rihanna och Beyoncé, men den riktiga stjärnan var utan tvekan den nya skokollektionen Yeezy Boosts. Under månaden har vi givits ett flertal smakprov på de höga 750:s, men här kunde vi även finna en rad låga modeller från Yeezus och Adidas samarbete, samt klädesplagg, ack så många klädesplagg, för endast två ögon att konsumera. Man borde väl skatta sig lycklig ifall man har råd med ett skosnöre.
Men skor och kläder var bara några av alla höjdpunkter – nedan följer flera.
Diddy kämpade fortfarande för en roll i Game of Thrones med kanske den bästa outfiten på plats.
Beyoncé och Jay Z var förmodligen glada över faktumet att de hade en barnvakt för kvällen.
Första spåret från Kanyes kommande album spelades, vänta, okej, va?
Ja, för vad vore egentligen en modevisning i Kanyes regi utan lite ny musik? Vi har måhända inte ett datum för när det obetitlade albumet förväntas landa bland skivhyllorna, men halvdana inspelningar av Yeezus-uppföljarens första låt Wolves är alltid något. Tillsammans med Chicago-sonen Vic Mensa och den ständigt enigmatiska Sia verkar Kanye här ta ett logiskt nästa steg över en produktion av Sinjin Hawke och norska Cashmere Cat.
Det doftar 808s & Heartbreak — minus det sista får vi väl ändå hoppas för Norths skull — om detta och jag för en klagar inte. Vi gör alla bäst i att tacka de stackare som fångade detta på film, något säger mig att illuminati-sekten hade en äkta sittning i Lucifers ära senare under natten på deras bekostnad. Någonstans svär väl nostalgiskt uppgivna fans över hur de saknar ”gamla Kanye” utan att förstå dessa människors uppoffringar, för vem vet vad som sker bakom stängda dörrar när alla dessa branschnamn samlas? Gyllene bägare, blod och satanistiska totempålar? Bara foliehattar på Twitter vet.
Medan svenska musikjournalister skryter över våra popexporters erövringar utomlands fortsätter det elektroniska landskapet i Sverige att färgas av nya oanade talanger. En som har bubblat under ytan sedan 2013 med EP:n Smutsen är Stockholms egna Hanna Järver — som nu tycks vara redo för den större publiken. Hennes hjärteskärande röst och fallenhet för minimalistiska synthmelodier fann ett hem med melankoliska singeln Ingenting Skrivet som släpptes i början av året. Där illustreras en ljudbild lik dunkla mörka skogar, vars fäste lämnar marken med siktet mot februari-himlen när 1987 gör sin tolkning av den emotionella popoden.
Med den Londonbaserade svenskens regi blir Hannas ord mer svävande i en reverbdränkt komposition. Denna känslomässiga odyssé är därmed en kontrastfylld sådan där ångestfylld sång vilar på utdragna men smått hoppfulla toner och en hårt slående snaretrumma. Från den svenska vinterdepressionen till Londons blöta gator — drömmen om våren fick precis ett soundtrack lika förväntansfull som uppgiven.
Du kan höra 1987:s tolkning av Ingenting Skrivet nedan samt se videon till originalet — båda låtarna släpps via Londons indielabel Talent Is Luck senare denna månad. Du finner även Hanna Järver på en scen under kvällens spelningar på Where’s the Music i Norrköping och Stockholms Debaser Strand denna lördag.
Den största rädslan hos många rapfans inför helgens Grammys var inte att Kanye West skulle storma scenen, något flera välkomnade, utan erövringar av Iggy Azalea i de fåtal kategorier tillhörande genren. Efter Macklemores vinst och förlåtande sms till Kendrick Lamar förra året var detta en repris många inte ville uthärda. Turligt nog gick priset till Eminem istället för Twitters mest älskade australiensiska igloo. Sedan hur en vinst för en manlig vit rappare framför en kvinnlig vit rappare — som han nyligen hotade med våldtäkt i en låt — skulle vara mer givande för världens rapsamfund är diskutabelt.
