Äntligen tillbaka, ursäkta att det dröjt. Vi snackar om fantastisk musik från Kehlani, sörjer The Last Mr Bigg och vi draftar sånger från urvalet av walk-up-songs under årets NFL-draft.
Förklaring av begrepp som draft, NFL och walk-up-songs innebär sker inne i själva avsnittet. Det är amerikansk fotboll det handlar om, men vi fokuserar alltså på unga college-frats smak i rap. Själva urvalet av sånger (och bilder) hittar ni sammanställt här på vår tumblr, spellistan med hela urvalet finns som soundcloud-spellista nedan (hint: de valdes en del Rich Gang). Förra årets walk-up-songs draftade vi inte i ett avsnitt, men de betygsattes på bloggen (läs här) och vi valde våra egna teoretiska walk-up-songs (läs här).
Whatever?!? xoxo
Klicka här för att lyssna på Soundcloud. Klicka här för att lyssna i iTunes. Klicka här för att lyssna på Acast. Klicka här för att nå RSS-feeden. Klicka här för att komma åt vår Spotify-lista med alla sånger (som finns på Spotify) från alla våra avsnitt.
Sånger från avsnittet (soundcloud-spellista nedan):
1. Three 6 Mafia – Poppin My Collar
2. The Last Mr Biggs – Trial Time
3. The Last Mr BIggs – Traffic King
4. Kehlani – Running Interlude
5. Kehlani – Jelaous
6. Kehlani – Til The Morning
7. Young Thug – Check
8. Jidenna – Classic Man
9. Jhugh – Righ Now ft Flo Master
10. Future – Fuck Up Some Commas
11. Young Jeezy – Everythang
12. Lil Boosie – Like A Man
13. Rich Homie Quan – Flex
14. Rich Homie Quan – Walk Thru
15. Chief Keef – Finally Rich
16. F.Y.R.E. – Fast Här (jag är barn jag svär)
Soundcloud-spellista med urvalet av alla sånger NFL-rookies gick upp till (som jag kunde hitta) finns nedan, även listade här.
”get yo twelve white folks and take that shit to trial bitch”
Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva om det här. I dag nådde nyheten om att The Last Mr Bigg, eller som han egentligen heter Donald Maurice Pears, gått bort. Jag såg det via andra Alabama-rappares sociala medier. AL.com rapporterar att han dog i sömnen natten till onsdag. Efter att 11 år tidigare ha överlevt två skott i huvudet.
Det var 2004 och den gången dog han inte. Han vaknade efter åtta dagar i koma med ena ögat och delar av hjärnan borta. Ögat ersatte han med ett diamantprytt glasöga och hjärnan vet jag inte hur han ersatte. Han lyckades hursomhelst komma tillbaka och nådde kanske sina största framgångar när han samarbetade med grammy-vinnarna 36 Mafia (och ryktades bli en del av gruppen?) under några år i mitten av 00-talet.
Det var ungefär samtidigt som jag upptäckte honom, dock inte via 36 Mafia för precis som de flesta andra missade jag helt att han jobbade i Memphis. Jag och många andra hade precis börjat upptäcka hur mycket otroligt fantastisk musik som släppts i södern som mer eller mindre inte spridits alls. Detta var när UGK för de flesta bara var gruppen som gjort en låt med Jay-Z och Pimp C satt inlåst. T.I. började precis höras. Texas och Houston hade sitt stora år 2005. Vi började kunna höra musik från södern på radio och ZTV osv, men det var samtida musik. Musik som visade tecken och hintade om att det byggde på ett arv vi inte hört, ett arv som inte gick att nå.
Det känns nästan konstigt att skriva idag, men det var inte helt lätt att få tag på all musik för tio år sen. Jag hade hört talas om Lil Boosie och Gucci Mane men det gick inte att hitta nån musik på internet (eller i Sthlms skivbutiker för den delen). Sakta men säkert började DJ Screw-tape efter DJ Screw-tape, UGK-platta efter UGK-platta, Z-Ro-skiva efter Z-Ro-skiva dyka upp på olika obskyra bloggar. Några av oss ville gräva djupare. Det fanns massa olika saker att fastna för. För mig var en av de viktigaste det vemodiga berättande som jag tyckte dök upp lite här och var, det var de guldkornen jag letade efter. Och min poäng med hela den här internet-grejen, den här musiken vi känner så väl idag genom Boosie, alla har hört Z-Ro, alla har kännt i hela kroppen vad Kevin Gates känner när han skriver sina sånger: denna musik från amerikanska södern var inte tillgänglig för 10 år sen. Södern-smärta influerade av Tupac. Vi letade för vi behövde höra det.
Så vi hittade Trial Time.
När jag upptäckte en artist som The Last Mr Bigg behövde jag höra mer. Och det fick jag, över de kommande åren lyckades jag hämta hem fysiska greppbara mp3s till inte mindre än fyra skivor. Jag skrev om en på en av mina 10-20 gamla pinsamma bloggar (vem har haft ensiffrigt antal bloggar? orimligt beteende). Skivorna snurrade typ lika många varv i bilstereon som jag snurrade varv runt bergslagsvägens 100 rondeller. Och hans röst fick mig att känna allt. Hans berättande var rakt och ärligt, han beskrev och han sa vad han sa utan att krångla till det. Han var en av de berättarna som kunde hålla ens intresse uppe utan att behöva vara alltför kreativ i vilken vinkel han ville använda. Han behövde inte säga att hans CD var en tavla eller snap eller fruktstund eller långfilm eller allt vad man hör nu för tiden, för han hade saker att berätta.
