Jag var åtta år gammal, ung och oförstörd. En sen kväll hemma hos min granne ledde från det ena till det andra och helt plötsligt såg jag min första skräckfilm, en rysare som skulle ha ödesdigra konsekvenser för mina gossedjur.
I sommar återvänder barndomens mardröm i ny skepnad, men kanske kan denna remake av Poltergeist ge nytt liv i min relation till gamle hunden Fluffe — för om man ska tro trailern så kommer jag heja på att clownjäveln inte misslyckas i sin mordiska jakt på outhärdliga barnskådespelare.
Denna nya vision från Sam Raimi är ett gastkramande drama inte alls lik sin föregångare, eller ja det är i alla fall vad de vill få oss att tro. Det betyder bland annat att spökena som terroriserar Sam Rockwell och hans familj huserar i en gigantisk flatscreen-tv denna gång — fettfläckarna lär vara ett helvete att få bort. Originalets kanske mest briljanta rollfigur — mediumet Zelda Rubenstein — har även förvandlats till en av snubbarna från Mad Men så du kan ana att dessa paranormala aktiviteter menar allvar. Sen har vi så klart CGI, ack så mycket CGI är att förvänta sig. Kanske kan denna film ändå kompensera för all terapi man har behövt genom åren?
Det är nästan outhärdligt att se någon med ett så pass smalt sound som DJ Mustard kämpa för relevans. Hans minst sagt Bay Area-influerad synthmönster och basgångar dominerade måhända det gångna året men än så länge har 2015 varit ett produktivt år i alla dess sämsta bemärkelser. När ditt hat för beats med mer än ett ljud leder till att du inte kan skapa en hit utan assistans från Kanye West så blir desperationen total. Detta yttrar sig genom housepads i beatmakarprogrammet Fruity Loops och chansen att förpesta Soundcloud-flöden med remixer av Beyoncé, Ty Dolla Sign och nu senast Rihanna.
Med sin omtolkning av FourFiveSeconds har DJ Mustard övergett originalets countrytoner för en generisk popmelodi. Den absoluta banaliteten kittlar nästan ens kräkreflex och gjorde mig sugen på att överge kontemporär musik totalt för klassiska 1800-tals symfonier. Låten har även ett houseparti vars uppbyggnad får Avicii att likna Aphex Twin och kan i skämselfaktor endast toppas av faktumet att två andra producenter även har varit delaktiga i travestin.
Vem gråter högst just nu egentligen — den dedikerade dansgolvsbesökaren som kan få utsättas för detta praktfulla klubbförakt, eller det gedigna Beatles-fanet som måste leva med att Paul McCartney har remixats av DJ Mustard?
Makten att tolka rap är kanske inte en alla borde åtnjuta. Skaparna bakom Genius — tidigare Rapgenius — såg dock ett koncept i detta och beslutade sig för att ge varenda fanatiskt fan med ett tangentbord chansen att överanalysera Kendrick Lamar och J Coles låtar. Hemsidan har sedan sin start varit en växande succé och ett epicenter för genanta tolkningar av raptexter. En duglig kompensation för detta är dock de artister som med Genius verktyg har gett omvärlden en inblick i deras skapelseprocess.
Den senaste att göra detta är den legendariska producenten Rick Rubin. Förutom hans magnifika och uråldriga skägg — som kan få varenda skeptiker av kroppsbehåring att kontemplera en söderfiering — så ligger Def Jam-grundaren bakom klassiska album inom alla dess genres och renässanser för artister som Johnny Cash. Efter studiotid med alla möjliga — från Slayer till Kanye West — så öppnar nu Rubin upp sin låtskatt.
51-åringen är med andra ord i nostalgisk toppform och har hittills kommenterat över 60 av sina produktioner, ta del av några smakprov nedan.
Dixie Chicks – Not Ready to Make Nice:
Taking the Long Way was really fun. I like albums where there’s something controversial going on. They basically were the biggest female group in history, most successful female group in history, and then Natalie Maines made a comment about George Bush during a 2003 show in London.
”Just so you know, we’re ashamed the president of the United States is from Texas.”
And almost every country station in America stopped playing them. They went from being the most-played artists to being turned off. And have still never really been turned back on, by the way. They’ve completely been eliminated from their main market.
We made a new album after that happened, and a lot of it talks about that, and it ended up winning Grammy Album of the Year, and it’s a spectacular album. It really is a good album. “Lullaby” is great. There are some really good songs.