Genom den amerikanska musikhistorien kan vi se afroamerikaner skapa banbrytande musik för att sedan approprieras av vita musiker — producenter likt Diplo har till och med gjort detta till något av en internationell sport. Kanske var det detta som vilade under Kanyes kommentarer om artisteri? Att rasifierade har börjat marginaliserats i musikutövande? Det vore knappast något nytt och om vi ska tro dessa undersökningar som Pigs and Planes har grävt fram så kan detta bli ett ämne värt att debattera under 2015. Grammy-galans nomineringar har nämligen inte varit så här vita sen 1981 — närmare 35 år sen Phil Collins solodebuterade med andra ord.
Det är en växande kurva och likaså i den över Billboards hundra hetaste artister, där även 80-talet tycks vara tillbaka. Nog för att Berlinmuren föll och The Cure släppte mer musik än någonsin under det decenniet, men detta var även en tid då pudelrock var relevant, vilket på något sätt nollställer David Hasselhoffs guldår rent musikmässigt.
Handlar det om musik eller rasism? Undertoner av det sistnämnda är något amerikanska galor överlag har dragits med sen begynnelsen och kanske är tiden kommen för en direkt motaktion. Är Yeezus fanbäraren i så fall? Kanske inte, men orden Kanye uttryckte i Beckyoncés efterskalv är väldigt träffande och lär säkerligen ljuda utöver 2015.
Med premiären av Better Call Saul återvänder vi till södra USA:s västernlika landskap, som Vince Gilligan byggde en mytologi kring under fem säsonger av Breaking Bad.
Världsbygget fortsätter här, år före blått meth och blodfärgade ökenlandskapen. När Jesse Pinkman bara var en stoner som sov bort timmarna under Mr. Whites lektioner kämpade en ännu inte så pass sliskig Saul Goodman för rättvisan i något större kapacitet än den individ vi lärde känna. När vi möter honom här är hans kontor belägget i en städskrubb, medan advokaten försöker skapa ett namn inom branschen på andras bekostnad. Namnet är dock hans ursprungliga — Jimmy McGill — och moralen ännu inte helt genomrutten, även fast de fall vår protagonist tar sig an är långt ifrån hedersvärda.
Första avsnittet hade premiär i söndags och slog tittarrekord när det kommer till kabel-tv. Men är Better Call Saul en egen fungerande entitet, eller endast ett sätt för AMC att inkassera pengar på Breaking Bad-fans suktande efter en fix likt en pundare och Heisenbergs himmelsfärgade kristaller? Efter att ha tillbringat en timme med serien kan jag endast konstatera att det handlar om lite både och. Det är alltid svårt att göra en rättvis bedömning av en serie efter så lite tid spenderad med den, och visst finns det allt större och mindre frierier till de dedikerade fansen.
Kanske influerade det ett flertal amerikanska kritiker som före premiären hyllade Gilligan och Peter Goulds nya skapelse, en del gick så långt som att kalla den bättre än föregångaren. Men om vi bortser från simpelt klickbete finns det ett flertal aspekter med potential. Spinoffen fungerar som en adrenalinlysten jonglör med seriens tonläge i luften likt en motorsåg och brinnande fackla. Antingen kan vi se de humoristiska dragen dekapitera akten och falla platt, eller dess dramatiska tyngd lida en utdragen död. Men så länge jonglören har tungan rätt i mun blir det en fängslande återkomst till Albuquerque med oss låsta framför — tack vare Netflix — datorskärmen.
Det finns ett flertal argument för att platsen i Breaking Bads skugga inte är långvarig när vi åter stiftar bekantskap med Saul Jimmy McGill — och hur klarar egentligen Better Call Saul sig ställd öga mot öga med storebrodern? Jag försöker besvara detta utan risken att spoila något för er.
1. Är Jimmy McGill mer än Heisenbergs advokat?
