Den här scenen utspelades nyss. Jag bara: 

”Åh japp nu så har jag köpt biljetter till Justin Bieber till min syrra, hon kommer bli sååå himla glad och har väntat så himla länge, han är typ hela hennes värld och luften hon andas”

”Men guuuuuuuuud vad kul, hur gammal är hon nu igen, 13?”

”Näääää. Asså 17 och ett halvt”. 

Men men. Riktiga biljettsläppet är ju imorgon men Tele2-kunder hade någon förtur så nu sitter jag här och ser dum i huvudet ut med tre biljetter till Justin Bieber i april till min syrra och hennes kompisar. Egentligen så vill jag också gå och se honom dansa där i blöja och med sin gulliga hårvaxmarinerade skalle, men livet handlar om prioriteringar och tyvärr så måste jag avstå från den decibelupplevelsen. Annars så skulle jag stå där längst fram och vråla utan att höra mitt eget skrik och typ bli helt ihoppressad av trycket från 15.000 småtjejers guppande kroppshyddor som gungar i takt till musiken. 

Det här är lite sjukt men jag har aldrig varit på någon ”riktig” konsert. Alltså någon lång, som håller på i typ mer än en timme. Känner mig som ett galet freak. Typ som om att jag suttit i en träskpöl i hela mitt liv och bara lyssnat på porlande gegga och tyckt att det har varit fantastiskt. Senaste gången jag såg något live var väl typ Lasse Berghagen, men sista augusti så ska jag gå på Lady Gaga om hon fortfarande existerar. Det var ju rätt länge sedan man hörde något från henne så jag misstänker på riktigt att hon har förvandlat sig själv och sin egen hud till en tigande köttklänning som inte kan sjunga längre. Tills motsatsen har bevisats så kommer jag att leva i tron om att det är sant.