Bild via Sundance.     

Det mest spännande 2015 har erbjudit inom tv hittills är utan tvekan HBO:s dokumentärserie The Jinx. Under sex avsnitt har filmregissören Andrew Jarecki undersökt den man vars liv inspirerade hans film All Good Things från 2010 – Robert Durst. Den 71 år gamla miljonären från New York har sen flera år tillbaka varit misstänkt för att ha mördat tre människor, sin fru, vän och granne. Men mirakulöst nog har han lyckats undvika fällande domar vilket knappast är smickrande för det amerikanska rättssystemet då han till och med erkände ett av morden som självförsvar — samt att han styckade kroppen och dumpade den i en närliggande flod, för en oskyldig man gör rimligtvis detta.

Men kanske är den åtalade mördaren inte fri länge till då han i helgen arresterades för det ouppklarade mordet på vännen Susan Berman, lägligt nog före seriens sista avsnitt där den excentriske Durst i ett nervkittlande klimax presenterades med nya bevis på sin involvering. Under denna sista intervju med Jarecki la regissören fram två brev — en från Durst och en från Bermans mördare — där handstilen var nästintill identisk. Det mest chockerande utspelade sig dock efteråt när dokumentärens huvudperson entrade en toalett ensam med sin mic på sig som då fångade upp varje ord han yttrade. Vad som sedan följde skulle kunna ses som ett Gollum-esquet erkännande där 71-åringen bland annat säger för sig själv att han ”dödade dem alla.” 

Sällan har en dokumentär varit så pass ryslig och det hela kändes nästan för otroligt för att vara sant. Den surrealistiska händelsen blir ännu mer fascinerande efter att ha sett scenen nedan från All Good Things som Slate har letat på. Även här finner vi rollfiguren inspirerad av Durst och spelad av Ryan Gosling muttrandes för sig själv inne på en toalett, något hans fru upptäcker. Fiktion och verklighet vars likhet är minst sagt kuslig.

Bild via Esquire.    

Sean Penn är en man gjord av kontrovers, visst är han även en hyllad skådespelare men ofta bortser vi från faktumet att mannen har en fallenhet för kontroversiella händelser — ofta involverande paparazzis. Nyligen kunde vi se honom på Oscarsgalan där han delade ut pris till Bästa film. Vinnaren var ingen annan än den omåttligt överskattade Birdman regisserad av Milk-stjärnans vän Alejandro González Iñárritu. Penn som den smakfulla karaktär han är fann detta som ett perfekt tillfälle att slänga ur sig ett rasistskämt — ett han ännu vägrar att be om ursäkt för.

Kanske kan det då vara värt att påminna oss alla om att även Sean Penn är en människa innerst inne. Att även han kan krypa ner under täcket på soffan en söndagskväll med någon såpopera på tv:n. Ingen mindre än Jimmy Kimmel valde att erbjuda denna chans till nyvunnen humanitet när han bjöd in skådespelaren till sitt program häromkvällen för att bland annat diskutera Bacholerette. Ja jag vet det är otroligt, dessa uppgjorda realityserier är fortfarande en grej och denna Oscarsvinnare älskar dem. Men kanske av fel anledning.

Det är nämligen inte dialogerna som är det mest spännande utan om Penn håller i fjärrkontrollen så är det snabbspolning fram till själva eliminering. Att se kvinnor gråta är uppenbarligen något Sean Penn går igång på och visst en del vill kanske påstå att deltagarnas tårar är fundamentet i programmets underhållning. Alla närvarande verkar i alla fall vara av den uppfattning när gapskratt utbryter i sammanband med det chockerande avslöjandet. Men är inte det hela egentligen mer hemskt än komiskt? Låt förtydliga genom att låna ett stycke från Crackeds artikel 5 Beloved Celebrities Everyone Forgets Did Terrible Things — låter bra detta — som refererar till en händelse som ägde rum under skådespelarens förhållande med Madonna:

After he got good and drunk (again), Penn climbed into Madonna’s house, where she was alone. He then grabbed her, tied her to a chair, and assaulted her for hours, both physically and emotionally. He then went out for more booze, came back, and kept up the beating. Madonna only escaped after telling Penn that she had to go to the bathroom, which meant he had no problem battering, beating, bloodying, and bruising the supposed love of his life, but felt it would have been too degrading to make her pee in front of him.

Någon som satte skrattet i halsen? Sean Penn är ett förstaklassigt exempel på den mysogyni Hollywood enkelt förbiser — därför vore det bra om vi inte glömmer den.

Bild via Instagram    

Ett namn som tycks bli en uppstickare under våren är Post Malone. Denna melankolöst nynnande hybrid av Torontos florerande RnB-scen och Atlantas nya progressiva rapetablissemang dök upp från tillsynes ingenstans när han charmerade bloggare med White Iverson — som en skeptisk Sanna hos VBDFR redan har synnat längs sömmarna. Den Dallas-bördige sångaren har dock figurerat i bakgrunden ett tag genom sin vänskap med FKi-kollektivet och rapparen Key! samt tidigare släpp som den underskattade soulsamplande That’s It.

Nu är dock alla blickar riktade mot Post när han — efter att gett upp en karriär som Bob Dylan-trubadur — släpper Tear$ med gästande rapparen 1stDown. Låten är likt tidigare verk en bitterljuv hyllning till det fabulösa liv han ser framför sig, illustrerandes en tårögd pengatvätt bland stämningsfulla synthar. Tematiken verkar härstammar från en destruktiv relation mellan rädslan att misslyckas och känsla av att vara kung för en natt, en blöt sådan där cigaretter och Hennessy säkerligen är förkommande. Vad mer än så kan denna pånyttfödda durag-generation önska egentligen?