Har skrivit mer än nog om hur jag upplevde musiken, ni får gärna hedra The Last Mr Bigg genom att lyssna själva. Och självklart ska ni böra med Trial Time:
Om ni orkar och vill ha den bästa upplevelsen och slippa snäll-varianten i videon ovan: kolla på videon ovan men lyssna till ljudet i denna video. Ljudet i den inbäddade videon startar vid 0.11 och det i länken direkt så ni kan matcha dugligt (om ni är vid en dator alltså).
Som ni hörde är ju Trial Time berättad med vad som skulle kallas en kreativ vinkel, men jag anser att det är själva historien som gör det till en fantastisk sång.
Efter att ha hört Trial Time har ni hört ungefär lika mycket av The Last Mr Biggs katalog som de flesta andra som någonsin hört hans röst. Detär alltså en sån sång jag har sett och hört folk fortsätta prata om som en kultklassiker i dunkla hörn av internet och västerort i snart tio år. Och alla har ju hört Mr Biggs röst som refräng-sångare på 36 Mafia-dängan Poppin My Collar (och en drös andra 36 Mafia/Project Pat–sånger), vare sig ni visste om det eller inte. Han brukar inte stå med i gästlistan och han syns knappt i videon.
Som ni förståt gillade jag honom som bäst när han berättade saker för mig. T ex på Traffic King från albumet Only If You Knew. Den är en jävla TV-serie, exakt denna: pilotavsnittet av True Detective. Det är den känslan.
Eller titelspåretfrån samma skiva.
Förstår ni vad jag menar med rakt berättande utan krångel, hur det griper för historien är där.
”ah god i hope i get to see em again
cause they don’t know about the laws i break
the weed i smoke and the pills i take
and they don’t know about the money and keys
about the bustas i shot or the ones that done shot me
they don’t know that they daddy is the man
i wish i could explain but the wont understand”
Jag har även lyssnat väldigt mycket på den mer upplyftande cirkus-dängan/Alabama-anthemet From Alabama.
Läs gärna hans eulogi på AL.com, mer om hans liv i en äldre AL.com artikel. Och se QDIII-filmen han berättar om sitt diamantöga i. Framförallt: lyssna på The Last Mr Biggs musik, finns på iTunes och vem vet kanske på nån strömningstjänst.
Det har gått så fort. Kehlani har blivit bättre än jag nånsin kunnat ana och det gick snabbare än jag kunde ens visste möjligt. Ett år och ett par veckor sen vi skrev om henne först. Då släppte hon typ konstprojekt med en fantastisk röst, sen dess har hon petat Micke Boman från HBK Gang och nu är hon typ en världsstjärna som bara väntar på att världen ska komma ikapp.
Orkar inte ens försöka lista ut vilken betal-strömningstjänst ni kan hitta skivan på, men det går att köpa de fysiska greppbara mp3orna (mp4?) på iTunes iaf, exakt här klickar du för att göra det. Du kan även streama på gamla goa Soundcloud och det gör du exakt här:
Är så tung. Petter har försökt berätta om Pato Pooh länge, men jag fattade nog inte innan Västeraq kom. Men nu fattar jag, nu är jag med. Dansa Merej är en favorit alltså.
Det är sen gammalt. Houston-duon Sauce Twinz har via Beatking som gjorde det först tagit det bästa från Dallas (som tog nåt av det bästa från Houston), blandat med helt vanlig Houston-rap och influerats av samtidens sång-rappare från Atlanta som Future, Rich Homie Quan, Young Thug etc (som i sin tur kom upp i en kultur som influerades av äldre Houston-rap som Fat Pat/Z-Ro/Hawk etc).
Jag kommer inte punkta upp det här eller nåt för det är ändå inte en obestridbar teori, det är bara min uppfattning av läget baserad på lyssnande på ca 300-500 album med rapmusik per år i 10 år.
Något som också är sen gammalt, hursomhelst, är att Yung Nation är en av mina favorit-före-detta-tonårsrap-grupper. De var typ 17 när de dök upp på Dallas-scenen och lät så här:
Jag älskade Yung Nations unga Dallas-sound och en av anledningarna till att jag de senaste åren älskat Beatking och det senaste året älskat Sauce Twinz är att jag tycker de har byggt upp nåt ännu fetare med Dallas-soundet som grund. Nu hörs inte så mycket buzz kring Yung Nation så jag satt precis och funderade på vad de tagit vägen när informationen om att de släppt ett nytt freestyle-mixapte dök upp på min skärm (efter att jag googlat ”yung nation”). Efter en sanna-lyssning kan jag säga att JA jag tycker fortfarande om detta ljud, men jag tror nog att de kommer stannar där på nånstans under miljonen youtube-views och liknande framgång, medan Sauce Twinz tar över världen. Kanske är det för att jag vill göra nån sorts hommage till soundets urfädrer, jag vet inte, men jag kommer fanimig lyssna på detta tape ordentligt.
Vem vet ni kanske också gillar det! Annars kan ni gå direkt till framtiden och lyssna på Sauce Factory-dängan Mona Lisa som är inbäddad precis under mixtapet AF4.
