10:02 8 Nov 2019

Jag blev så jävla glad när Simon fick loss Ola Rapace till kvällens utgång. Gick runt och visslade hela dagen. Firade med att bläddra förbi 40 sidor i Pascal Engmans nya bok Råttkungen.

Men det behövdes en kändis till. Så jag ringde Nordic Entertainment Group och frågade om de kunde lösa någon sköning från årets säsong av Paradise Hotel. Det kunde de. Josie Capllonch ska med oss ut.

Sedan messade Joel Ighe att vi kan få middag på Nosh and Chow och drinkbord på Spy Bar om vi vill.

Glädjen över att jag styrt upp mitt livs konstigaste kväll höll i sig ett par timmar innan den övergick i total ångest. Vad ska vi prata om? Kommer Ola Rapace ha kul? Kommer Josie ha kul? Det är så mycket som kan gå rakt åt helvete. Och om det gör det är allt mitt fel.

Minns någon gång i början av gymnasiet när jag föreslog för mitt nya kompisgäng att vi skulle gå på bio. Det var en stor grej för mig att välja film. Väldigt olikt mig, eftersom om en film som jag har valt är dålig så tar jag på mig hela ansvaret för att den är det. Först är det mitt fel sedan kommer ingenting sedan kommer ingenting sedan kommer regissören.

Filmen var usel. Ett haveri. En två timmar lång plåga. Redan efter 10 minuter märkte man att det skulle vara en skitfilm. Efter det har jag aldrig varit på bio.

12:35 7 Nov 2019

När jag stod och väntade på min mat på Mogges, Gamla Stans bästa sushirestaurang, hände det en märklig grej. En kvinna efter mig i kön beställde 9 bitar vegetarisk sushi. Vegetarisk sushi? Vem äter vegetarisk sushi? Nej, jag skojade. Det var inte det som var den märkliga grejen. Den märkliga grejen var sushikockens svar.
– Vi har inte 9 bitar. Vi har bara 11 bitar.

Jag vet inte hur det är med er men jag kunde se en enkel lösning på det problemet. Det kunde dock inte den beställande kvinnan, som sa ”okej” lite förvånat och betalade för 11 bitar.

Det fick mig att tänka på när jag var på hamburgerkedjan Hesburger i den lettiska huvudstaden Riga. Följande dialog utspelade sig efter att kassabiträdet frågade vilken storlek jag ville ha på läsken och pommes fritesen.
– Medium coke and small fries.
– We don’t have medium coke and small fries, we only have medium-medium and small-small.

Men det var precis efter att det hade tagit slut med en tjej jag var superkär i då. Alltså precis som i ett par timmar tidigare. Och slut som i att vi skiljdes åt på hotellrummet, åkte hem var för sig och aldrig såg varann mer. Man pallar liksom inte hålla på och bråka om pommes frites-storlekar då.

9:37

Började på allvar oroa mig för hur det skulle gå med det där med krogcupen. Jag skulle liksom få ihop två roliga kända människors scheman den här veckan. Och jag tog mig an uppgiften som om den vore ett historieprov i gymnasiet. Det där kan jag göra i morgon.

Men jag har alltid varit bra på att skjuta upp saker tills de verkligen måste göras. Tills det är katastrof om jag inte gör dem nu. Och sedan har jag väntat en dag till.

Men allting handlar om att förstå när det är skarpt läge. Och se till att prestera då. Och det har jag också alltid gjort. Ingen jobbar bättre än jag under tidspress.

Åter till krogcupen. I går messade jag ex-konsulten Simon Strand, som jag ändå ska ta en öl med på fredag. ”Kan du ta med två kändisar på fredag? Har en grej där jag måste gå ut med två omaka kändisar och jag tänkte att jag kunde lämpa över problemet på någon annan” skrev jag.

Visste att Simon skulle fixa det. Den Simon Strand inte känner är inte värd att känna. Någon timme senare messade han mig ”Går det bra om Ola Rapace är en av dem?”.

Så nu ska jag ut med Ola Rapace på fredag. Det ska bli kul utav bara helvete. Men jag är rädd också. Vad var det han sa när var med i Schulman Show? Att han kan dricka fyra vinare på en kväll eller nåt sånt? Det här kan sluta hur som helst.

7:08 5 Nov 2019

En gång när jag gick på universitetet fick vi i uppgift att be varsin frilansjournalist om råd för frilanslivet. Jag var i vanlig ordning sent ute och skrev till Martin Schibbye att jag kunde tänka mig att lämna in texten lite efter deadline om jag fick intervjua just honom. Dels för att det inte skulle ta två veckor att få svar och dels för att smickra honom lite.

Vet ni vad han svarade? ”Mitt bästa råd är att aldrig missa en deadline”. Det var allt han skrev. Hahaha.Vilken jävla tönt. Om det är någonstans man kan missa en deadline så är det på universitetet. Hela universitetet är ett smörgåsbord av nya chanser. Man kan göra uppgifterna lite när man känner för det. Jag lämnade till exempel in min c-uppsats någon gång efter midsommar. Typ en månad efter mina klasskamrater. Det gick bra ändå.

Nu är jag sugen på att missa en deadline igen. Jag har fått i uppgift att återuppliva ett gammalt Nöjesguidenformat som heter ”Krogcupen”. Konceptet är att man sammanföser två omaka kändisar, krökar ner dem rejält och sedan betygsätter hur bra de är på att festa (Här är ett exempel från 2008). Jag fattar att det är bortskämt att se det här uppdraget som ett tråkigt måste, men nu är det så det är.

Min plan var att en av kändisarna skulle vara Marcelo från Paradise Hotel. Men han svarade inte på sms och nu har jag tappat sugen helt och hållet. Och jag måste få det överstökat innan veckan är slut.

Har du förslag på två kändisar som det vore roligt om jag gick ut och festade med? Eller är du en kändis som vill bli bjuden på middag och alkohol nu på torsdag? Mejla mig på frasse@ng.se.

Eller så skiter jag bara i det. Vad ska chefredaktören göra? Döda mig?

9:22

Ni känner väl till kändisfrisören Bobby Odunco, som klipper alla från Samir Badran till Viktor Frisk? Min blogg hade i alla fall bara varit uppe ett par timmar innan den här inbjudan trillade in i min inkorg.

Vi ses den 19 november Bobby. När du är färdig med mig vill jag se ut som att jag är redo att sätta mig på första bästa plan till Mexiko och inspelningen av Paradise Hotel 2020.