Året är 1900 och staden New York – vid dess högsta industriella kokpunkt. Fattigdom plågar gatorna och sjukdomar färdas längsmed med dem likt ångan från industrierna. Detta är en tid då ett besök hos doktorn kunde liknas vid ett bårhus kyliga korridorer, en tid då ambulansförare levde för ironin när de slogs om de skadade med basebollträn och sjukhusdirektörer var lika korrupta som 1920-talets Chicago-snutar. Det är här historien om sjukhuset Knickbocker tar vid och dess innovativa doktorer som pressar gränserna för den moderna kirurgkonsten.

Den Oscarsbelönade regissören Steven Soderbergh sa för inte allt för längesen upp sin relation med Hollywood och dess ”begränsningar” för att finna lyckan inom tv-branschen. Tillsammans med HBO:s systerbolag Cinemax har han nu skapat sitt första tv-drama The Knick där vi får följa Clive Owen i huvudrollen som chefkirurgen John Thackery – din klassiska antihjälte med en passion för prostituerade, medicinsk kokain och opium.

Styrkan i serien verkar efter premiäravsnittet vara allt annat än karaktärerna. Owen är den perfekta HBO-klyschan i huvudrollen och resten av ensemblet bringar inte heller mycket lycka. Ett av de första dilemman vår protagonist möter är jobbersökan från en afroamerikansk kirurg spelad av Andre Holland. Likt många andra afroamerikansk karaktärer i historiska skildringar som denna (se Boardwalk Empire) är han kall och oberäknelig – se där har vi ännu en kliché avmarkerad. Ni har vid det här lagret säkert listat ut att de kvinnliga skådespelerskornas roller är minimala – även fast en av dem spelas av Bonos dotter Ewe Hewson. Nej typiskt HBO så introduceras den första kvinnan – i avsnittets första scen -ur en kameravinkel stilistiskt snarlik Nicholas Winding Refn och inte helt oväntat är hon hemskt lättklädd. Det är allt vi får se av henne för nu medan de andra kvinnliga karaktärerna står för denna kalla och mansdominerad världs värme samt en kokaininjecering i ett manlig könsorgan. Jag vågar inte riktigt än svära bort utveckling i dessa människoöden och det finns säkerligen rum för någon form av kärleksrelation.

Men låt oss återgå till Winding Refn-parallellerna för det finns fler av dem. Här återkommer nämligen han och Soderberghs bundsförbant; kompositören Cliff Martinez med ett förbannat bra soundtrack. Detta New York är för oss främmande, det skulle likagärna kunna vara en fantasivärld om en något bitter sådan. Medan karaktärerna är typsnitten till klichéer så trotsar Martinez normerna. Istället för att ge oss de uttjatade barockstråkarna associerade de draman likt denna ackompanjeras staden av djupt pulserande synthspår; klingandes likt hans tidigare verk i filmer som Drive. Det är häpnadsväckande hur väl det funkar men samtidigt så ramar den kanske in surrealismen i denna becksvarta tid bättre än vad något annat hade kunnat.

För allting som talar till The Knicks fördel är inramningen. Soderberg verkar fullt medveten om detta då han både dansar med kameran runt seriens miljöer under pseudonymen Peter Andrews och klipper ihop allt med namnet Mary Ann Bernard. Traffic-regissören står för regin och en stor del av arbetet bakom alla avsnitten, vilket skvallrar om att det här finns en vision av magnitud större än vad Hollywood någonsin skulle kunna ge honom.

I slutändan är det första avsnittet ändå ett inbjudande verk med den oerhört motbjudande – fast realistiska – skildringen av kirurgin i en c-sektion. För serien och dess huvudstad ser här fantastisk ut på alla dess plan. Den är grå, tämligen svårförståelig men faktorer likt Soderberg Andrews kameraarbete och Martinez musik fungerar likt citronsaften i det hemliga detektivmeddelandet. Låt oss bara hoppas att liv kommer väckas i karaktärerna så kan denna makabra kirurgkonst bli mer än bara en medicinsk framgång. Men om inget annat så måste ni spana in Clive Owens skor, så pass vaniljfärgade att jag skulle kunna äta upp dem.

Du kan se första avsnittet Method & Madness nedan, gratis och lagligt. Följ sedan serien genom HBO Nordic varje lördag.

Det är bara att klicka sig vidare till Youtube om videon inte skulle vilja fungera.

