12:14 30 Mar 2020

Just nu tvingas många nöjes- och sportjournalister fråga sig vad de ska skriva om när det inte pågår någon sport eller några nöjen. När både läktarna och scenerna är tomma. Det är naturligtvis inte den här pandemins viktigaste fråga, men om man tycker att man hela tiden måste prata om det som är viktigast kan man dra åt helvete. Eller åtminstone strunta i att läsa Nöjesguiden.

Hur som helst. Jag läste just något som gjorde mig så jävla inspirerad. Och jag tycker att det är kul att det några så bespottade som Anna och Hans Shimoda som står för inspirationen. Att skvallerjournalisterna leder vägen.

För när det inte finns några kändispremiärer av skitfilmer, med röda mattan och snittar, lägger sig inte Anna och Hans Shimoda ner och dör. Utan som de proffs de är visar de hur en slipsten ska dras genom att ta med sig en röd matta och en flaska champagne och åka runt till kändisarna som brukar frekventera den sortens tillställningar.

”Vad gör man när alla vimmel ställs in på grund av corona? Då drar man hem till kändisarna och rullar ut en röd matta och ger dem lite gratisbubbel, så känns allt nästan som vanligt igen”, lyder ingressen. Sen följer en klassisk mingelenkät där kändisar av typen Martin Melin, Anitha Clemence och Tess Merkel får svara på hur de påverkas av viruset.

Jag älskar dem för det. Att de tycker att nåt så meningslöst som kändismingel måste pågå medan världen brinner. Och att de hittar ett sätt för det att göra det. Om inte Martin Melin kan komma till röda mattan, får röda mattan komma till Martin Melin.

Ps. För ett tag sedan intervjuade jag Anna & Hans Shimoda. Detta är ett gott tillfälle att läsa intervjun.

11:00 27 Mar 2020

Sitter och läser recensionerna av Håkans nya singel. Ingen av dem är särskilt intressant läsning. Förutom Expressens. Men inte för att den är bra. Utan för att den innehåller ett så märkligt konstaterande.

Textens Jonna är som Lena fast långt senare, när precis allt känns svart”, skriver Anders Dahlbom.

Vad menar han? Varken Lena eller Jonna beskrivs ju särskilt tydligt. Det enda man full säkerhet kan säga att de har gemensamt är att de är tjejer. Är det det han menar? ”Jonna är som Lena – tjej”? Eller är det hans sätt att förklara att Jonna liksom Lena är ett romantiskt objekt i en Håkan Hellström-låt? Behövs det verkligen en liknelse för att förklara det? Eller förklaras överhuvudtaget?

Jaja. Detta om detta.

2:50 23 Mar 2020

I det senaste avsnittet av Filip & Fredriks podcast kommer Fredrik Wikingsson att tänka på en bok Sven-Bertil Taube skrivit som heter ”London – När alla barnen sover”.
– Den här har du pratat om många gånger med mig, säger Filip Hammar när boken förs på tal.

Det spännande är att det verkar som att Sven Bertil-Taube aldrig har skrivit någon sådan bok, vilket Wikingsson blivit uppmärksammad på i dagarna. ”Fan har jag DRÖMT att mina föräldrar hade en bok som Sven-Bertil Taube skrivit som hette ”London – När alla barnen sover”?”, skriver han på Twitter.

Googlar man på ordkombinationen ”Sven Bertil Taube När alla barnen sover” får man bara en enda träff där boken nämns. Och det är i Filip & Fredriks bok Tårtgeneralen. Bokens huvudperson Hasse P har fått boken av sin tredje fru ”och genast irriterat sig på den där dansante spelmannen som lekte världsmedborgare”.

Nu tycker i alla fall jag att det ska bli kul att höra fortsättningen på det här på torsdag.

3:01 28 Feb 2020

Ett ganska tydligt minne från min första dag på journalistprogrammet på Göteborgs Universitet var att föreläsaren frågade klassen hur många av oss som läser Aftonbladet. På allvar var vi tre personer som räckte upp handen. De andra drygt 50 personerna var så äcklade av kvällstidningar att de inte ens ville kännas vid att de någonsin läser en artikel i en sådan.

Alla i min klass ville jobba på Dagens Nyheter. Det ville aldrig jag. Dagens slå sig för bröstet-artikel om att de nu låser upp alla artiklar som handlar om coronaviruset är ett bra exempel på varför.

I en krissituation är det viktigt att det finns tillförlitlig och saklig information för alla” säger DN:s chefredaktör Peter Wolodarski i artikeln.

Det jag är näst mest irriterad på är DN:s övertygelse om sin egen viktighet. På Peter Wolodarski låter det nästan som att det är Dagens Nyheter som kommer att sätta stopp för den här pandemin. Att han genom att riva DN:s betalvägg förskonar oss från mänsklighetens utplåning.

Men det som verkligen driver mig till vansinne är att om de nu tycker att den här informationen är så viktig att den måste vara gratis, varför har de då haft den bakom betalvägg från början? Är det inte som att stolt meddela att man har bestämt sig för att sluta slå sin fru?

10:04 25 Feb 2020

I går spelade jag och Maja in det sjätte avsnittet av FrasseMajas Detektivbyrå. Tyckte ni att förra veckans avsnitt var sorgligt och självutlämnande? Vänta bara till ni får höra den här episoden. Den här veckan är vi, eller rättare sagt jag, nere i källaren igen. Vet fortfarande inte om det är rätt att vara så här öppen om ett breakup när man är mitt i det. Men vad gör man inte för konsten? Avsnittet finns i alla fall på exempelvis Spotify nu.

Efter inspelningen tog jag en skattefinansierad taxi till Radiohuset för att medverka i Nordegren & Epstein. De har tydligen avvecklat sin närvaro på Facebook för att istället lägga allt krut på Instagram, vilket har upprört de äldre lyssnarna. Frågeställningen i programmet var varför unga och äldre har så svårt att mötas i sociala medier. Jag tycker att det är Emanuel Karlstenskt att betrakta det som ett fenomen som är isolerat till sociala medier. Unga och äldre har väl svårt att mötas i verkliga livet också? Har de varit på ett släktkalas? Varför tror de att filmen En oväntad vänskap heter just En oväntad vänskap? Världen kryllar väl inte direkt av unga människor som skrattande skjuter sina 50 år äldre vänner framför sig i rullstol? Avsnittet går att lyssna på här.

Sent på eftermiddagen återvände jag till Nöjesguidens redaktion.
– Radiokungen är här igen, ropade jag när jag gjorde entré.