Det var då ett helvete att googla fram en bild på 50 Cent och Iamsu tillsammans. Jag var helt säker på att jag skulle hitta en direkt från videoinspelningen av Up! remixen 2011-2012 eller när det nu hände. Jag scrollade uppåt två minuter men inte en bild. Det kanske var fotografernas som konspirerade då den version av Loverance hit som tillslut pushades av skivbolaget var den utan verser av sångens refräng-sångare, låtskrivare och producent: Iamsu. Även en kille som heter Skipper fick en vers skrotad.

Istället ser ni omslaget till Iamsus kommande skiva Sincerely Yours.

Undrar om 50 Cent vet att han var delansvarig till ihopsamlandet av Iamsus första miljon. För alltså, stim-pengen på båda komposition och skrivande av Up! måste ändå gett en slant och Fiddys medverkan gav säkerligen sången en miljon värt av extra stiminkomst. Trots att Fiddy lät väldigt out of place och i jämförelse med Iamsus vers på orginalet blev helt förnedrad. Lyssning: orginal här, versionen med Fiddy och Iamsu här, och den sista utan Iamsu-vers här.

Nu är 2014 fuckin här. Loverance är inte längre med i HBK, om han nånsin var det? Men 50 Cent jobbar med HBK igen. Och som inläggets rubrik antyder så är 50 Cent jättebra på den här nya sången. Lyssna direkt:

Det är ingen twerk-hit som Up! direkt. Det är ingen post-hyphy-aka-based som Jay Ant slog igenom med 2006. Just det, kanske ska nämna det, det är alltså en Jay Ant-sång med Jay Ant-refräng på ett Jay Ant-beat. Vad tycker ni?

Själv älskar jag när Iamsu börjar sjunga typ direkt. Och jag blev helt slagen av ej-out-of-place 50 låter. Ni förstår ju vad jag förväntat mig efter hans tidigare arbete med HBK. Men en aningen autotunead (eller?) 50 sjunger ju mky mysigt på detta beat. Jag är chockad. Och glad. Så peppad på att hela Jay Ant-skivan ska låta så här nu. Gärna med lite fler Iamsu-samarbeten, gärna lite som Ant och Susies samarbetsskiva Stoopid från för några år sen. Varför gör de inte en skiva tillsammans bara: Jay, Curtis och Suzy.

Så här ser Jay Ant ut:

Av: Hugo

Show Da World är egentligen inspelad innan Lil Boosie åkte in i finkan typ 2010, det är ett antagande jag gör pga den dök upp på youtube utan video i januari (dvs innan Boosie släpptes). Det gör inget alls att själva sången är lite gammal, jag ser massa symbolik i det som jag gillar. Dels vill Boosie visa att han är tillbaka på banan med gamla gänget, dvs tillsammans med den evige vapendragaren Webbie. Dels visar Boosie att han kommer frotsätta på samma positiva spår som han var inne på redan innan han fängslades, han är redo att vara en rap-veteran som förespråkar gott familjeliv och pratar om ledsamheten och vemod utan att fokusera allt för mycket på de destruktiva handlingar sinnestillståndet kan och har framkallat tidigare i hans liv och i hans karriär.

Han är en familjefar nu och han har varit det ganska länge. Han är en OG. Han är Scarface. Det är min tanke, en tanke extremt färgad beatet till sången vi lyssnar på. För visst väntar ni bara på en Scarface-vers när sången rullar igång. 

Hade det varit en Scarface-vers istället för varsin av Boosie coh Webbie hade jag antagligen inte lyssnat tre fyra gånger i rad dock. Jag älskar Scarface och jag har haft han på replay tidigare i mitt liv (även om jag gillade Willie Ds soloskivor bättre?!). Nä utan Boosies extremt gnälligar röst hade jag inte pallat detta piano-beat heller.

Det är för fintt eller nåt, det kan inte vara mer än 35% av jordens befolkning som kan tänka sig att aktivt lyssna på fin musik va? Många av oss förälskade ju sig i Boosie Bad Azz när och pga att hans röst under några år var hopplösheten och kliven ur hopplösheten förljudligad. Audiofierad? Här ska inte googlas så jag hittar på ord, alltså Boosies röst var förkroppsligandet (fast med ljud = förljudligandet) av hopplöshet och vemod som leder till ilska som leder till kamp som leder till överlevnad och trygghet eller till en platt fall och återvändandet till en hopplös tillvaro. Historiskt vet vi från alla delar av underthållningsindustrin att denna inre och yttre resa bäst illustreras med historier om gangsterliv (källa; ca alla filmer och gangsterrapens framgång) så är det upp till den underhållne att applicera metaforerna på sina egna mindre färgstarka liv och kamper.

Så utan Boosies röst hade denna sång inte fungerat för mig. Med Boosies röst menar jag både själva gnälligheten och de konnotioner rösten bär för mig. Så känner inte alla så klart, alla behöver inte musik med röster som stänker av smärta och ledsamhet. Black Eyed Peas också är populära!

Nu fungerar det, Boosie är låter oerhört positiv inför sin framtid som en familjefar-rappare och OG. Han verkar inte vilja bidra med alltförmånga fler fler historier om mord och brott (den rollen har fyllts av 100 andra Baton Rouge-rappare, titta längst ner): 

I just like to make people happy
I just wanna be a good daddy

Det är omjöligt att inte hoppas på Boosie. Stanna hemma med familjen nu Boosie! Gör en skiva med två sådana här sånger till, en sång på ett Zaytoven-beat, ett DJ Mustard-beat och resten ska vara med produktioner av Mouse, Savage och DJ B-Real. Din skiva får gärna låta precis som Savage nya skiva fast med din röst istället.

