Idag fyller jag 22 soliga år! BAHAHAHA. Snart så är tiden då jag var ”ung och lovande” över för alltid. Hemskt! Bara för att spä på min livskris ytterligare så var det dessutom säsongsavslutning i svenska The Bachelor igår. Nu finns det ingenting kvar att leva för över huvud taget längre. 

Jag har faktiskt följt Bachelor slaviskt hela säsongen. Inte missat ett enda avsnitt osv. Har dock inte velat blogga om det eftersom jag velat ha Pär (dvs The Bachelor) för mig själv. Är alldeles för svartsjuk för att dela med mig av honom till någon annan. Bachelor har varit vår egna lilla hemlighet. 

Personligen så känner jag att Pär gjorde fel val igår. Liksom, Rebecca… Jag kommer knappt ihåg vad hon heter. Dessutom så jobbar hon både på bank OCH är en hästtjej. Ja ni hör ju själva vad tråkigt det låter. Plus att hennes hem bäst går att beskriva som ”shabby chic”. 

Å ena sidan så gillade jag inte Alexandra heller. Jag fick såna störiga Blair Waldorf-vibbar typ. Känns som att hon skulle kunna gå över brända lik och jaga honom över en hel kontinent för att få en singeldejt. De var kåta på varandra under sju veckors tid, men båda två visste att de var för passionerade för sitt eget bästa och egentligen bara ville ligga. Dessutom så kallade Pär hennes mamma för milf (!) när de träffades. Ingen bra grogrund för äktenskap. 

Aja. Idag firar jag min födelsedag genom att lyssna på den bästa låten som någonsin har skrivits. Dvs Every way that I can med Sertab Erener. Turkiet 2003. Mitt liv på två minuter och femtio sekunder! Låten handlar om mig och Pär i The Bachelor.