Blir du sugen på att åka till Litauen av att titta på bilden ovan? Inte jag heller. Men jag uppskattar optimismen i att huvudstaden Vilnius officiella turistbyrå på fullt allvar använder den i sin marknadsföring av stadsdelen Šeškinė, som ska föreställa Malmö i tv-serien Young Wååållander. Jag menar, om det där deppiga betongkomplexet är vad de skyltar med blir man ju nyfiken på hur kvarteren de skäms över ser ut.

Medan vi svenskar gör allt för att glömma att Young Wååållander härstammar från Sverige inbillar sig litauerna att serien ska få människor att vallfärda till Vilnius. De har en sån stark tro på suget att se platserna där Adam Pålsson gick omkring och mumlade på engelska med svensk brytning i verkligheten att serien fått en egen flik på Go Vilnius hemsida.

Där passar de även på att nämna att ”en rad kända personer” kommer från Šeškinė, däribland teaterregissörerna Rimas Tuminas och Eimuntas Nekrošius. Jag var faktiskt i Moskva och tittade på Rimas Tuminas uppsättning av Anton Tjechovs pjäs Onkel Vanja häromåret. Det var ingen munter sak. Den fick originalet att framstå som en lättsam familjekomedi. Men det är en helt annan historia.

De flesta anade nog oråd första gången de hörde talas om Young Wallander. Inte bara för att titeln låter komisk, utan för att det är något vajsing med hela ansatsen. Serien vill förklara hur Kurt Wallander blev Kurt Wallander. Och det är väl ingen människa som har legat vaken om nätterna och funderat över hur Kurt Wallander blev Kurt Wallander? Det är väl ingen som har sett originalserien och tänkt att det måste finnas en spännande historia som ligger till grund för att han är så där… lakonisk?

Nu när Young Wallander ligger ute på Netflix kan man konstatera att skeptikerna fick rätt. I en recension i den ansedda brittiska tidningen The Telegraph kallas serien ”the worst tv drama of the streaming era”. Här kan ni ta del av lustmordet på scandinavian noirens svar på Tre solar.

I går var jag på en vinbar med Thomas. När vi slog oss ner på uteserveringen visste jag inte att jag snart skulle bli utsatt för mitt livs värsta kränkning. När servitrisen visade oss vinlistan pekade hon nämligen på priset och sa ”Detta är alltså per glas”. Så gränslöst förminskande av henne att förutsätta att vi inte skulle förstå det. ”Jaha, så man får inte en flaska vin för 175 kronor?!?” fick jag lust att säga. Men det gjorde jag inte det. Istället sa jag ”Vet du vad? Vi tar en trelitersflaska Charles Heidsieck”.

Bekymret med detta är att en trelitersflaska Charles Heidsieck kostar 8 500 kronor. Men det positiva är att servitrisen i alla fall inte tror att jag aldrig hade varit på restaurang förut. Och det är värt mer än alla pengar i världen.

Jag satt och ströp mig själv med ett krokodilskinnsbälte från Ermenegildo Zegna när ett mejl från McDonalds svenska presschef Henrik Nerell plingade till i min telefon och erövrade min uppmärksamhet. Vad kunde han tänkas vilja mig? Skulle jag äntligen få en hamburgare uppkallad efter mig? Eller mejlade han för att berätta att de ska installera majonnäspumpar bredvid ketchuppumparna i alla restauranger? Satt Henrik Nerell också och ströp sig själv med ett krokodilskinnsbälte från Ermenegildo Zegna?

Om han gjorde det sa han i alla fall inget om det i sitt mejl. Där stod det istället att McDonalds ska byta ut plastsugrören mot papperssugrör innan år 2022. På tonen i mejlet låter det som att Henrik Nerell tycker att detta är någonting positivt. ”Nu sjunger plasten på sista versen hos McDonald’s. Idag tillkännages att McDonald’s från och med september fasar ut plastsugrören i sina restauranger och kommer även att successivt byta ut plastbrickorna mot brickor gjorda i havsplast – detta hyllas med en avskedsserenad helt skapad med hjälp av de utgående engångsartiklarna som instrument, spelade av sångtrion Solala”, skrev han.

Henrik Nerell kanske kan lura sig själv och sångtrion Solala. Men han kan inte lura mig. Det är helt enkelt inte trevligt att dricka med papperssugrör. Därför formulerade jag ett par frågor som jag, rätt gissat, skickade till honom. Mina frågor och hans svar följer nedan.

Har ni verkligen tänkt igenom det här? Alla som någonsin har druckit ur ett papperssugrör vet att det är en fasansfull upplevelse.
– Vi har tänkt ordentligt och papperssugrören kommer att vara en bra upplevelse MEN för de som inte vill ta risken så finns alltid möjligheten att dricka direkt ur muggen.

Kommer McDonalds papperssugrör skilja sig från andra papperssugrör på något sätt? Har ni lyckats få bort den där känslan av att man har… papper i munnen? 
– Papperssugrören är bra, de bästa vi har fått tag på. Känslan är att man har ett sugrör i munnen.

Kan det inte vara värt lite miljöförstöring för att vi ska få dricka ur trevliga sugrör av plast? Det är som Winston Churchill sa under andra världskriget: ”Utan plastsugrör har vi ingenting att försvara”. 
– Nej, vi och många andra tycker att papperssugrör tillhör framtiden. Vi är övertygade om att Winston hade hållit med om han levt idag.

Har ni varit på krogarna där de stora feta affärskontrakten signeras någon gång? Där lunchtimmen omärkligt glider över i à la carte och där mattorna är mjuka som sandstränder? Sådan är stämningen på Sturebadet. Hade gjort vad som helst för att bli medlem. Förutom möjligen att betala de 30 000 kronorna det kostar i årsavgift.

Jag fick i alla fall följa med min kompis Simon dit och träna i går. Det skulle bli första etappen på resan mot min hämndkropp. Tyvärr gjorde jag bort mig direkt. Hade med mig ombytesstrumpor och hårgele. Man får träningskläder där, så mycket visste jag. Men jag visste inte att strumpor ingick. Och att det vid spegeln i omklädningsrummet står en orgel av Björn Axén-produkter. Det borde jag ha räknat ut, att man inte behöver kånka runt på strumpor och hårgele som en cro magnon-människa.

Det var hur som helst första gången jag motionerade sedan Stockholm marathon 2014. Man tror ju att man ska belönas för ett sådant hjältedåd. Men inte jag. Min belöning blev att jag drömde en mardröm. Och det var inte vilken mardröm som helst, kan jag tala om. Jag drömde att Kent skulle återförenas för tre spelningar i Storbritannien. I Storbritannien!!! Hemska tanke. Jag hatar Kent. Kent-fans är lika självgående och kritiska som cocktailbär, som CRB en gång skrev. Men det vägrar Spotify förstå. Trots att jag bläddrar förbi så fort en Kent-låt dyker upp fortsätter jag få Kent-låtar i min daily mix varje dag. Algoritmen har helt enkelt bestämt sig för att det, givet min musiksmak, är omöjligt att jag inte tycker om Kent.

Därför har jag nu bestämt mig för att aldrig mer träna. Jag kan inte riskera att det här händer igen.