Om vi ska läsa av stjärnorna — eller åldrade svenska mediamän — så tyder allting på att Tove Styrke är årets svenska popexport. 22-åringen från Umeå har byggt upp ett momentum under det gångna året som verkar nå sitt klimax i mars med albumet Kiddo, uppföljaren till hennes nästintill fem år gamla debut. Vi fick nyligen första smakprovet därifrån med singeln Ego — ett sprakande exempel på stilren pop värdig den hyperboliska standard vi tycks ha på våra inhemska artister — som nu har blivit med musikvideo.

Denna visuella tolkning är regisserad av Rúnar Ingi, och tar lika mycket inspiration från Toves dansanta xylofonhit som Sofia Coppolas febriga Tokyodröm Lost in Translation. Kombinationen av dessa två blir till en sprudlande resa nerför japanska gator dränkta i neonljus tillsammans med Tove och Christoffer Nordenrot. Sångerskan liknade staden med eye candy när hon talade med Time Magazine, vilket känns som en summering mer värdig än allt jag skulle kunna spotta ur mig. För det är nämligen färgstarkt och inbjudande, uppbackat av ett medryckande soundtrack som lär ljuda ur karaokemaskinerna under en lång tid framöver.

När Kanye West släppte sin låt Only One tidigare i månaden var kanske inte den största nyheten hur fantastiskt stycket var. Faktumet att Paul McCartney spelade keyboard på låten ledde istället till en humorkavalkad bland sociala medier, som både gammel- och nymedia tog på kanske lite för stort allvar. Vem orkar egentligen bli förbannad över att någon inte skulle veta vem en 70 år gammal gubbe är? Det går mig över huvudet men visst, kanske skriver jag lite i affekt efter en uppväxt ute på landsbygden där både talanglösa — om de inte alla är det — trubadurer och unga Beatles-fanatiker var alldeles för påträngande.  

Men nog förtjänar världen en till chans att lyssna extra noga när Kanye gråter i autotune från sin moders perspektiv i himlen. Denna stämningsfulla ode till hans dotter har fått en musikvideo regisserad av Spike Jonze. och som alltid när något av Kanye har premiär hos Ellen Degeneres borde vi inte förvänta oss för mycket — det är liksom inte en publik gjord för vildhundar och KKK-symbolik. Istället ges vi en dimmig inblick i Yeezus-rapparens vardag, med dottern North i famnen. Ett frieri till alla de som älskar gifs på tumblr, eller fanfictions dedikerade till en framtid där Kanye West och Kim Kardashians barn har en egen realityserie tillsammans med Blue Ivy.

Uppdaterad: Hela videon finns nu att njuta av i all sin gråmulna galore. Dock komplicerad att få inbäddad så ni finner den på Kanye Wests hemsida.

Det är svårt att minnas en tid då Marvel Studios inte hade monopol på superhjältar, en tid då vi inte riktigt visste vad vi hade att förvänta oss när seriesidorna fick liv på bioduken. Tack vare Kevin Feiges maktgalna sinne har nu Robert Downey Jr och hans oneliners blivit synonymt med de tecknade hjältarna, vilket har lämnat många andra filmstudios i panik. För tro det eller ej, men så länge vi inte talar om DC Comics finns det fortfarande skapelser av Stan Lee där ute som inte tillhör studion han la grunden för. En av dem är Spider-Man, vars nya skejterfierade skapelse verkar ha dött med all de repliker någon 5-åring skrev åt Jamie Foxx i The Amazing Spider-Man 2.

En annan är Fantastic Four. Ja, ni minns kanske gänget bestående av gummimannen, den osynliga kvinnan, stenblocket och den brinnande facklan vars försök till actionspäckad filmupplevelse rättare sagt kvävde många fans med en skämskudde under 2000-talet. Nu har även de fått en reboot med Hollywoods kanske självutnämnda underbarn Josh Trank — Chronicle-regissören skall nämligen inte ha något problem med egot. Tillsammans med en rad lovande skådespelartalanger har han skapat en vågad nytolkning som har hämtat sin inspiration från seriernas lite mer hippa Ultimate-universum, som lanserades i början av förra decenniet.

Oro har dock vuxit bland fansen i väntan på ett första smakprov från filmen, många verkar ha förlorat hoppet för Tranks vision och helt enkelt övergett tanken att detta kan bli något sevärt. Frågan är om de är redo att åter viga sina sköra förhoppningar åt chansen att denna film kan bli värdig den institution av finkultur som serietidningarna är — om inte så lär de vara redo med hård rasistisk krigsföring.

