12:33 3 Jan 2020

Låt mig börja med att klargöra en sak. Jag älskar Lerums Tidning. Jag har redogjort för det tidigare, och det är till exempel därför jag sitter och läser min gamla lokaltidning på betald arbetstid just nu.

Men kärleken är inte besvarad. Jag har varit webbredaktör för Nöjesguiden sedan den 1 september 2016, och under den perioden har jag bland annat blivit intervjuad av BBC och det norska populärkulturmagasinet Natt og Dag, citerad i Aftonbladet Kultur och SVT, omnämnd i Alex & Sigge och En varg söker sin pod und so weiter, und so weiter.

Men ingenting jag har gjort har intresserat Lerums Tidning. Jag kikade just på deras sammanfattning av 2019. De har en lista med de personportätt från de gångna året som de är mest stolta över. Skrytknäcken. Det var skakande läsning att ta del av vilka lerumsbördiga människor som bedöms vara mer intressanta än jag, som alltså inte ens har blivit intervjuad. Ha nu i åtanke att detta alltså är de mest intressanta intervjuerna. Det lär finnas ett femtiotal till som inte ens kvalade in på listan.

Vi har till exempel den här 14-åringen som har varit utomlands i två veckor.

Eller den här jäveln vars enda bedrift är att han har tagit en lång promenad.

Men särskilt irriterande är det förstås att jag, Ringo Starr, inte ens är den bästa trummisen i Beatles.

Det är svårt att bli profet i sin egen hemstad. Såvida man inte är scout, vandrare eller vem som helst som är någon annan än jag.

10:55 2 Jan 2020

I dag inledde jag den första arbetsdagen på det nya året med att komma två och en halv timme för sent till jobbet. När jag klev in på redaktionen frågade min chef Pelle irriterat var jag hållit hus.
– Du kanske inte har läst Dagens Nyheter? sa jag.
– Va?
Kulturredaktionens expertpanel säger att jag ska bli 2020:s stora genombrott.
– Jaha, så…
– Så arbetsdagen börjar när jag säger att den gör det.

11:52 31 Dec 2019

God förmiddag. Jag inledde 10-talets sista nyårsafton med att läsa Sandra Beijers blogg. Såg att hon hade gjort en årslista som jag också ville göra. Här kommer den.

Gjorde du något 2019 som du aldrig gjort förut?

– Jag fick för första gången någonsin agera fotograf när ett tjejgäng ville ha en bild med min kompis Mauri. Det var väldigt förnedrande. ”Jag är också känd!”, ropade jag efter dem när de gick sin väg. Men de ville inte lyssna på det örat.

Vad var din största framgång 2019?

– Att jag och Maja gick på pitchmöte på Perfect Day utan tillstymmelsen till idé och ändå inte åkte ut genom falluckan. Kändes som ett tecken på att det börjar gå bra.

Och på ett personligt plan?
– Att jag fick mitt första Trädgårdenkort.

Vilka platser besökte du?

– London, Bryssel och Berlin. Mitt svagaste res-år sedan jag började tjäna pengar.

Bästa köpet?

– En Konstab-tischa med texten ”Jag har varit på Gotland och gjort en RnB-skiva”. Per Sinding-Larsen kom fram till mig på Way Out West och ville ta kort på den.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

– Att hotellpersonalen verkligen sa ”Tog ni något ur minibaren?” när min chef Pelle och hans fru Pauline slutligen checkade ut från Clarion Skanstull efter över 100 nätter. Det och att min bästa kompis Dennis berättade att han ska bli pappa. I den ordningen.

Och ledsen?
– Att min röst klipptes bort ur En varg söker sin pod eftersom jag fuckade upp min enda replik i en sketch som skulle varit med som inledning till ett avsnitt jag hjälpte till att spela in.

Något oväntat som hände?

– Jag skulle på en dejt jag var helt sinnessjukt nervös inför och hade bokat bord på Café Nizza. När jag kom dit och hovmästaren ledde mig till bordet visade det sig att vi skulle sitta precis bredvid Noel Flike och Axel Liljefors i Hov1. Alltså så nära att jag och Noel i princip satt med armbågarna mot varandra. Det var jag inte riktigt förberedd på.

Årets låtar?

– Jag läste Nöjesguidens musikredaktions genomgång av årets bästa svenska album och började fingra på revolvern när jag insåg att det inte släppts en enda bra skiva på svenska i år. Förutom Vindar på mars. Men snart kommer Lorentz nya platta så revolvern kanske får vila.

Favoritserie?
– Man är ju sjuk om man svarar något annat än Succession.

Bästa filmen?

– Här säger jag precis som Sandra Beijer Once Upon a Time in Hollywood. Marriage Story och Rolling Thunder Revue är uppe och skvalpar. Eller fan Marriage Story kanske är bäst.

Bästa boken du läste i år?

– Serotonin av Michel Houellebecq, Gift av Tove Ditlevsen och Underdog av Torbjörn Flygt. Den sistnämnda är den roligaste boken jag läst som är skriven på svenska. Läste dessutom om Räddaren i Nöden i somras och alla som säger att det är en bok som bara är bra när man är 20 kan verkligen fara åt helvete. Kasta långt.

Bästa matupplevelsen?

– Trots att jag åt gåslever på en Michelinkrog i Bryssel i våras är det bästa att jag lärt mig laga min pappas bolognese exakt som den smakade i min barndom. Det känns som att jag har lekt gud. Men det är en tudelad upplevelse. För det innebär ju att bolognesen har avmystifierats.



