9:52 22 Nov 2019

Jag var 20 minuter sen till jobbet i dag. När jag insåg att jag inte skulle komma i tid skrev jag till Pelle att jag har ”råkat ut” för en försening. Hahaha. Så himla kul att indicera att förseningen beror på en omständighet man inte råder över när man har gångavstånd till jobbet.

Nåt annat som är kul är att prata om ”kärror” i flygsammanhang. Det är bara män med häpnadsväckande många eurobonuspoäng som säger så. Män som har gjort flygandet till sin vardag till den grad att de pratar om planet som om det vore en tunnelbana eller buss.

Själv flyger jag med 16-kärran till Malmö i dag. Jag älskar Malmö. Det är Sveriges näst bästa stad. Det är lustigt, när jag bodde i Malmö gick jag ofta omkring och drömde om livet jag lever nu. Nu går jag ofta omkring och drömmer om livet jag levde då. Minns att Håkan-raden ”Jag vill åka tillbaka till när jag inte hade någonting” tedde sig så fruktansvärt obegriplig när jag var yngre. När jag blev äldre blev den tydligare.

10:22 20 Nov 2019

I går kom jultomten Petter Bristav förbi kontoret och gav mig en flaska Galliano med mitt namn på etiketten. Det är den finaste presenten jag någonsin har fått. Dessutom fick jag Petters bok 40 väldigt goda hot shots.

Boken innehöll en liten hälsning: ”Martin Melin kommer inte få nån jävla bok, det är en sak som är säker. Skål!”. Ni kanske undrar varför han inte kommer det? Det ska jag berätta för er. Martin Melin totalblåste oss på första april. Vi var uppe på läktaren och köpte korv. Det kan man läsa allt om här.

9:26 19 Nov 2019

Sommaren mellan nian och gymnasiet tågluffade jag i Europa med min pappa och min lillebror. Vi var i Frankfurt, Innsbrück och Marseille.

En dag när vi skulle gå och bada hejdade pappa oss plötsligt.
– Ser ni den där blomsterväggen killar?
– Ja…
– När ni åker hit med era flickvänner i framtiden kommer ni behöva stanna och titta på sådant där hela tiden. Det behöver vi inte nu. Kom nu så går vi.

PS. Jag undrar fortfarande var Free Ken Ring-tischan som jag har på mig på bilden har tagit vägen. Det är min stora sorg i livet att den är försvunnen.

1:12 16 Nov 2019

Det var förväntningarnas afton i går. Som att det var nyårsafton, typ. Det fanns en fest som alla hade pratat om hela veckan och nu skulle den äntligen äga rum. Alla skulle dit, så även jag.

Men när jag kom dit möttes jag av den längsta kön jag någonsin sett i ett klubbsammanhang. Den bestod av kanske 1500 personer.

Jag gjorde ett tappert försök att stå i den. Jag smög förbi person efter person. Som en ninja rörde jag mig långsamt framåt. Gick före kanske 300 personer. Kom nästan hela vägen fram till entrén. Hela kön hatade mig.

Men när vi köat i 40 min föreslog min kompis Ingrid att vi kanske bara skulle skita i det. Och då började jag fundera på mina bevekelsegrunder för att gå på den där festen. När jag rannsakade mig själv insåg jag egentligen mest ville gå dit för att kunna säga att jag hade varit där. Och då bestämde jag mig för att dra. Det är naturligtvis inte värt det att köa i över en timme till något som man inte ens är säker på kommer vara kul.

I stället drog jag och Ingrid till Zinkens krog, där vi rundade av kvällen med några cerveza. Har alltid haft roligare på konstiga restauranger än kreddiga fester.

Sen fick vi veta att gänget vi var med hade behövt köa i två timmar för att komma in. Och de gjorde det. Hahaha. Jävla idioter.

9:24 15 Nov 2019

Jag och Maja var tillbaka i chokladfabriken i går. Mattisborgen. Drömmarnas teater. Perfect Day.

Vi spelade in pilotavsnittet till vår podcast. Kändes som att det gick bra ändå. Fick innehållstourettes. Berättade om två kändisar som tycker illa om mig och varför de gör det. Berättade saker som nära vänner uttryckligen bett mig att inte berätta om i offentliga sammanhang. Var på ”brobrännarhumör”.

På kvällen åt jag och Peyvand middag med Julia och Julia på Bianchi. Ena Julia satt med den första kvarten när vi spelade in. Jag frågade henne om det var som jag mindes, att jag och Maja inte presenterade oss över huvud taget i podden. Och så var det tydligen. Men Julia sa att det är töntigt att presentera sig. Så det var tydligen som det ska.

Sedan försökte jag luska lite i hur hon tyckte att det gick. Då sa hon något som gjorde att min övertygelse om att det gått bra försvann.
– Ni måste sluta skratta.

Och då slog det mig att hela vår inspelning var ett nittio minuter långt skratt. Och det är kanske inte så himla kul att lyssna på två människor som håller på att bryta ihop av skratt hela tiden. Är inte alls säker på att Perfect Day kommer vilja sända detta.

I dag ska jag äta lunch med Daniel Redgert. Det blir kul.