I den coronapåtvingade tristessen har Niclas Wahlgren och Morgan Johansson bestämt sig för att återuppliva barnprogrammet Nicke & Mojje på Youtube. De körde igång för en vecka sedan, har ett par hundra tittare per klipp och 300 prenumeranter. Ingen dundersuccé hittills med andra ord.

Eftersom jag liksom de inte har något att göra såg jag just igenom de sju klippen som ligger ute. Och jag måste säga att det är en förvirrande satsning. Därför att klippen är så fyllda av callbacks till originalprogrammet, som sändes i början av 2000-talet. Ett klipp heter till exempel  ”Mycket har hänt sen senast…”. Det enda som händer i klippet är att Nicke & Mojje får ett uppdrag, Mojje drar iväg på sin sparkcykel och Nicke hejdar honom och säger ”Vad gör du? Det har ju gått 20 år sedan sist. Vi tar ju bilen”. Sedan är klippet slut. Det var hela skämtet.

När jag såg det här klippet tänkte jag att det är svårt att föreställa sig att en sjuåring som ser det här i dag och aldrig har hört talas om Nicke & Mojje förut förstår det roliga. Men sedan läste jag programförklaringen och förstod att de inte riktar sig till barn.

”2000-talets största barnhjältar är tillbaka med nya humor inslag och självklart sånger från förr men även nytt väntas!

Du har väl barnasinnet kvar :-)”, skriver de.

Målgruppen är alltså 27-åringar som fortfarande vill titta på barnprogram. De tänker sig att det finns en massa människor som närmar sig 30 som vill se Nicke & Mojje (eller ”2000-talets största barnhjältar”, som de själva kallar sig) åka ut på uppdrag medan de pratar bebisspråk och gestikulerar yvigt till varandra. Det kanske inte är så konstigt att succén har uteblivit.

I går twittrade liberalen Max Sjöberg att Nöjesguiden inte har några andra humorformat än ironiska listor (en spaning som gav honom hela nio likes). Svante Allmungs invände att ”Det är ju för fan flera år sen Nöjesguiden listade något annat än Frasses snygga och coola vänner”. För att bevisa att Svante har fel och att Nöjesguiden är så mycket mer publicerar jag härmed en lista över mina fula och töntiga vänner.

1. Felix Gran
   Om du skulle ha oturen att hamna på samma fest som den här killen så råder jag dig att hålla dig på avstånd. Det enda han vill prata om är att kebaben är godare i Vetlanda.
2. Andreas Granfors
   Andreas, du är en sån jävla sopa att du inte ens kan komma etta när det handlar om att vara ful och töntig.
3. Andreas Häggström
   Jag kan verkligen rekommendera att man följer Andreas i sociala medier. Om man vill se tio statusuppdateringar om dagen om hur ogreppbart det är att han numera har flickvän. Han har ju inte fel i sak, men det blir lite tjatigt.
4. Clara Kristiansen
   ”Vän” är väl att ta i. Tror vi har hamnat vid samma bord på en bar någon gång. Men töntig och ful är hon!
5. Alexandra Andersson
   Föreställ dig den ensammaste tönten på skolgården. Det barnet var Alexandras mobbare under hela grundskolan.
6. Pernilla Salkert
   Min frisör. Första gången vi träffades var på en nattklubb. Hon berättade att hon hade råkat klippa sin lillebror i örat. Jag bokade genast en tid. Sedan dess har jag fått dras med henne. Vem har hjärta att byta frisör? Inte jag i alla fall.
7. Svante Allmungs
   Ett ansikte bara en mor kan älska. En blind mor.
8. Marcus Svensson
   När Marcus bodde hemma glömde han sin färdiggjutna Clone-a-willy framme på nattduksbordet. Hans morsa hittade den och trodde att det var en penna.

Jag gjorde en liten lista över bra & dåliga saker med coronaviruset.

Dåligt

Jag kanske får sparken.
Burger King i Gamla Stan har stängt.
Mina sparfonder har förmodligen störtdykt.
Jag kommer inte kunna se Milan-Juventus på San Siro som planerat.
Alla idiotiska amerikanska nöjesjournalister som skriver att de skulle tycka det vore roligt med en karantän-säsong av Curb your enthusiasm.
Livesända dj-set från helt vanliga klubb-dj:s.
Jag kan inte träffa tjejen jag gillar.

Bra

Riche och Sturehof finns numera på Uber Eats.
Alex Schulman bloggar igen.
Inga distraktioner från att läsa Woody Allens självbiografi.
Jag är lyckligt ovetande om vidden av den ekonomiska katastrof jag står inför eftersom jag inte vågat kolla mitt bankkonto sedan pandemin bröt ut.
Tjejen jag gillar kan inte träffa någon annan.

Just nu tvingas många nöjes- och sportjournalister fråga sig vad de ska skriva om när det inte pågår någon sport eller några nöjen. När både läktarna och scenerna är tomma. Det är naturligtvis inte den här pandemins viktigaste fråga, men om man tycker att man hela tiden måste prata om det som är viktigast kan man dra åt helvete. Eller åtminstone strunta i att läsa Nöjesguiden.

Hur som helst. Jag läste just något som gjorde mig så jävla inspirerad. Och jag tycker att det är kul att det några så bespottade som Anna och Hans Shimoda som står för inspirationen. Att skvallerjournalisterna leder vägen.

För när det inte finns några kändispremiärer av skitfilmer, med röda mattan och snittar, lägger sig inte Anna och Hans Shimoda ner och dör. Utan som de proffs de är visar de hur en slipsten ska dras genom att ta med sig en röd matta och en flaska champagne och åka runt till kändisarna som brukar frekventera den sortens tillställningar.

”Vad gör man när alla vimmel ställs in på grund av corona? Då drar man hem till kändisarna och rullar ut en röd matta och ger dem lite gratisbubbel, så känns allt nästan som vanligt igen”, lyder ingressen. Sen följer en klassisk mingelenkät där kändisar av typen Martin Melin, Anitha Clemence och Tess Merkel får svara på hur de påverkas av viruset.

Jag älskar dem för det. Att de tycker att nåt så meningslöst som kändismingel måste pågå medan världen brinner. Och att de hittar ett sätt för det att göra det. Om inte Martin Melin kan komma till röda mattan, får röda mattan komma till Martin Melin.

Ps. För ett tag sedan intervjuade jag Anna & Hans Shimoda. Detta är ett gott tillfälle att läsa intervjun.

Sitter och läser recensionerna av Håkans nya singel. Ingen av dem är särskilt intressant läsning. Förutom Expressens. Men inte för att den är bra. Utan för att den innehåller ett så märkligt konstaterande.

”Textens Jonna är som Lena fast långt senare, när precis allt känns svart”, skriver Anders Dahlbom.

Vad menar han? Varken Lena eller Jonna beskrivs ju särskilt tydligt. Det enda man full säkerhet kan säga att de har gemensamt är att de är tjejer. Är det det han menar? ”Jonna är som Lena – tjej”? Eller är det hans sätt att förklara att Jonna liksom Lena är ett romantiskt objekt i en Håkan Hellström-låt? Behövs det verkligen en liknelse för att förklara det? Eller förklaras överhuvudtaget?

Jaja. Detta om detta.