Vad gjorde du på din födelsedag?

– Jag var hemma och gjorde ingenting eftersom jag fyllde 27 och inte 12.

Är det något du saknar år 2019 som du vill ha år 2020?

– Jag har 100 000 kronor på banken. Jag har en andrahandslägenhet vid Zinkensdamm. Jag har två stalkers. Jag har snart en podcast på Perfect Day. Är jag nöjd med det? Nej! Jag vill ha mer!

Nyårslöfte?

– Att boka flygbiljett till Milano så fort det är klart när Zlatan ska spela sin första match på San Siro.

Högsta önskan just nu?

– Att jag kan fortsätta hålla mig smal utan att behöva träna allt för mycket. Det har gått bra i 27 år men det är väl i den här åldern metabolismen börjar vackla?

Ni glömmer inte att följa mig på Instagram? Jag heter @denriktigefrasselevinsson. Gott nytt år!

12:30 27 Dec 2019

Jag hamnade vid samma bord som skådespelerskan Karin Franz Körlof när jag var ute i går. Hon verkade inte minnas mig. Och det var bra. För första gången vi träffades gick allt snett.

Jag var ny på Nöjesguiden och skulle göra min första intervju. Jag var utsänd att intervjua Sverrir Gudnason och Pernilla August inför premiären för filmatiseringen av Den allvarsamma leken.

Först intervjuade jag Pernilla August. Det gick fint. Det var det enda som gick fint den där dagen.

Sedan sa en pressperson att det var dags för mig att intervjua Karin Franz Körlof. Panik. Ingen hade sagt till mig att jag skulle intervjua Karin Franz Körlof. Jag hade inga frågor förberedda. Så jag freestyleade. Jag höll mig över ytan ett par minuter innan jag sjönk som en sten. Det blev för uppenbart att jag inte var det minsta påläst om hennes rollfigur, så jag blev tvungen att säga som det var.

Hon blev förtvivlad. Jag hade aldrig kunnat gissa att hon skulle bli så besviken som hon blev. Hon såg helt förstörd ut. Jag förstod då att hon hade sett fram emot att bli intervjuad av Nöjesguiden. Trots att det absolut inte var mitt fel, ingen hade ju sagt något om att jag skulle intervjua henne, bad jag om tusen gånger om ursäkt.

Sedan var det dags för Sverrir, som då var mitt uppe i inspelningen av Björn Borg-filmen. Vi gled in på ämnet. Och då sa jag det. Det dummaste jag har sagt i hela mitt liv. Jag har sagt oändligt många korkade saker under min tid på jorden, men det här tar fan priset.

– Det slår mig nu att du faktiskt är ganska lik Björn Borg.

– Ja… Det är lite meningen, svarade Sverrir.

AAAAAARRRRRRGHHHHHH. Hur kunde jag säga något sådant? Hur kunde jag berätta för en person som blivit stylad till att se ut som Björn Borg av Sveriges främsta kostymörer och stylister att han ”faktiskt” är ganska lik Björn Borg? Och dessutom säga det som att han skulle bli överraskad av den informationen?

Katastroferna var inte slut där. När jag gick från Scandic Anglais, skärrad av upplevelsen, upptäckte jag som lax på löken att jag glömt spela in intervjun med Sverrir. På ett sätt var det väl tur, för jag skulle inte vilja att den där sägningen finns på band, men just då kändes det som jordens undergång. Jag var för dålig för att vara journalist. Jag minns att jag nästan grät på vägen tillbaka till redaktionen.

Men allt sånt där går att reparera. Man skriver lite från minnet och så chansar man lite och så blir det någon form av text i alla fall. Vad som däremot inte går att reparera är att jag sa det där till Sverrir.

PS. Här kan man förresten läsa min gamla intervju med Pernilla och Sverrir. Så här i efterhand vill redaktören Frasse Levinsson ta avstånd från den obegripliga rubriken ”Jag måste förstå kvinnorna”.

8:42 16 Dec 2019

Killar har skrutit om att de gör god carbonara i alla tider. Men det är fan någonting som har hänt i år. Det går inte att gå utanför dörren utan att höra spaningen att alla killar tror att de gör Stockholms godaste carbonara. Det har gått så långt att det har blivit mer irriterande att höra skämt om killar och carbonara än att höra på en kille som är helt övertygad om att han gör norra halvklotets godaste carbonara. Vore intressant om någon kunde ta reda på vad den rådande inflationen i carbonara-spaningar beror på.

Själv gjorde jag en oerhört roffig carbonara bara fram till häromdagen. Jag lärde mig den av mitt ex när vi var 20. Alltså, den är god och så, framförallt är den en otrolig madeleinekaka, men jag tror att man hade blivit korsfäst om man hade berättat om den för en italienare. Man gör den genom att först fräsa gul lök och bacon. När de har fått färg häller man på creme fraiche och pressar i vitlök. Sedan cayennepepprar man utav bara helvete. Man cayennepepprar tills man tror att man har pepprat för mycket, och sedan pepprar man lite mer. Sedan häller man i ärtor och champinjoner. Nej, jag skojade bara. Om ärtorna och champinjonerna alltså. Resten är sant. Det får stå och puttra i 10 minuter någonting och sedan är man klar.

Men på senare tid har jag börjat intressera mig för att lära mig att laga mat ordentligt. Därför lagar jag nu Paolo Robertos carbonara. Receptet hittar man här.