Rap är i ett diffust läge år 2015. Den tidigare uppdelningen av utbudet mellan öst och väst samt den högljuda södern är långt ifrån relevant sen internet band allt samman. Numera kan en rappare från New York antingen låta som att hen var uppvuxen i Houston eller vara hopplöst nostalgisk likt Sverige-aktuella Joey Bada$$. Samtidigt är den amerikanskbördiga genrens kanske största namn just nu en kanadensare medan äldre legender suktar efter relevans.

Här i Sverige står landskapet också inför drastiska förändringar med musikjournalister som fortfarande försöker lista ut vad grejen med Yung Lean är. Ser vi dock till internet — och främst Soundclouds flöden — blir det uppenbart att tunga synthproduktioner med röster dränkta i autotune är mer än ett nytt och spännande fenomen. Det är språket som har talats sen en tid tillbaka i olika former och fortsätter ständigt att utvecklas.

Ett nästa steg i evolutionen verkar Los Angeles-rapparen Horse Head stå för — om han nu ens kan liknas vid en rappare. Denna svårkategoriserade individ är en del av rapkollektivet Thraxxhouse, dock är den musik de ger ut är långt ifrån den melodiösa synthrap vi numera liknar med genrens progressiva utbud. Här blickar man istället tillbaka mot det sena 90-talet och tidiga 2000-talets akustiska emomusik. De konventionella drogromantiseringar får stiga undan när substansen i dessa texter är närmast skolmässigt simplistisk och hör främst hemma i ångestladdade ungdomsnoveller.

Med Horse Heads nya ep:n Romantic når en utveckling — som har pågått sen Bones började sampla alternativ rock — kanske sitt klimax. I en helgon.net-estetik filtreras rapparens melankoliska tonart genom autotune, gitarrer och trummor i klassiska trapmönster. Tänk ifall Blink-182 hade valt att samarbeta med Future på sitt självbetitlad vuxenalbum — där vi fann popgoth-oder som Miss You — framför The Cures de facto Robert Smith. Resultatet hade förmodligen inte varit långt ifrån det Romantic har att erbjuda.

Horse Head är sen långt tillbaka verksam som beatmakare och denna självproducerade ep lär nog polarisera många lyssnare. I slutändan är det dock något bisarrt som inte kan liknas med mycket annat och jag själv har inte riktigt bestämt mig huruvida jag avskyr eller älskar det — dock är jag uppenbarligen svag för låtar som Stockholm Syndrome dagar som denna när temperaturen ligger på plus och snön överger gatorna. Kanske är oddsen större att du faller för den självbetitlade gothboiens nynnande om du råkar vara svag för pojkgruppar med uppenbart dåraktiga klädval — med all säkerhet vågar jag påstå.      

Sprakande elektronisk synthpop är måhända Florida-duon PRIEST:s signum — men när de släpper första smakprovet på vad de har att erbjuda detta år så är musiken mer svårkategoriserad än någonsin. Det är dock att vänta sen de har blivit en del av svenska skivbolaget Emotion, en ständigt progressiv röst bland dessa ljudlandskap. 

Med nya singeln The Game möter bland annat emo-toner arena-ambitioner på ett storslaget vis i detta magnumspektrum av soniskt utbud. Sångerskan Madeline Priests röst flyter över traditionellt ljuvliga synthmelodier som blandas ut med mäktiga gitarrsträngar och explosivt programmerade trummor. Det hela blir till en över fyra minuter lång uppvisning i emotionellt medryckande feelgood gjord för både de halvt nedrivna källarfesterna och voluminösa festivalerna. 

Du finner även The Game på Spotify och iTunes. PRIEST återvänder sedan i maj med sitt debutalbum.

Ingen är säker med Kevin Spacey i Vita Huset — det är uppenbart i den nya trailern till House of Cards tredje säsong. Du gör därmed bäst i att glömma alla dina planer inför denna fredag då den hyllade Netflix-serien återvänder, redo att eliminera alla dina andra prioriteringar. I detta korta men rasande klippta smakprov erbjuds vi iskalla blickar, Kanye West-esquea skrik och den outhärdliga känslan av att huvuden kommer ryka när Claire Underwood vill bli ihågkommen som mer än presidentens fru.

Politik är ett farligt spel i denna mordlystna såpa och just nu sitter din dygnsrytm på den sämsta handen inför helgen.

Oscarsgalan gick av stapeln under natten och jag valde att följa den. Faktum är att jag ofta missar galor av denna sort, på grund av jobb hängande över mig, men jag valde att gå emot mina värderingar för att sedan inta detta spektakel. Visst var jag måhända lite pessimistiskt lagd från start. Förväntningarna var ett par långdragna timmar tillsammans med Hollywoods stjärnglans, förutsägbara vinnare och smärtsamma dansnummer. När klockan sedan slog sex imorse var galan ännu inte över, till skillnad från mitt tålamod, så jag lämnades med sju ögonblick att ta med mig — 6 floppar och ett mirakel.