Kanye West – Bound 2 med Charlie Wilson:
Something we talked about with Kanye was doing an alternate version of Yeezus,because there are so many versions of songs, great versions. There are versions just as good as what’s on the album, just different. I know as a fan of the album, I’d like to hear that. Maybe some day, whenever he wants. But it exists! That shit exists.
Johnny Cash – Hurt:
For all the records we made together, he would play me songs and I would play him songs until we got to the point where we both liked the songs. There were always hundreds of songs in play, not necessarily recorded but discussed.
You can usually tell which ones I brought to the table. “Rusty Cage” was mine, “Hurt” was mine. He wouldn’t have heard those. Something like an old Jimmmie Rodgers song, chances are he brought it.
There are some exceptions. He brought in a Sting song, a modern Sting song, “I Hung my Head” which is really good. He brought in a Springsteen song, although I don’t know if we ever put it out. He brought in some modern stuff.
There were a lot of songs that he needed to be convincing about. Eventually, he trusted me enough that if I felt strongly about something, he’d do it. I would send him compilations of CDs of songs to listen to, and I remember that on several compilations in a row, “Hurt” was the first song. There’s just something about it. I imagined him saying those words being very powerful.
What I came to realize about that whole Johnny Cash experience was that he was a great storyteller. The song didn’t matter — all that mattered were the words. All that mattered was if the character of Johnny Cash — the mythical Johnny Cash, the man in black — would say those words. If that’s what you would want to hear him talking about, then that would be a good song to do.
So it was never about like melody, it was just about if the lyrics were right.
Geto Boys – Mind of a Lunatic:
Geffen refused to put out the Geto Boys because of “Mind of a Lunatic.”
En av världens kanske längsta meritlistor tillhör Madonna. Bland den fann housemusiken ett hem i kommersiell pop med Vogue och hon har även lyckats med bedriften att sampla ABBA. En karriär värd att begrunda, att beundra och när historiker gör just detta flera hundra år härifrån så hoppas jag de är blinda inför hennes senaste låt Iconic. Minns gärna Ali G i videon till Music eller prisa hennes bristfälliga skådespelarinsats i filmen Swept Away — men snälla radera den som snart lär vara känd som Mike Tyson-låten från era hjärnlober.
Det kommande albumet Rebel Heart har några månader kantade av läckor och skandaler bakom sig. Allt detta hade kanske varit lätt att bortfärda om den nu släppta musiken faktiskt hade imponerat. Men nej evolutionen tycks sakta gå utför och jag personligen hade redan tröttnat när 56-åringen romantiserade droger med generisk EDM på förra albumet MDNA. Nu verkar hon ha spärrat in Diplo och Avicii i samma rum för att sedan låta dem strida till döds med trummaskiner. Vilket endast är toppen av isberget när Mike Tyson — inspirerad av Benito Mussolini — står för en introduktionen i spoken word. Sist jag kollade var detta ett album dedikerat till upproriska folkhjältar och inte våldtäktsmän eller fascister?
Först Martin Luther King insnörjad i metalltråd och nu detta — antingen är Erotica-sångerskan tillbaka i kontroversiell toppform eller så har hon ett oerhört bristfälligt PR-team omkring sig. I slutändan är inte Tyson mitt rebellhjärta och någonstans skryter förmodligen Canibus om hur han hoppade på denna trend före Madonna.
Förra veckan kom en ny singel från Rihanna till världen, med lite assistans från Kanye West och hans nya stjärnskott Paul McCartney. Många förväntade sig kanske att en konstellation med denna fallenhet för hits skulle ge oss en ny All Of The Lights eller Diamonds. Därav de blandade känslorna när sångerskan från Barbados tycktes ha siktet inställt på staternas ständigt kokande countryscen. Den akustiska gitarren på FourFiveSeconds skar måhända som en kniv i många dedikerade fans hjärtan, men ingen kunde säga emot faktumet att RiRi kanske aldrig har sjungit bättre.
Nu, likt en gåva från 2000-talets jeanshimmel, har vi blivit frälsta med en musikvideo vars hjärta tycks vurma för — med Rihannas egna ord — “some Sean John throwback vintage jacket that is fucking major”. Videon är enkel i sitt utförande, men med två giganter och en gubbe från The Beatles lovande rookie blir det ändå en slagkraft som lär skölja över sociala medier. Det ligger liksom något hypnotiskt i Rihannas perfektion och en energisk Kanye — studsandes framför kameran som om någon radade upp alla hans hitsinglar under inspelningen.
Om vi ska ta tro Complex kommer även musikvärldens kanske två viktigaste att dra ut på en gemensam turné detta år. Be till Yeezus att de når Europa.
