När Missy Elliott stal showen från Katy Perry under Super Bowls halvtidsföreställning så var det även ett uppvaknande gör generationer. Helt plötsligt introducerades en hel rappares katalog till ungdomar som har växt upp under en tid då Get Ur Freak On inte dominerade radioflöden. Missy spiller säkerligen inga tårar över detta då rapparens streams och albumförsäljningar ökade markant vilket ger upphov till frågan — är 2015 året då Missey Elliott gör comeback?

Frågan har ställts förut och verkar nu vara mer relevant än någonsin med en ny remix på låten Take Ü There — ursprunligen ifrån Diplo och Skrillexs samarbete Jack Ü. Jag må avsky Diplos twerkfetischande och approprierande arsle men en ny rapvers från Missy kan få mig att förlåta denna pestohyra till EDM-produktion. Här finner vi rapparen i högoktanig form när hon sedvanligt snor showen med sin fallenhet för verbalt briljanta oanständigheter. Producenterna bakom den Kiesza-assisterad singel kan lika gärna lämna över rättigheterna — Missy äger den nu.

Är 2015 året då Missy Elliott släpper sitt första album på tio år? Kanske, kanske inte. Men fortsätter hon att remixa låtar i detta manér så kan vi egentligen inte kräva mycket mer.   

Jag vet att bloggen har varit något dedikerad till Kanye West denna vecka, men vad ska man göra när Yeezy Season äntligen är här? Ett mantra inom familjen West och Kardashian verkar i alla fall vara att break the internet, och under natten gjorde just rapparen i förhållandet detta. Portarna öppnades då för en inblick i illuminatifabriken med 2010-talets främsta — självutnämnda — renässansmans första modevisning i New York.

Bland de närvarande under denna ritualliknande demonstration fann vi flera kända ansikten som Rihanna och Beyoncé, men den riktiga stjärnan var utan tvekan den nya skokollektionen Yeezy Boosts. Under månaden har vi givits ett flertal smakprov på de höga 750:s, men här kunde vi även finna en rad låga modeller från Yeezus och Adidas samarbete, samt klädesplagg, ack så många klädesplagg, för endast två ögon att konsumera. Man borde väl skatta sig lycklig ifall man har råd med ett skosnöre.

Men skor och kläder var bara några av alla höjdpunkter – nedan följer flera.

• Diddy kämpade fortfarande för en roll i Game of Thrones med kanske den bästa outfiten på plats.
• Beyoncé och Jay Z var förmodligen glada över faktumet att de hade en barnvakt för kvällen.
• Din mobil fick en ny bakgrundsbild.
• Justin Bieber levde återigen på drömmen om att bli sin generations Michael Jackson.
• Någon kände för att flörta med kameran.
• Första spåret från Kanyes kommande album spelades, vänta, okej, va?

Ja, för vad vore egentligen en modevisning i Kanyes regi utan lite ny musik? Vi har måhända inte ett datum för när det obetitlade albumet förväntas landa bland skivhyllorna, men halvdana inspelningar av Yeezus-uppföljarens första låt Wolves är alltid något. Tillsammans med Chicago-sonen Vic Mensa och den ständigt enigmatiska Sia verkar Kanye här ta ett logiskt nästa steg över en produktion av Sinjin Hawke och norska Cashmere Cat.

Det doftar 808s & Heartbreak — minus det sista får vi väl ändå hoppas för Norths skull — om detta och jag för en klagar inte. Vi gör alla bäst i att tacka de stackare som fångade detta på film, något säger mig att illuminati-sekten hade en äkta sittning i Lucifers ära senare under natten på deras bekostnad. Någonstans svär väl nostalgiskt uppgivna fans över hur de saknar ”gamla Kanye” utan att förstå dessa människors uppoffringar, för vem vet vad som sker bakom stängda dörrar när alla dessa branschnamn samlas? Gyllene bägare, blod och satanistiska totempålar? Bara foliehattar på Twitter vet.

Den största rädslan hos många rapfans inför helgens Grammys var inte att Kanye West skulle storma scenen, något flera välkomnade, utan erövringar av Iggy Azalea i de fåtal kategorier tillhörande genren. Efter Macklemores vinst och förlåtande sms till Kendrick Lamar förra året var detta en repris många inte ville uthärda. Turligt nog gick priset till Eminem istället för Twitters mest älskade australiensiska igloo. Sedan hur en vinst för en manlig vit rappare framför en kvinnlig vit rappare — som han nyligen hotade med våldtäkt i en låt — skulle vara mer givande för världens rapsamfund är diskutabelt. 