Det är svårt och peka ut exakt var det gick snett för Adrien Brody. Han belönades med en Oscars för sin rollinsats i 2002 dramat Pianisten men verkade därefter bara inte kunna välja rätt projekt. Att göra honom till den mänskliga protagonisten i King Kong kan vara en av 2000-talets sämsta rollbesättningar samtidigt som Wes Anderson har överöst honom med fantastiska karaktärer. Men kanske är hans dagar av dåligt omdöme – till exempel sketchkomedier med den fördömda Rob Schnedier – över med hans senaste roll; utbrytarkonstnären Harry Houdini.

Den legendariske illusionisten och mästare av mysterier är fokuset i en ny miniserie från amerikanska History Channel. I två delar kommer vi tas igenom Houdinis liv där han gjorde ett levende på stuntakter som än idag är häpnadsväckande. Dramat har nu fått en trailer som utöver interraktionen med bojor insinuerar en hel del intriger färgade av svartsjuka. Protéger, älskarinnor och mödrar vill alla ha en bit av legenden – spelad av en Brody i toppform? Ja det verkar nästan finnas en gnista magi i denna rollprestation. Hurvida det är sanningen eller endast en illusion skapad av duktiga trailermakare får vi besvarat den första september när del ett visas i staterna.

Vid första anblick kan Spooky Black vara en artist många har svårt att ta till sig. Det finns givetvis något osmakligt med en vit grabb som i sin första musikvideo väljer att klä sig i fubu och en durag. Den tämligen viktiga uppfattningen av vad en postkolonial analys kan innebära tycks inte ha kommit över denne unge lajvare än något många vill likna med en viss svensk rappare. Samtidigt är jag inte helt redo att kasta honom under bussen riktigt än då karriären endast har börjat och när det kommer till musiken, ja den är faktiskt perfektion.

Under gårdagen följde 16-åringen från Minnesotas snödränkta landskap upp sin debut Black Silk med den åtta spår långa ep:n Leaving. Denna blandning av lågkvalitativa folk rock-produktioner a la Bon Iver och melankoliska sexfantasier i samma ven som The Weeknd skapar en framåtsträvande RnB-fusion likt ingen annat. Jag må ha svårt för hur Spooky väljer att framställa sig själv, jag finner det något skrattretande till och med men det går ändå inte att motsäga talangen han besitter. Tillsammans med sitt lojala team av producenter lär hans röst endast växa och nå en större publik – något de ständigt ökande lyssningarna på hans Soundcloud indikerar. Låt oss då hoppas att han blir känd för att vara artisten med rösten som ekar likt inget annat bland Fargos djupaste skogar – istället för den där udda vita grabben i durag.

Streama Leaving nedan och ladda hem projektet här.

Minns ni Walter White? Kemilärare som fick cancer och började koka ihop meth i den sanslöst hyllade serien Breaking Bad. Ja det är klart ni inte har glömt honom och ni har knappast glömt hans advokat Saul Goodman som har blivit fokuset för en egen tv-serie vid namnet Better Call Saul. Det är inte mycket vi vet om denna serie förutom att den kommer utspela sig före, under och efter Heisenbergs blåfärgade drogrenässans – allt det ändras dock idag med en ny, tio sekunder lång, trailer. Vad finns det att säga om detta material? Mycket, vilket betyder att jag lär punkta upp allt.

• Serien kommer få sin premiär i februari vilket är en riktig nyhet.
• Bob Odenkirk ser verkligen yngre ut så bra jobbet sminket, om detta klipp inte utspelar sig efter Breaking Bad för i så fall gör ni något riktigt fel.
• Advokater är som hälsoförsäkringar och ja visst behöver vi allt dem?
• Tio sekunder är egentligen lite snålt …
• Men vem kan han tala med? Snälla säg att det är Huell.
• Eller kan vi tänka oss att det är en viss karaktär som kommunicerar från graven och skådeplatsen i trailern är en seans? Möjligheterna är många.
• Men helt ärligt ge oss en längre trailer AMC för jag kan inte jobba med detta, här är en gif med Huell.

Oh captain, my captain, jag är förlorad till havs. Det är mitt i natten och jag var precis redo att slå ihop datorn när jag nåddes av en nyhet som sänkte mig totalt. En person oerhört viktig för mig och många andra har gått bort; skådespelaren Robin Williams.

Hur bemöter man ens en nyhet likt denna? Hur formulerar jag ens ord när jag först nu förstår jag – efter en attack av otaliga minnen – vilken oerhörd hjälte han har varit för mig. Peter Pan har gått bort, de orden verkar nästan inte kunna vara sanna. Filmen Hook där Williams spelar den klassiska personifieringen av fantasins under är en av de första filmerna jag kan minnas. Visst, den håller kanske inte lika bra idag som den gjorde när jag var sju år gammal, men kan någon emotsäga den enorma kraften i den legendariska skådespelarens charm och lekfullhet? Filosofin att vara för evigt ung verkade alltid leva med honom. En filosofi vi ofta behöver bli påminda om. 