Andra grejor jag tänkte på:

a. jämte Boosie låter Webbie som Jadakiss typ, så generisk röst (precis som hur alla rappare (t o m Future) låter som Jadakiss jämte Young Thug). 

b. Boosie har en extremt fet hel-mjuksdress på sig:
 

c. Webbie har två par olika extremt feta mjukisbyxor på sig. På den nedre bilden har han matchande kalsonger till mjukisarna.

d. Jag hade ändå velat höra ej clean-versonen av denna sång, Webbies vers är ju till hälften censurerad typ.

Slutligen, istället för att lyssna på en gammal Boosie-dänga där han rappar mer om sitt deltagande i the struggle och gangterlivet tänkte jag att ni ska få titta på två Baton Rouge sånger från 2014 som låter som att de är gamla Boosie-dängor. För en vecka sen släppte Boosie-kopian Mula Pugh-dubbelvideon nedan. Och i januari släppte Young Ready och några av hans protogéer Body Bag. Fler exempel hittar ni under Baton Rouge-taggen på detta inlägg.

Av: Hugo

Nicki Minaj har senaste tiden släppt en hel del ny musik, hon har till exempel remixat ♥Young Thugs♥ Danny Glover. Ett nytt album är planerat till i år, och Nicki har tidigare snackat om att hon på nya skivan kommer gå tillbaka till sina hiphop-rötter. Det gör mig glad. Alltså, don’t get me wrong, jag tyckte det var svinfett när Nicki började göra nån sorts popig dansmusik och blev en av världens mest populära artister. Det värmer mitt hjärta att en kvinnlig rappare kan inta den positionen, men under den perioden saknade jag verkligen the old Nicki. Det känns som att all den skit hon fick under pop-perioden har motiverat Nicki att verkligen bevisa att hon är en av de bästa rapparna just nu. I de grejer hon gjort senaste tiden finns en hunger som får mig att tro att hennes kommande album fullkomligt kommer slakta hela rapvärlden. Den som lever får se.

Nickis senaste låt är ett samarbete med Lil’ Herb och JÄVLARRRR vad detta kommer lyfta hans karriär. Jag älskar ju alla ungdomar från Chicago, och den här kombinationen är verkligen guld. Det hade kunnat bli sådär Kanye West-vampyrigt, men det blir inte det, kanske för att Nicki inte drivs av en önskan att bara absorbera den yngre generationens coolhet. Alltså jag spekulerar fritt här, men det känns som att hon verkligen verkligen verkligen genuint VILL göra den här typen av musik, och helvete vad bra hon gör det!

En skulle kunna tro det, sett till hur jävla perfekt turn-up-music både jag och Beatking tycker att Dallas har producerat genom åren. Mannan jag sittdansar till Beatkings Dallas-kompilations-sång Stanky Franky nu, typ femte gången i rad. Om jag kunde dansa som White Boy Boogie skulle jag göra det. Och Stanky Franky är bara en av de Dallas-inspirerade sångerna på överrasknings-tapet 2nd Home som Beatking släppte helt plötsligt utan förvarning igår.

Som Petter417 brukar säga, tänk att en kan bli så glad för ny rap fortfarande. Framförallt när det är ny rap som är nostalgisk och hyllar gammal rap (som jag råkar känna för att vara nostalgisk över också). Mitt förhållande till Dallas-rap har de senaste fem åren typ varit: jag ska snart börja lyssna på typ 50% rap från Dallas. Sen har det inte riktigt hänt. Men nu när Houston-rapparen Beatking bestämde sig för att (som han föklarar i introt) göra ett hyllningstape till hans andra hemstad (pga han älskar musiken och har snott sin stil därifrån) så går rycks jag med extermt lätt alltså. Pröva hur du reagerar i din hemmiljö:
 

Att höra Beatking över Dallas-hits-beat som Stanky Leg, Hit Dat Hoe, Walk With A Dip mannen jag kan inte sitta still. Han slängde in sin sång med Fat Pimp Smile också och det är ju ok pga hit. Jag att ni skulle få bli nostalgiska över Dallas-rap tillsammans med mig. Jag skulle kunna klistra in jättemånga sånger här så klart men aint nobody har mer än 10 minuter att kolla på fantastiska musikvideor med Dallas-rap ändå. Så här är två extremt feta Dallas-throwbacks som ni kankse kanske inte har dansat 1000 gånger till. Lil Wills My Dougie och B Hamps Do The Ricky Bobby:

Av: Hugo

Redan i november (alltså ca ett-två år sedan i rapinternet-tid) bloggade jag om hur jävla länge jag väntat på ett ordentligt släpp från Runway Bella, och jag tror att det äntligen börjar närma sig! Herregud att vänta på ett släpp från Bella går typ att jämföra med när man åkte bil som barn. Man ba ”när e vi framme” ca var femte minut och ens morsa ba ”snart”. SNARK. Igår släppte Bella en video till CREED och självklart älskar jag den. Hennes EP (mixtape??) kommer va sååå tungt! Om det någonsin släpps…………………