12:48 23 Sep 2020

I går var jag med om något av det mest smärtsamma en människa kan uppleva utan att tillfogas fysisk skada: Jag blev ögonvittne till en första dejt mellan två främlingar.

Ni vet när man sitter på tunnelbanan och två personer som man förstår är före detta kollegor springer in i varandra? Av deras konversation att döma har de inte träffats sedan de jobbade ihop, och med all sannolikhet umgicks de inte privat då heller. Men nu ska de tvingas föra ett samtal på väg till sina nya arbetsplatser. Precis så trevande var de.

Och jag tror att jag lider mer än folk än vad folk gör mest i sådana situationer. De flesta av er nöjer er säkert med att tycka att det är lite obekvämt. Men inte jag. Jag ser mig som direkt skyldig till att deras samtal inte lyfter. Det är oklart hur, men på något sätt är det mitt fel att dessa totala främlingar, vars existens jag just blivit medveten om, inte hittar fram till varandra. Deras smärta är också min smärta.

Därför högg det till ordentligt när jag hörde killen säga, håll i er nu: ”Det är på min bucket list att åka till Australien eller Nya Zeeland”. Alla vet väl att Oceanien är jordklotets blindtarm? I min värld hade han lika gärna kunnat säga ”Det är på min bucket list att se mina föräldrar ha sex med varandra”. Innebörden hade varit densamma. Men inte i hennes, tydligen. För hon nickade intresserat och började ställa frågor om hans fascination för kängururnas, bungy jumpens och kusinbröllopens förlovade hemland.

Det skulle hon inte ha gjort. För det tog han som grönt ljus för att börja prata om det värsta av allt. Hans high school-år i USA.

”Atlanta var ju nice och så, men sen blev det thanksgivning hos en polare som bor i Nashville”, sa han. Och det var då jag fattade beslutet. Jag svepte min öl, knäppte min jacka och lämnade lokalen. Gick ut på Bellmansgatan och fortsatte ner till Hornsgatan. Väl där inväntade jag 55:ans buss och när den kom farande i natten tog jag ett kliv rakt ut i vägen och lät mig mosas under karossen.

En sådan smäll borde innebära en garanterad död. Det ska inte vara något snack om saken. Man ska vara ute ur matchen. Men jag hade änglavakt. Nu ligger jag här i en bädd på Södersjukhuset med min lekamen inlindad i gips, som en mumie ungefär, och har skrivit hela det här blogginlägget med näsan.

10:55 17 Sep 2020

Jag har lagt mig an med en ny vana. Varje dag på vägen till jobbet går jag till Pressbyrån och köper en Pucko Mint. Det är en ny smak och ett trevligt substitut till att borsta tänderna. Men en sak begriper jag inte. På burken står det att man måste skaka den innan man dricker den. Det jag inte förstår är varför man måste skaka den själv. Kan de inte bara skaka den i fabriken innan de kör ut den till butikerna? Jag har väl viktigare saker för mig än att gå runt och skaka burkar?

1:06 16 Sep 2020

Så himla kul i Paris Hilton-dokumentären när Nicky försöker sälja in att vara förälder med argumentet att man får återuppleva sin barndom.
– Like watching cartoons in the morning, säger Nicky.
– I still do that, svarar Paris.
– Having Lucky Charms and Cap’n Crunch.
– I still do that. Alone.

Tycker förresten alla borde läsa Nanna Olasdotter Hallbergs text om This is Paris i Expressen kultur med rubriken Paris Hilton borde ha fortsatt spela bimbo. Håller med om allt. Hatar samtidens fixering vid sanningen.

Minns i somras när jag läste Aftonbladet Puls från 1998 i Kungliga bibliotekets digitala tidningsarkiv. Läste Filip & Fredriks reportage från inspelningen av tv-serien Vänner. Reportaget slutar med att Filip & Fredrik visar ett avsnitt av C/o Segemyhr för Vänners producent, som somnar. Slutet är naturligtvis uppdiktat. Producenten skulle aldrig ha tid att titta på ett C/o Segemyhr-avsnitt för några svenska kvällstidningskillars skull. Men på den tiden fick journalister hitta på.

”Det hette inte att ljuga. Det hetta ‘randa’. En sorts utsmyckning av materialet. Alltså att man lägger till helt osanna men för handlingen betydelselösa smålögner som bara gör texten mer färgstark”, säger Jan Guillou i den nya SVT-dokumentären Den överlägsne journalisten.

Idag hade man inte fått göra som Filip & Fredrik gjorde. Även om exemplet är helt oskyldigt. Sanningskravet är för högt. Och det känns klaustrofobiskt. Som att fiktionen är hotad. Först tog de smålögnerna. Sen tog de Paris Hilton. Det är inte utan att man börjar oroa sig för romanerna & filmerna.

2:30 9 Sep 2020

Blir du sugen på att åka till Litauen av att titta på bilden ovan? Inte jag heller. Men jag uppskattar optimismen i att huvudstaden Vilnius officiella turistbyrå på fullt allvar använder den i sin marknadsföring av stadsdelen Šeškinė, som ska föreställa Malmö i tv-serien Young Wååållander. Jag menar, om det där deppiga betongkomplexet är vad de skyltar med blir man ju nyfiken på hur kvarteren de skäms över ser ut.

Medan vi svenskar gör allt för att glömma att Young Wååållander härstammar från Sverige inbillar sig litauerna att serien ska få människor att vallfärda till Vilnius. De har en sån stark tro på suget att se platserna där Adam Pålsson gick omkring och mumlade på engelska med svensk brytning i verkligheten att serien fått en egen flik på Go Vilnius hemsida.

Där passar de även på att nämna att ”en rad kända personer” kommer från Šeškinė, däribland teaterregissörerna Rimas Tuminas och Eimuntas Nekrošius. Jag var faktiskt i Moskva och tittade på Rimas Tuminas uppsättning av Anton Tjechovs pjäs Onkel Vanja häromåret. Det var ingen munter sak. Den fick originalet att framstå som en lättsam familjekomedi. Men det är en helt annan historia.

11:30 6 Sep 2020

De flesta anade nog oråd första gången de hörde talas om Young Wallander. Inte bara för att titeln låter komisk, utan för att det är något vajsing med hela ansatsen. Serien vill förklara hur Kurt Wallander blev Kurt Wallander. Och det är väl ingen människa som har legat vaken om nätterna och funderat över hur Kurt Wallander blev Kurt Wallander? Det är väl ingen som har sett originalserien och tänkt att det måste finnas en spännande historia som ligger till grund för att han är så där… lakonisk?

Nu när Young Wallander ligger ute på Netflix kan man konstatera att skeptikerna fick rätt. I en recension i den ansedda brittiska tidningen The Telegraph kallas serien ”the worst tv drama of the streaming era”. Här kan ni ta del av lustmordet på scandinavian noirens svar på Tre solar.