Ja okay jag vet att ni menar allvar, jag känner det inte bara. Eller, jag försökte ta ett jogginglopp till skivan men jag hade problem med att klara av det så satte på nya RHQeller nya Playboi Cartieller nåt annat toppen. Det inte musik som för fungerar att lyssna på i praktiken.
Nog om det. Nedan är tre andra skivor från Kalifornien som kommit senaste veckan som jag kommer lyssna på fram till sommaren minst.
Om ni lyssnat på senaste VBDFR vet ni att Sanna och Petter önskade sig just ett solo-projekt från SOB x RBEs Yhung To. Det kom direkt. Se till att följ min spellista 2017 grejerna Q2 så hör ni sånt här direkt när jag lägger in det.
En av mina favoritskivor inom gengren bruks-rap förra året var Drakeo The Rulers I Am Mr Mosley. Hörde ni den aldrig?
Antar att ni inte hörde. Det är mer än nånting annat ett bevis på att DJ Mustards fame och varumärke som musiker är nere på tidig 2012 års nivå. Med andra ord, nu för tiden är jag är den enda personen utanför hans direkta släkt som väljer att kolla upp projekt baserat på att DJ Mustard är inblandad.
Det är lite värre än 2012 dock, för då letade jag ju efter DJ Mustard eftersom han var på väg att göra nåt jävligt fett av mitt favorit-sound. Det var spännande, svårt att hitta och skitkul musik. Det var typ samtidigt som det så kallade DJ Mustards-soundets grundare Young L började göra Björk-låtande musik om gamla matematiker. Så jag var skitglad över att DJ Mustard plockade upp fanan.
Nu kollar jag upp DJ Mustard-tracks för att höra andra bättre musiker göra nåt fett på hans plattform.
I Am Mr. Mosley var alltså Hosted By DJ Mustardoch lyckades på något sätt vara helt ohörd och samtidigt skitbra. Skitbra bruksrap iaf. Alla sånger låter typ likadant. Drakeo The Ruler låter som en blandning av leanad Problem med Bay Area-dialekt och en Joe Blow på molly som fortfarande kan artikulera. Den är referensen är alldeles för smal för alla som inte läst alla inlägg på bayonnaise (vad upp Lo!) men det är så han låter iaf.
Om ni istället för att läsa om det vill höra hur han låter, tryck play på sång 3 på I Am Mr Mosley som ni hittar här. Eller tryck play här:
Ja ni ser rätt, det är en Youtube-inbäddning där ovan. Det blev en fucking youtube pga Drakeo The Ruler är en sån artist som går runt på gator och torg 2016 utan att bemöda sig lista ut hur man lägger upp sin musik på Spotify eller TidalFactsSweden ens.
Trots att Drakeo aktivt jobbar emot att blir upptäckt har jag alltså lyckats höra inte bara en I Am Mr Mosley-skiva, utan nu i veckan tog jag mig tid att lyssna på uppföljaren I Am Mr Mosley 2. Och det är fan mer av samma guld. Jävlar vad denna skiva bara rullar på. Livet känns på riktigt lite ljuvare med Drakeos mjuka röst i hörlurarna. Kommer knappt ihåg nåt han säger förutom den där om att jag inte ska lägga mig i hans knark-problem från refrängen på I Know, men det är precis så bruksrap fungerar.
Det ska inte va så bra att det tar fokus från vad du nu gör, det ska inte vara så dåligt att det tar fokus från vad du nu sysselsätter dig med. Du ska kunna bruka denna musikprodukt i ditt liv utan att bli alltför påverkad av varken fantastiska mänskliga prestationer eller oljud.
Det kanske är så DJ Mustard tjänar sina slantar numera. Han har skrivit ett 10-album kontrakt med BIG PHARMA om att göra musik som fungerar som komplement till bipolär-medicin som är svindyr att tillverka. Terapeutiskt. Om ni googlar DJ Mustard och big pharma record deal så hittar ni inge bevis för att den här dealen inte existerar.
Exakt av detta skäl valde jag bilden på Drakeo The Ruler som ligger längst upp här. Den är tagen från videon till Having Fun från nya skivan. Drakeo ser jävligt avslappnad ut.
Having Fun är näst bästa sången 10 Chains som handlar om att bära tio kedjor. Lyssna på hela skivan på Soundcloud:
Jag har sett flera stycken människor på internet dela med sig av informationen att artister som Chance the Rapper, Boosie och Post Malone har släppt skivor idag. Kul för dom! Kul för oss alla att det kommit så mycket musik. Jag vill bara meddela att det viktigaste släppet idag alltså är skivan To Live For av Bobby Brackins.
Det är Boosies (eller som autostavningen kallar honom: Bosse) femte album i år så han får vänta pga ej brist på Boosie-musik i år.
Jag och Bobby Brackinshar mycket gemensamt. Eller främst en sak då. Vi började ha ej baggy byxor ungefär samtidigt. Mina byxor hade blivit gradvis mindre baggy år för år sedan jag sydde mig ett par extremt baggy jeans i syslöjden i årskurs sex., Typ 2007-2009 när jag var uppåt 20-22 år hade jag så pass smala jeans att de skulle räknas som påsiga i Sverige och skinny i USA at the same damn time.