Bob Odenkirk är ingen Bryan Cranston och Jimmy McGill är ingen Walter White. Men det går ändå inte att bortse från faktumet att Odenkirk kan konsumera hela den plattform han ges. I Breaking Bad var Saul Goodman en avskyvärd advokat med en komisk utstrålning. Men när det förflutna luckras upp ges vi Jimmy, en rollfigur vars karaktär besitter mer bredd än simpla oneliners. Här finner vi uppgivenheten som kännetecknade Walt, och den har kanske inte bara sin rot i pengastrul. Sedan kan vi väl ta för givet att serien kommer kartlägga Jimmys moraliska förfall som sedan placerar honom i samma rum som två rookiedealers. Resan dit är målet och svårigheten ligger i att göra den spännande utan att jämna New Mexico med marken. Berätta en rolig, gripande och explosiv — i mer än en bemärkelse — berättelse med ett liv utanför Breaking Bad. Sätt Odenkirk vid fronten och det är mycket möjligt att de kan lyckas.
Det är dock omöjligt för den gamle Mr. Show-skådespelaren att bära all tyngd på sina egna axlar. Men det verkar finnas en rad rollfigurer här värda att tillbringa tid med. Dock är jag smått skeptisk till den grabbduo som verkar ha ersatt Badger och Skinny Pete i comic relief. Dynamiken mellan dessa två är mer av en nedrökt och eneggad natur än de tidigares tragikomiska. Tillfället då vi fick en inblick i det liv Pete hade försummat när han illustrerade sina pianotalanger är fortfarande en av Breaking Bads vackraste.
2. Det du bevittnar är en advokats främsta vapen
När det kommer till att paketera en produkt i de finaste av presentpapper så är Vince Gilligan en expert – vilket han demonstrerar som regissör av premiäravsnittet Uno. Det råder ingen stress i narrativet vilket kameraföringen försäkrar oss om när den stilla och länge suger in omgivningens atmosfär. Klockan tickar ständigt för Jimmy, men som tittare blir du aldrig satt i ett läge där fingrarna vilar på nödbromsen. Istället får vi ta vår tid med denna nya inblick i Albuquerques dunkla rum där det simpla i att tarva cigg vid en rökruta kanske är det bästa exemplet – en scen uppenbart genomtänkt utan att bli intetsägande muskelflexande.
Men ibland kan något koka under detta lugn och en lång tagning kan få dig att göra en bakåtvolt i soffan. Det är lätt för en tittare att förlora fokus under långa tagningar – något Gilligan och Gould inte tänker ge efter för. Här talar vi dock kanske om hängivna entusiaster som under Breaking Bads gång fann de underligaste av kopplingar i allt från teddybjörnar till jackor. Något säger mig att ett flertal sitter med ett anteckningsblock och Better Call Sauls subreddit redo under en sittning.
Föregångaren lär ändå förevigt vara synonymt med den cinematiska klippning och filmning som gjorde den till en trendsättare inom den gyllene tv-eran – än så länge verkar det vara ett arv Better Call Saul är redo att förvalta och förhoppningvis ta till nya höjder.
3. En post-modern västern med klang
När Walter Whites själ dog och lämnade utrymme för Heisenberg i sitt hus bottenutrymme var den ikoniska scenens unsung hero utan tvekan kompositören Dave Porter. Hans minimalistiska — stundtals ambienta — Morricone-efterapning är kanske för många inte det mest minnesvärda från sagan om en knarkkonungs uppgång och fall. Dock var han en essentiell del i Breaking Bads mörka ton och lär även vara så när Better Call Saul försöker finna trygghet i balansgången mellan svart komedi och ångestladdat drama.
Musiken skär här in mer tydligt i Jimmy McGills sinnesstämning än vad Porter någonsin har gjort tidigare för en rollfigur. Gitarrmelodierna är distinkta med lätta slaginstrument gungandes i takt och blir till en logisk fortsättning på den postmoderna västern Porter ackompanjerade under fem år.
Att det blir fem år till av Better Call Saul står inte skrivet i stjärnorna, men är förmodligen Vince Gilligan och Peter Goulds förhoppning. De verkar redo att skapa något nytt och eget, men det kan komma att ta sin tid. Hur många av oss visste vad Breaking Bad skulle sluta som efter första avsnittet, eller säsongen? Låt oss hoppas att de kreativa aktörerna erhåller AMC och tittarnas förtroende, för då finns möjligheten att vi snart drömmer om ett tillfälle att ringa upp Saul Goodman istället för en fix av blått meth.
Better Call Saul finns att streama hos Netflix med ett nytt avsnitt varje tisdag.
