Pelle ska vara ledig fram till februari. Han kommer att lämna ett stort tomrum efter sig. Han är nämligen den enda på redaktionen som sätter igång diskmaskinen. Vi andra brukar slarva med det där. Nu lär man väl behöva starta maskinen själv då och då för att säkerställa att det finns rena bestick när det ska ätas lunch. Det blir nog en omställning.

Den positiva nyheten är att jag nu är tillförordnad chefredaktör. ”Chefredaktören är här!” sa jag högt och tydligt när kom till jobbet imorse. Men det var ingen som tog notis om min ankomst. Kollegorna tittade bara ner i sina datorer och arbetade vidare. ”Inget svar?”, sa jag för att betona att jag blivit otrevligt bemött av mina undersåtar. Sedan sparkade jag till en papperskorg för att undanröja eventuella tvivel om att jag menade allvar.

Min nya titel ska jag fira med att äta lunch med Clara Popenoe Thor. Hon har lovat att bjuda mig på NK Korv & Glass. Det kan nog bli en kabanoss, om ni är intresserade.

Ps. Vill du skriva för Nöjesguiden under hösten/vintern? Mejla dina frilansidéer till frasse@ng.se.

I Olof Lundhs senaste bok Landslaget enligt Lundh påstås det att Zlatan ägnat sig åt ”vuxenmobbning” under sina år i landslaget. Boken har vållat debatt även utanför sportens värld. På Aftonbladets ledarsida skriver Jonna Sima att vi ”måste prata om Zlatans beteende”. Men det måste vi inte alls. Har ni glömt hans klackspark mot Italien i Europamästerskapet 2004? Eller cykelsparken mot England på Friends? De andra 60 landslagsmålen. De elva guldbollarna?

Om priset vi fick betala för att uppleva alla dessa magnifika stunder var att en sittkissare från Kalmar och någon halvfigur i MFF blev mentalt nedbrutna tycker jag att det var en klockren investering.

Jag är övertygad om att Rasmus Elm kan vara oumbärlig i många situationer. Om en jordekorre fått ett ekollon i huvudet, svimmat av på träningsanläggningen och är i behov av mun mot mun-metoden. Eller om Marcus Berg behöver hjälp med att knyta en dubbelknut på sina fotbollsskor. Eller när konerna ska samlas in efter träningen. Men några avgörande mål i viktiga matcher har han, till skillnad från Zlatan, aldrig gjort. Och om man vill göra en omelett måste man knäcka några ägg.

Det enda Zlatan har gjort som är helt oförlåtligt är den här reklamkampanjen för Bethard.

I går var jag med om något av det mest smärtsamma en människa kan uppleva utan att tillfogas fysisk skada: Jag blev ögonvittne till en första dejt mellan två främlingar.

Ni vet när man sitter på tunnelbanan och två personer som man förstår är före detta kollegor springer in i varandra? Av deras konversation att döma har de inte träffats sedan de jobbade ihop, och med all sannolikhet umgicks de inte privat då heller. Men nu ska de tvingas föra ett samtal på väg till sina nya arbetsplatser. Precis så trevande var de.

Och jag tror att jag lider mer än folk än vad folk gör mest i sådana situationer. De flesta av er nöjer er säkert med att tycka att det är lite obekvämt. Men inte jag. Jag ser mig som direkt skyldig till att deras samtal inte lyfter. Det är oklart hur, men på något sätt är det mitt fel att dessa totala främlingar, vars existens jag just blivit medveten om, inte hittar fram till varandra. Deras smärta är också min smärta.

Därför högg det till ordentligt när jag hörde killen säga, håll i er nu: ”Det är på min bucket list att åka till Australien eller Nya Zeeland”. Alla vet väl att Oceanien är jordklotets blindtarm? I min värld hade han lika gärna kunnat säga ”Det är på min bucket list att se mina föräldrar ha sex med varandra”. Innebörden hade varit densamma. Men inte i hennes, tydligen. För hon nickade intresserat och började ställa frågor om hans fascination för kängururnas, bungy jumpens och kusinbröllopens förlovade hemland.

Det skulle hon inte ha gjort. För det tog han som grönt ljus för att börja prata om det värsta av allt. Hans high school-år i USA.

”Atlanta var ju nice och så, men sen blev det thanksgivning hos en polare som bor i Nashville”, sa han. Och det var då jag fattade beslutet. Jag svepte min öl, knäppte min jacka och lämnade lokalen. Gick ut på Bellmansgatan och fortsatte ner till Hornsgatan. Väl där inväntade jag 55:ans buss och när den kom farande i natten tog jag ett kliv rakt ut i vägen och lät mig mosas under karossen.

En sådan smäll borde innebära en garanterad död. Det ska inte vara något snack om saken. Man ska vara ute ur matchen. Men jag hade änglavakt. Nu ligger jag här i en bädd på Södersjukhuset med min lekamen inlindad i gips, som en mumie ungefär, och har skrivit hela det här blogginlägget med näsan.

Jag har lagt mig an med en ny vana. Varje dag på vägen till jobbet går jag till Pressbyrån och köper en Pucko Mint. Det är en ny smak och ett trevligt substitut till att borsta tänderna. Men en sak begriper jag inte. På burken står det att man måste skaka den innan man dricker den. Det jag inte förstår är varför man måste skaka den själv. Kan de inte bara skaka den i fabriken innan de kör ut den till butikerna? Jag har väl viktigare saker för mig än att gå runt och skaka burkar?

Så himla kul i Paris Hilton-dokumentären när Nicky försöker sälja in att vara förälder med argumentet att man får återuppleva sin barndom.
– Like watching cartoons in the morning, säger Nicky.
– I still do that, svarar Paris.
– Having Lucky Charms and Cap’n Crunch.
– I still do that. Alone.

Tycker förresten alla borde läsa Nanna Olasdotter Hallbergs text om This is Paris i Expressen kultur med rubriken Paris Hilton borde ha fortsatt spela bimbo. Håller med om allt. Hatar samtidens fixering vid sanningen.

Minns i somras när jag läste Aftonbladet Puls från 1998 i Kungliga bibliotekets digitala tidningsarkiv. Läste Filip & Fredriks reportage från inspelningen av tv-serien Vänner. Reportaget slutar med att Filip & Fredrik visar ett avsnitt av C/o Segemyhr för Vänners producent, som somnar. Slutet är naturligtvis uppdiktat. Producenten skulle aldrig ha tid att titta på ett C/o Segemyhr-avsnitt för några svenska kvällstidningskillars skull. Men på den tiden fick journalister hitta på.

”Det hette inte att ljuga. Det hetta ‘randa’. En sorts utsmyckning av materialet. Alltså att man lägger till helt osanna men för handlingen betydelselösa smålögner som bara gör texten mer färgstark”, säger Jan Guillou i den nya SVT-dokumentären Den överlägsne journalisten.

Idag hade man inte fått göra som Filip & Fredrik gjorde. Även om exemplet är helt oskyldigt. Sanningskravet är för högt. Och det känns klaustrofobiskt. Som att fiktionen är hotad. Först tog de smålögnerna. Sen tog de Paris Hilton. Det är inte utan att man börjar oroa sig för romanerna & filmerna.