Som ung orienterare var det inte ovanligt att jag kunde bli ståendes där ute i skogen, ensam, redo att plocka upp en pinne och visualisera ett filmepos likt Parry i The Fisher King. Efter ett tag började jag dock tänka att det kanske fick vara nog. Tur då att filmer likt Hook visades frekvent i min skola, som en påminnelse om att jag kunde plocka upp den där pinnen och göra absolut allt min fantasi tillät. Det var ofta vad Robin Williams rollinsatser handlade om för mig, att inte ge upp om fantasin. Fantasin som skulle väcka min kärlek för att rita, se filmer och skriva.

Ja, vi måste tala om filmerna, vi alla känner säkerligen till att Robin Williams har en del oförglömliga rollprestationer bakom sig. Den talang han bar på kunde förlösa både skratt och tårar vare sig han spelade en ande med drömmen om frihet eller en energisk radiovärd. Jag vill dock snudda vid ett annat ämne först; depression. För den hemska sanningen är att en av de skådespelare jag hade lärt känna som en av de gladaste och snällaste människorna misstänks ha tagit sitt liv efter att ha bekämpat depression ett långt tag. Det är inget ovanligt som förekommer och självmordstankar gäckar många. En del försöker att ignorera det, vända ryggen åt. För när blev det enkelt att medge att du mår dåligt? Att det finns problem som du inte kan lösa på egen hand? Även att tala med någon som känner så är inte det enklaste då givna lösningar kan kännas avlägsna. Men de finns och att tala om det är en början som inte kommer göra dig inte svagare eller sämre än någon annan. 

Det är värt att påminna sig själv om att depression är äkta och att många kan skriva under på det, men fokuset här borde dock inte vara Williams bortgång utan de under han gav oss under sin livstid. Låt oss se tillbaka på några av hans bästa rollprestationer och vad de har betytt. Låt oss minnas skratten, tårarna och skräcken denne mångsidige skådespelare kunde locka fram. Låt oss minnas att även de som bär på dessa kapaciteter att beröra kan må dåligt. Låt oss minnas Robin. Kanske kan du se någon av dessa filmer idag? Gör det, för jag misstänker att han hade uppskattat det.

Dead Poets Society

Detta kan måhända vara en av hans mest ikoniska roller som läraren John Keating – en rebell inom skolverket. Förutom att riva upp skolböcker och lära ut poesi gav han oss här kanske en av de viktigaste läxorna; att fånga dagen. Filmen lär beröra dig på alla de sätt en Hollywood-rulle kan med dess mest klassiska knep och berörande filmmusik. Samtidigt är det just Robin Williams galna balansgång mellan skolbänkarna som gör det hela möjligt.

One Hour Photo

När jag och min pappa hyrde den här filmen förväntade vi oss nog inte vad den senare skulle visa sig vara. Detta var under den perioden jag började upptäcka att film var min passion – något pappa ständigt uppmuntrade – men denna film var inget för en elva år gammal pojke. Williams rollprestation som den obehaglige men ack så ensamme Sy Parish gav mig mardrömmar; dock mardrömmar jag inte ångrar efteråt för här är han fantastisk – även om minnet av den skojfriske skådespelaren från mitt 90-tal var som bortblåst där ett tag.

Mrs. Doubtfire

Förutom ”my captain” så trendar just nu Mrs. Doubtfire allra mest bland sociala medier. Det lär knappast komma som en överraskning för många då detta är en av de roller många associerar med Williams. Här spelar han en röstskådespelare som klär ut sig till en brittisk nanny för att kunna tillbringa mer tid med sina barn. Ett briljant koncept för en familjefilm med en lika briljant Williams i huvudrollen – jag misstänker att det var här han blev den fiktionella fadern för en hel generation.

Good Will Hunting

Rollen som psykologen Sean Maguire gav Williams den Oscars han förtjänade så väl. Hans insatser hade ofta en gnutta av galenskap i sig men här håller han det till ett minimum. Det är istället en lågmäld och rörande insats som har givit oss en rad oförglömliga scener. Orden ”it’s not your fault” känns allt tyngre nu.

The Fisher King

Galenskap var som sagt ofta synonymt med Williams rollprestationer, i denna moderna Kung Arthur-tolkning blev han dock givet ett spelrum utan väggar och fantasin inga gränser – något som även var synonymt med Williams. 

Tills sist lämnar jag er med detta, Robin Williams första medverkan i en talkshow. Vila nu i frid Robin, fader, make och underhållare. Tack för allt.