1. Årets värd — Neil Patrick Harris

Det är aldrig kul att såga en värd med den enorma tyngd som kommer med uppdraget. Nu när jag har fått det sagt, tillåt mig då att få uttrycka detta — fan vad det där gick åt helvete för Neil Patrick Harris, från startskottet typ. Galan öppnades med ett skämt om hur vita alla är, ett skämt långt ifrån originellt, och som vita endast är betitlade till att dra utan att få en lynchmobb av amerikanska rasister efter sig.

Därefter var det en nedgående spiral, där Harris fick kämpa med både torftigt material och sömnig publik, vilket resulterade i ett platt fall till dynamik. Den enda som på riktigt kunde njuta av detta debacle var förmodligen James Franco hemma framför tv:n — speciellt om han var lika pårökt som när han ledde galan. Det går nästan att visualisera hur Seth Rogen vaknar upp från en chipsdränkt gräskoma klockan sju på morgonen och undrar sinnesförvirrad hur galan var.

– So good Seth, so good.

2. Årets film — Birdman

I årets tyngsta kategorier var två filmer favorittippade — Birdman och Boyhood. De båda har sen sina premiär hyllats som mästerverk och liknats vid monumentala avstamp i filmhistorien, fast de i sanningens namn är ihålliga gimmickfilmer. Därför fruktade jag att samma människor som gav Return of the King elva Oscars som så ofta skulle förlora vettet denna kväll, för att sedan lavera Richard Linklater och Alejandro González Iñárritu i guld.

När kvällen väl var över hade Iñárritu belönats med en staty för Årets regissör och Birdman för Årets film. Jag kan ändå känna med Linklater, som vigde tolv år av sitt liv till en film och fick se sin stund i rampljuset stulet av den sinnesförvirrade skapelse som är två timmar av män i bara kalsonger, förföljda av en påträngande kamera och enerverande jazztrummor.

Om vi ser bortom de överpretantiösa analayserna av filmen — är den då egentligen mer än ett manus med penibelt samtidsklingande dialoger om sociala medier, spontanhångel som inte adderar något till den redan obefintliga handlingen, och allmänt överbefolkad med nonsens som allt är uppfångat av en fantastisk insats från fotografen Emmanuel Lubezki? Nej, jag tror inte det, men skönt att få detta sagt — påminna mig nu inte om att Michael Keaton en gång spelade Batman, för tro mig, Birdmans reklamkampanj fick mig allt att vilja förtränga det.

3. Årets tafs — John Travolta

Jag vill inte skämta bort faktumet att John Travolta under natten var en man som tog lite för många friheter. Men om han inte agerade inom parametrarna för en person hög på ecstasy så vet jag inte vad. Med ett brett leende kröp Pulp Fiction-stjärnans händer fram längs galans röda matta och scen. Scarlett Johanson och Idina Menzel svor säkerligen över faktumet att någon tog med boken Babadook till galan.

4. Årets tal — Patricia Arquette

Det ögonblick som gav upphov till mest jubel under galan var utan tvekan Patricia Arquettes tacktal. Skådespelerska vann inte helt oväntat ett pris för Bästa kvinnliga biroll i Linklaters pubertetsepos, och tog då tillfälle i akt att tala om jämställdhet. De passionerade orden om löneskillnader mellan män och kvinnor mötte välförtjänt stora applåder — speciellt från Meryl Streep, vars entusiasm endast kan efterfinnas på en Drake-konsert.

Tyvärr har brandtalet en fortsättning bortom alla de hundratals gifs Buzzfeed har hyllat den med, en twist M Night Shyamalan drömmer om dagar som dessa när Hollywood föraktar hans arbete. Arquette förvandlade nämligen ett väldigt nobelt budskap till något mycket mer problematiskt när hon blandade in homosexuella och rasifierade:

”It’s time for all the women in America, and all the men that love women and all the gay people and all the people of color that we’ve all fought for to fight for us now.”

Vare sig det var ett dåligt formulerat citat eller ej är det uppseendeväckande hur en händelse kan ge upphov till hundratals gifs — medan dess eftermälde endast blir till ett rop i den rymd som är sociala medier.

5. Årets Ellen-selfie typ?

Den här portföljen är en enda metafor för hela Oscarsgalan, eller hur? Ett tråkigt och utdraget skämt vars payoff var en käftsmäll i allt annat än positiv mening. Det här är inte blodigt allvar, men när klockan väl hade slagit 6 på morgonen så hoppades jag på något mer än ännu en choke från Neil Patrick Harris.

6. Årets rasist — Sean Penn

Rösterna bakom detta prestigefyllda event har under de senaste månaderna anklagats för rasism, efter hur Martin Luther King-filmen Selma blev rånad på sina nomineringar. De försöker få oss alla att glömma detta genom att prisa filmen för bästa originallåt, men oturligt nog för akademien valde de sedan att låta Sean Penn dela ut pris till Bästa film.