Genom den amerikanska musikhistorien kan vi se afroamerikaner skapa banbrytande musik för att sedan approprieras av vita musiker — producenter likt Diplo har till och med gjort detta till något av en internationell sport. Kanske var det detta som vilade under Kanyes kommentarer om artisteri? Att rasifierade har börjat marginaliserats i musikutövande? Det vore knappast något nytt och om vi ska tro dessa undersökningar som Pigs and Planes har grävt fram så kan detta bli ett ämne värt att debattera under 2015. Grammy-galans nomineringar har nämligen inte varit så här vita sen 1981 — närmare 35 år sen Phil Collins solodebuterade med andra ord. 

Det är en växande kurva och likaså i den över Billboards hundra hetaste artister, där även 80-talet tycks vara tillbaka. Nog för att Berlinmuren föll och The Cure släppte mer musik än någonsin under det decenniet, men detta var även en tid då pudelrock var relevant, vilket på något sätt nollställer David Hasselhoffs guldår rent musikmässigt. 

Handlar det om musik eller rasism? Undertoner av det sistnämnda är något amerikanska galor överlag har dragits med sen begynnelsen och kanske är tiden kommen för en direkt motaktion. Är Yeezus fanbäraren i så fall? Kanske inte, men orden Kanye uttryckte i Beckyoncés efterskalv är väldigt träffande och lär säkerligen ljuda utöver 2015.

Tillåt mig göra antagandet att alla som läser älskar Broad City? Okej bra, för det är en personlig favorit och utan tvekan en av de bästa komediserierna på TV just nu — tillsammans med It’s Always Sunny in Philadelphia.

Med tanke på hur omåttligt populär serien är så borde detta kanske inte vara nödvändigt men varning, mild spoiler från senaste avsnittet följer efter detta. Där kunde vi nämligen finna Abbi i sin granne Jeffreys lägenhet. Efter en hel första säsong av suktande entrade de två äntligen sänghalmen med en dildo inkluderad. En storslagen scen och morgondagens efterspel var ackompanjerad av inga mindre än Junglepussy.

Denna rappare från Brooklyn kan nog räknas in bland årets diskussioner mellan ignoranta rapelitister som upptäcker att ”oj kvinnor kan faktiskt rappa” — och visst kan Junglepussy just det. Låten i fråga går under namnet #NOTYOURS och är en självtitulerad feministode från Broad Citys musikansvarige Matt FX Feldmans projekt Scooter Island. En rad kvinnliga artister medverkar i detta mångfasetterade arbete och har alla assisterat denna singel i någon kapacitet, med Jungles råhårda vers som ett outro Ilana skulle kunna stå på bena till vilken dag som helst.

Det är nästan outhärdligt att se någon med ett så pass smalt sound som DJ Mustard kämpa för relevans. Hans minst sagt Bay Area-influerad synthmönster och basgångar dominerade måhända det gångna året men än så länge har 2015 varit ett produktivt år i alla dess sämsta bemärkelser. När ditt hat för beats med mer än ett ljud leder till att du inte kan skapa en hit utan assistans från Kanye West så blir desperationen total. Detta yttrar sig genom housepads i beatmakarprogrammet Fruity Loops och chansen att förpesta Soundcloud-flöden med remixer av Beyoncé, Ty Dolla Sign och nu senast Rihanna.

Med sin omtolkning av FourFiveSeconds har DJ Mustard övergett originalets countrytoner för en generisk popmelodi. Den absoluta banaliteten kittlar nästan ens kräkreflex och gjorde mig sugen på att överge kontemporär musik totalt för klassiska 1800-tals symfonier. Låten har även ett houseparti vars uppbyggnad får Avicii att likna Aphex Twin och kan i skämselfaktor endast toppas av faktumet att två andra producenter även har varit delaktiga i travestin.

Vem gråter högst just nu egentligen — den dedikerade dansgolvsbesökaren som kan få utsättas för detta praktfulla klubbförakt, eller det gedigna Beatles-fanet som måste leva med att Paul McCartney har remixats av DJ Mustard?