För i en värld där Spooky Black med vänner älskas av alla från DJ Khaled till Kanye West är kanske Post nästa att se världen tack vare några uppladdningar på Soundcloud. Vare sig denna ständigt filterforskande sångare är en genuin addering till en ny våg av Trap-RnB-artister eller ej så går det inte och undanfly faktumet att det han gör är bra — stundtals riktigt bra.

Som om inte Nirvana-fans — tolv år efter sista albumet — fortfarande kan få sitt känslomässiga inre omtumlat av grungepionjärernas musik så har vi nu en ny dokumentär på ingång. Ja Generation X lär göra sig redo för att torka tårarna i flannelen för med Montage of Heck berättas historien om Kurt Cobains liv på ett sätt den aldrig har gjorts tidigare.

Vi känner alla till denna framgångssaga och dess förfall, vi har hört den förut. Men detta är första gången vi ges en unik inblick i Cobains liv med godkännande från hans familj. Därför kan den Oscarsnominerade regissören Brett Morgan nu presentera aldrig tidigare sedda inspelningar från den legendariska rockfrontmannens barndom, hans personliga konstverk och obscena kladdteckningar samt intervjuer med en rad viktiga personer som tidigare inte har väljat tala om Kurt framför en kamera. Den som tror sig veta allt hade förmodligen fel med denna dokumentär vars trailer avslöjar att tårar, ja det kommer det bli många av efter denna monumentala popkultur-händelse.

Att ta sig fram i musikbranschen kan vara en kamp — en kamp många ofta förlorar. Tanken på all den briljanta men ohörda musik där ute som aldrig kommer snudda våra öron är svindlande. Alla de musiker som aldrig kommer få den upprättelse de förtjänar är hjärteskärande. En vanlig missuppfattning är att dagens pr-klimat skulle underlätta för artister, från skivbolag till sociala medier och kreativa lekplatser likt Soundcloud — detta överflöde av plattformar kan ibland gå från hjälpmedel till krycka när ett konstant flöde av musik blir till ett ständigt snurrande hjul där du antingen kan hålla dig på topp eller nå den oangenäma botten.

Problematiken är prominent inom alla genres men kanske främst rap vars ljudbild är bredare än någonsin. Några som har upplevt dess grusande verklighet är Main Attrakionz.

Klassisk cloud rap producerad av Friendzone

Duon bestående av Squadda B och Mondre Man härstammar från The Jackas hemtrakter Bay Area och har sen år tillbaka nämnts som pionjärerna inom subgenren cloud rap. Diverse bloggar fick upp ögonen för dem under början av 2010-talet och föll direkt för deras släpande drogestetiska flows över atmosfäriska beats, där melankoli och eufori blandades ut med Imogen Heap-samples och Lex Luger-trummor. En av bloggarna som upptäckte dem var den nyligen bortgångne A$AP Yams och — utöver ett gästinhopp — kan deras inflytande återfinnas över hela A$AP Rockys första mixtape tillika genombrott Live Love A$AP där även producent-partnern Clams Casino låg bakom de mest känsloladdade låtarna.

Många hade förhoppningarna om att en låt på den då omåttligt hypade Rockys debut skulle ge duon den uppmärksamhet de förtjänade. Faktumet att de samma år släppte 808s & Dark Grapes 2 — som endast kan liknas vid cloud raps bibel — gjorde det ännu svårare att se hur det karriärsbetryggande gensvaret uteblev. Samtidigt är det uppenbart att deras fingeravtryck numera kan spåras till en rad större artister — från internationella tungviktare som The Weeknd och Wiz Khalifa till vår lätt kontroversiella svensk Yung Lean — medan cloud raps DNA konstant utvecklas och ger upphov till nya yttringar främst bland Soundclouds flöden. Kanske är detta den förödande realiteten för banbrytarna alla tog för givet? Att medan appropriatörer susar förbi hållplatserna på karriärsstegen så lämnas de vid vägkanten.

Men Main Attrakionz har varken vuxit sig bittra med åren eller gett upp hoppet, utan håller fast vid den signatursenligt positiva inställning som färgat många av deras låtar. Tillsammans med de trogna vännerna i producentduon Friendzone har de tagit fram ett tredje kapitel i deras hyllade 808s-serie som kanske kan ge alla fyra den efterlängtade upprättelsen. Nyheten att albumet släpps 12 maj firas idag med ett nytt och efterlängtat smakprov gästat av flera medlemmar från deras Green Ova-kollektiv.  

Den karakteristiskt hänförande singeln vid namnet G.O. Style bär på den alltid lika svävande ljudbilden — nu mer storartad än någonsin — och är gjord för att zona ut till när tillvarons omgivning tycks dra i en. Här finner vi duon rappandes överlägset troingivande till nedtonade men trance-esqua synthmelodier och tropiska pianoackords ackompanjerade av högoktaniga trummor. Resultatet kan enkelt liknas vid den musikaliska motsvarighet till en dröm om bättre tider — vilket just detta gäng förtjänar denna sommar.

Taking back our old sound var det och låt oss hoppas att den annalkande sommaren är då de gör det.