Smal tweet men behöver få det här ur mitt system: Såg just det norska omslaget till Serotonin och blev irriterad. Omslaget pryds nämligen av en blurb som lyder: ”Boken er et absolutt must hvis man liker Houellebecq”. Känns som förlaget har missförstått hela syftet med blurbs. Om man redan gillar Houellebecq köper man väl Houellebecqs senaste bok utan att någon blurb har sagt åt en att göra det? Meningen med blurbs är väl ändå att få någon som inte redan har tänkt köpa boken att slå till? Och för det ändamålet är den här blurben fullständigt värdelös, eftersom den bara predikar för kören av människor som redan är hooked på Houellebecq. Nej, det här var ogenomtänkt, dåligt och upprörande på alla sätt och vis. Det måste jag säga.

Läste i Dagens Nyheter att min edsvurna fiende Pascal Engman startat en stiftelse för att främja läsandet bland unga. Varje år kommer han att dela ut 25 000 kronor till en person som lockat ungdomar till böckernas värld. Jag vill förstås krossa honom och hans godhetsknarkande. Därför har jag på ren djävulskap bestämt mig för att dra igång en konkurrerande stiftelse. Frasse Levinssons stiftelse ska årligen ge 25 000 kronor till en person som motverkat läsandet bland unga. Det kan till exempel vara en utvecklare som tagit fram en lika hjärndöd som tidskonsumerande mobilapp, en influencer eller en gymnasielärare som uppmuntrat sina elever att läsa någon av Pascal Engmans Ica Maxi-vältare och därmed avskräckt dem från att tränga djupare in i litteraturens djungler för all framtid. Endast fantasin och jag sätter gränser.

Känner du till en sådan person? Mejla en motivering till frasse@ng.se!

Det sägs att ljummen mjölk är bra mot panikångest, men Svensson, Svensson är bra mot det mesta: gräl mellan kvinna och man, bakfylletankar, dålig kontakt med mamma och pappa, omysig lägenhet och overklighetskänslor. I går använde jag filmen från 1997 för att driva ut demonerna. Efteråt läste jag på lite och lärde mig nåt nytt. Nämligen att det finns en dansk kopia av Svensson, Svensson som heter Madsen og co. De danska manusförfattarna har i princip bara översatt det svenska manuset rakt av. Handlingen och skämten är desamma. Även om de förstås är anpassade för en dansk publik. Seriens familjefar Mogens Madsen är till exempel besatt av Michael Laudrup istället för Björn Borg.

Någon som kallar sig ”Bob Dylan” har lagt ut alla avsnitt av Madsen og co på Youtube. Festlig tittning för fellow Svensson, svensson-skallar därute!

1. ”Det är som Ring P1”

Man måste inte säga allt man tänker. Om man inte är Viktor Frisk. Han har nämligen ett medicinskt tillstånd som gör att han måste säga allt han tänker. Men de flesta är trots allt inte Viktor Frisk. Därför tycker jag man ska tänka sig för innan man säger att Clubhouse är som Ring P1. Alla som gjort misstaget att stoppa in huvudet i något av de större rummen, exempelvis Lunchrummet, där alla man byter trottoar när man ser på stan samlas för att diskutera när pandemin ska ta slut, har redan tänkt ”Det här är som Ring P1” (utan att torgföra det med något självbelåtet i rösten). Det är troligtvis den minst unika tanken som den mänskliga hjärnan kan frammana just nu.

2. ”Vad hade Clubhouse varit utan pandemin?”

Det är klart att vår ödelagda värld har ökat peppen på mänsklig kontakt. Men folk är så jävla snabba med att tillskriva kontrasten mot pandemins trista vardag alldeles för stor betydelse för precis allt som gör succé i coronans tidevarv. Håkan Hellströms singel Tillsammans i mörker och Netflix-serien Emily in Paris är två exempel. Som att inte redan de gamla grekerna tyckte om Håkan Hellström och drömska bilder av Paris! Som att det inte har hittats hällristningar inspirerade av texten till Nu kan du få mig så lätt på klipporna i Bohuslän! Folk verkar ha glömt bort att vi gillade kul saker även när barerna stängde klockan ett. Burktelefonen, brevduvan, faxen, booty callet, Facebook, Twitter, Instagram och Tiktok är bara några av alla tekniska innovationer som fört människor samman och klarat sig just fine trots att de uppfanns innan någon hade hört talas om #grytorochkastruller.

3. ”Kommer man kunna tjäna pengar på det?”

Varenda kändis, influencer och näringslivsperson med, eller utan, självaktning är redan där. Deras publik börjar sakta men säkert hitta dit för att höra på när de sitter och gaggar i TIMMAR. Vad tror ni själva?

Ps. För dig som inte kan få nog av att lyssna på när mediafigurer diskuterar Clubhouse kan jag rekommendera mitt lilla inhopp i gårdagens Studio Ett. Är det bara jag, eller fanns det något syrligt i Britt Stakstons ton när hon sa att de som är intresserade av godnattsagor kan gå in och följa mig?

Ps 2. Blev påhoppad av min vän Simon Strand i en av hans Clubhouse-krönikor för Breakit. Det är bra Simon, hugg dina vänners huvuden och skåla i deras blod!

Clubhouse får mig att tänka på den gamle tyske utrikesministern, jag har glömt vem, som flög fram och tillbaka över Atlanten så ofta att han ibland mötte sig själv på vägen. Det är ungefär så frekvent jag besöker Clubhouse. Skulle egentligen vilja berätta lite om mina omtumlande inledande dagar på appen, men den verkar dela regler med Las Vegas: Det som händer på Clubhouse stannar på Clubhouse.

Men jag måste ju i alla fall få göra reklam för ett rum som jag är med och arrangerar. Det är Simon Strand, Margaux Dietz, Jacques Karlberg, Mauri Hermundsson, Miriam Bichsel och jag som viskar (eller väser) dig till sömns. I går visksjöng vi till exempel Tommy Körbergs Stad i ljus tillsammans, och i kväll klockan 23 (och varje kväll framöver) återupprepar vi succén. Välkomna!