Den flerfaldigt Oscarsbelönade Penn är kanske perfekt i Hollywoods ögon, med sina demokratiska värderingar och välgörenhetsarbete. Visst är det då lätt att till exempel glömma hur han misshandlade Madonna under deras förhållande — ett brott ingen tycks vilja minnas. Men igår blev vi allt påminda om vilket svin Penn kan vara, när han gav pris till sin vän Iñárritu och då fann det lägligt att dra av skämtet ”Who gave this man a green card?” inför miljontals tittare.

Det går att sparka neråt, och sen går det att sparka likt Sean Penn. Eller ska vi bara anta att Milk-skådespelaren krävde green cards av alla vita brittiska och australiensiska skådespelare backstage? Iñárritu såg dock till att avsluta på en mer hoppfull ton, med troingivande ord riktade till hans hemland Mexiko och de på flykt från landets fattigdom till Amerika. Någon mer än regissören skulle kanske ha ägnat dem en tanke innan ord började flyga ur käften. 

7. Årets mirakel — Jesus

Eller även känd som Jared Leto.

Ännu ett år och ännu en tragikomiskt tråkig installation av Oscarsgalan på ingång — detta år med extra allt när det kommer till Hollywoods traditionsenliga rasism. Det är knappast någon hemlighet att filmvärlden genomsyras av vithet och rasistiska undertoner vilket blev uppenbart med årets nomineringarna till den prestigefyllda galan. Det bleka startfältet bland kategorierna för både bästa manliga och kvinnliga huvud – och biroll var nästintill bländande i mer än bara stjärnglans. För det undangick knappast någon att alla var vita, alltså riktigt vita och sociala medier var nästan redo att arrangera ett hunger games i skådespelarnas ära.

Inte helt oväntat valde en del att besvara kritiken genom att skrika ”PK!” medan de med slutna ögon förhoppningsvis vandrade mot närmaste belägna stup. För att låtsas som att strukturell rasism inte är ett fundament inom filmbranschen är lite som att säga att James Franco är Oscarsgalans bästa värd genom tiderna — det är helt enkelt inte rimligt och du borde förmodligen avfölja skådespelaren på Instagram före han börjar skicka obehagliga privatmeddelanden.

Bild tagen från Vox.

Lagom till att galan går av stapeln på söndag har The Hollywood Reporter börjat släppa anonyma intervjuer med akademiens medlemmar som röstar i detta debakel. Om THR dolda agenda var att bevisa hur rasistiska dessa personer faktiskt är så gör de ett imponerande jobb och jag kan endast applåderar dem. För i klassiskt klickbete-manér kan ni inte ana hur verklighetsfrånvända de hittills två intervjuobjekten tycks vara. Bortsett från storheten i att den nu 84 år gamla Clint Eastwood kan dominera biljettförsäljningarna med en måttligt budgeterad film — äntligen en vinst för den åldrade vita regissören som Hollywood hatar så eller hur — och faktumet att Patricia Arquette tar hem priser bara för att hon inte plastikopererade sig under inspelningen av Boyhood så visar dessa intervjuer prov på redan nämnda rasism.

Enligt en av de manliga medlemmar var kanske det mest offensiva med kontroversen kring Martin Luther King-filmen Selmas fråvaro att han och jämlikar pekades ut som rasister. Om detta inte är signumet för en vit kränkt någonting så vet jag inte vad. Samtidigt valde en kvinnlig medlem att inte blunda för faktumet att hennes kollegor till mestadels är vita män. Hon ville dock påpeka hur de inte är delar av en smal filmreferens och förtjänar därmed inte att bemötas med slagrop om jämlikhet mellan raser:

And as far as the accusations about the Academy being racist? Yes, most members are white males, but they are not the cast of Deliverance—they had to get into the Academy to begin with, so they’re not cretinous, snaggletoothed hillbillies. When a movie about black people is good, members vote for it. But if the movie isn’t that good, am I supposed to vote for it just because it has black people in it? I’ve got to tell you, having the cast show up in T-shirts saying “I can’t breathe” —I thought that stuff was offensive. Did they want to be known for making the best movie of the year or for stirring up shit?

*Valfri facepalm–gif*

Om jag inte misstar mig verkar ovanstående citat även innehålla lite lantisförakt à la Kinberg Batra? Deras gedigna insats i att bevisa just hur avskyvärda branschmänniskor kan vara är verkligen häpnadsväckande. Att konstens finrum skulle kunna användas som ett verktyg i kampen mot deciennier av förtryck? Nej usch det hör inte hemma.

The Hollywood Reporter kommer fortsätta att ge ut intervjuer med dessa dårar fram tills på söndag så det återstår att se ifall galenskapen fortsätter eller om det finns en strimma hopp. Lek dock inte naiv och förutsätt det värsta, en inställning du bör bära med dig när Oscarsgalan prisar den vita eliten denna helg. Personligen kan min entusiasm inför ett dansnummer från Neil Patrick Harris endast motsvara den som tillhör Tommy Lee Jones.