Det var väl en del av anledning till att jag fastnade för Bobby Brackins musik. På den tiden hette Young Bob eller allra oftast Young Bob from Go Dav. Det var säkert 5% av anledningen till att jag gillade hans musik. 30-40% av anledning var att han har så bra melodier och musiköra och största skälet till att han är en favorit sen snart tio år tillbaka är att han har en så sjukt fet röst.
Tyvärr har han lagt en stor del av sin karriär sen dess på att bli en av USAs bästa låtskrivare. Några grammy-nomineringar för jobb med Tinashe, Chris Brown, Kehlani, Zendaya bl a har uppmuntrat honom till att göra annat än att sjunga och rappa själva så mycket som jag hade önskat. Han har lyckats knyta ihop Bay Areas musik-sound med LAs artistscen också, nån gång där i samband med att han bytte namn till Bobby Brackins. 2011 släppte han en skiva med Ty$ och YGoch det var första gången vuxna rappare från LA gjorde post-based och post-jerkin, sen därnånstans gick DJ Mustard från att vara en mixtape-DJ till en superproducent.
Hursom, där har det nånstans uppståt en lucka. Jag har velat höra mer Bobby Brackins musik och det tar fanemig åratal innan hans skiva äntligen kom. Men idag är den här!
Jag har inte lyssnat på den ännu pga livet, men ska det genast. Litar helt på att allt är minst lika bra som de låtar vi hört tidigare, My Jam, Hot Box och Joy Ride. Ända risken egentligen är att han och Ty$ fått lite väl mycket feeling med nåt stränginstrument.
”funky fresh for the AP Nine Tre straight from the motherfuckin Northern Bay It’s the C.L.I.C.K. all up in that ANUS HOLE”
En av anledningarna till att jag alltid gillat Bay Area-rap är att så många av scenens fanbärare helt obrytt som om det inte vore nån grej kan blanda vulgär humor med extrem hårdhet. E-40s inledning av Way Too Vicious, som jag transkriberat här ovan, får mig fortfarande att tappa hakan lite så här 10.000 lyssningar senare. Bara den grejen i sig själv är jävligt funkig.
I veckan släpper podcasten VBDFR avsnitt 104. Nån gång i avsnittet snackar jag om hur bay area-rap alltid haft en extremt stark relation till funk. Eller jag snackar nog inte så mycket om funk, vi alla får väl helt enkelt se när avsnittet släpps. Men jag snackar om att det på sistone släppts en del musik i Bay Area av artister som Mozzy, Ezale och Nef The Pharaoh. Förutom att vara bra musik rent allmänt sticker deras musik ut för mig eftersom:
1. Det låter typ precis som 20 år gammal Bay Area-rap.
Det låter så himla mycket som Bay Area rap har låtit under alla år sen dess. En typ av bukt-rap iaf, den funkiga. Khayree-produktioner låter det som. DJ Fresh från 2005 låter det som.
Detta innebär ju självklart att det låter förlegat och inte är bra eller hur? Musik som låter som gammal musik är ju nåt 30+ folk lyssnar på om de tappat gnistan. Själv är jag inte 30+ på flera veckor och vill höra ny skit dagligdags!
Men!
2. Det låter så jävla fresh.
Hur kan 1 och 2 existera samtidigt? Det är det nog ingen som vet, precis som hur ingen antagligen vet helt säkert om jorden är platt eller oval.
Här är en spellista jag slängt ihop som försöker bevisa 1 och 2. Sambandet mellan buktens musik från 90-talet tills 2016 och allt där emellan. Den nya musiken är sist och den äldsta först, kanske har jag lagt några låtar lite fel men whatever.
För i helvete samtiden. Har stört mig på detta beteende länge nu. Vad fan sysselsätter ni er med?
Objektiv fakta:
1. Baby Bash och Frankie Js Suga Suga ÄR EN AV VÄRLDSHISTORIENS KNULLIGATE SÅNGER
2. Videon till Suga Suga är extremt knullig
Detta är vetenskapligt verifierat antagligen.
Titta:
Vad gör samtiden för att förvalta detta kulturarv till kommande generationer?
Vad erbjuder samtiden våra stackars ungdomar som riskerar att få växa upp utan att veta vad de missar?
Vad gör ”Robin Schultz” med världens knulligaste sång?
Samtiden ger oss remix där knulligheten skruvats ner med ca 95%. Fy fan:
FY FAN!
Tänk att jag har satt ett barn till världen under denna samtid.
VAD ÄR DET FÖR JÄVLA BETEENDE?!
Rasar. Vem fan gör en sång mindre knullig?
V A R F Ö R
spelas inte istället den här versionen på radio där KNULLIGHETEN istället för att skruvas ner till spagetti kokt i 22 minuter möter sandpappertorr-nivå har SKRUVATS UPP:
Om det nu tvunget ska finnas en remix av ett så fulländat verk som 2003 års original.
Sammanfattning: Ligger du till den här remixen hellre än vad som helst som är chopped and screwed av t ex OG RON C så borde du förbjudas från att ha sex.
Baby Bash