Med första trailern här står det i alla fall klart varför den dröjde — det är ju Interstellar med superhjältar? Ta bort de korta klippen av övernaturliga manifesteringar och detta hade kunnat varit teasern till Christopher Nolans rymdodyssé, med alla dess majsfält inkluderade. Förstå förvirringen ifall de båda trailerna hade gått på biograferna samtidigt. ”Kommer The Asylums rip-off på Interstellar även gå upp på bio?” hade inte varit en helt oprovocerad fråga.

Dock tänker jag hålla mig ifrån att döma, då filmen ändå besitter några av mina favoritskådespelare just nu. Miles Teller var fenomenal i Full Metal Juilliard-dramat Whiplash. Kate Mara är en superstjärna i väntan på den första riktigt stora rollen. Michael B. Jordan har fått mig att gråta sen han var en liten grabb i The Wire, och även så Jamie Bell med sina danssteg i Billy Elliot. Tydligen ska även den onda apan från senaste Planet of the Apes spela den ondskefulle Dr Doom — vilket borde göra fans mer upprörda än faktumet att Jordan spelar en i serierna vit rollfigur, men ja, ni vet, nördar. Den åldrade mästerkompositören Philip Glass skall även återvända till filmens värld för soundtracket, vilket egentligen är en säkrad biobiljett för min del.

Men om denna upplaga av Fantastic Four också skulle bli ett fiasko kan fanatikerna i alla fall skatta sig lyckliga med den enda sanna adaptionen — Oley Sassones övergivna film från 1994.

Okej detta kommer måhända med en viss kontrovers, för ett år sedan hade man väl knappast placerat Big Sean i facket bra och spännande rappare — men som han själv säger i nedanstående video så kan mycket hända under ett år. Sedan kan jag även medge att en singel producerad av DJ Mustard där premissen egentligen bara är att svära grovt över en opålitlig tjej knappast går att placera i något hedersfullt fack heller. 

Men med det ur vägen kan vi konstatera att Detroit-rapparen aldrig har varit större och han verkar rappa markant bättre. Med hitsingeln — älskad av både barn och vuxna — I Don’t Fuck With You släppte han även 4th Quarter som erbjöd fem minuter bättre än allt på senaste albumet Hall of Fame. Kanske är vi redo att förlåta Big Sean för alla de kepsar han har låtit vila halvt runt hans tinning? För nu när nya albumet Dark Sky Paradise har blivit officiellt med en diffus promovideo och en rad gästartister kan jag endast konstatera att ja detta ser tämligen spännande ut.

Förutom den omåttligt överskattade — och en gång våldtäktsanklagade — Sverigevännen Travis Scott kommer flera av våra favoritrappare gästa. Genom diverse Instagram-konton blev det igår klart att bland annat Torontos sköraste Drake och PARTYNEXTDOOR kommer gråta ut över produktioner av antingen DJ Dahi, Vinylz eller Boi-1da — jag gissar på sistnämnda. Även Lil Wayne sägs ha en vers på albumet där han förmodligen kommer angripa faktumet att hans pappa vägrar låta honom leka med sitt nya album. När det kommer till andra fadersgestalter så har även Seans mentor och frälsare Kanye West en vers vilket lär vara det autotunade gospel ni antingen har lärt er att hata eller älska vid det här laget.

Har vi en eftertappning av My Beautiful Dark Twisted Fantasy här halvvägs igenom 2010-talet? Den mörka och smått evangeliska ljudbilden — utblandad med amerikanska progg-samplingar — vi har erbjudits hittills hintar om det. Big Sean borde förmodligen vara nöjd ifall Dark Sky Paradise är ens hälften så välgjord — och så även vi då detta kan bli en duglig start på vad som sägs bli ett stjärnspäckat år för rap.

Sommarens stjärnskott var utan tvekan iLoveMakonnen — dock kan jag ibland känna mig rätt ensam om den ståndpunkt. Visserligen så har han Tuesday men de flesta verkar vurma för Drakes vers medan förvirring uppstår när Makonnen tar över. Vad är det som gör den nästan utomjordiska hiten så pass medryckande?

Pianovirtuosen Chilly Gonzales är redo att besvara detta med ännu en Pop Music Masterclass där han lär ut om konsten i populärmusik. Föremålet för analys i detta avsnitt är just de redan nämnda rappares ode till vardagsfyllor. Chilly illustrerar med sitt piano hur en modern rapsuccé kommer till genom långsökta men roande Beethoven-liknelser samt en egen tolkning av religiösa proportioner — vilket blir till något lika lärorikt som underhållande.