Häromdagen började jag fundera kring vilka regeringschefer i modern tid (andra halvan av 1900-talet fram till i dag) som har haft bäst stil, alltså rent utseendemässigt. Med viss hjälp från mina Facebookvänner har jag lyckats åstadkomma följande fem-i-topp:

1. Julia Tymosjenko, tidigare premiärminister för Ukraina.

2. Mobutu Sese Seko, tidigare president för Zaire.

3. Goodluck Jonathan, tidigare president för Nigeria.

4. Helle Thorning-Schmidt, tidigare statsminister för Danmark.

5. Evo Morales, nuvarande president för Bolivia.

Jag samtalade med Nöjesguidens ställföreträdande chefredaktör Pelle Tamleht om att tidningen aldrig tagit upp trenden lunch som blir allt mer utbredd i Sverige, framförallt i storstäderna.

Lunch är ett måltidsformat som inträffar mitt under arbetsdagen, vanligtvis mellan 12 och 13, åtminstone för den som jobbar vanlig kontorstid. Ofta äts lunchen i sällskap med andra, men den kan också intas i ensamhet. Det finns luncher som äts i all hast, kanske på språng, och långsamma luncher av mer ceremoniell karaktär. Lunchen kan komma i många tappningar. Man kan äta medhavd lunch, ofta i matlåda, eller lunch på restaurang. Det finns finlunchställen och bricklunchställen, och allt däremellan. Vissa äter affärslunch, andra äter lunch för att pausa arbetsdagen och i stället fly in i drömmar om ett bättre liv. Många använder lunchen för att skvallra. Lunch kan vara ett sätt att uppdatera sig om vad som händer. Andra går på lunchseminarier och äter laxwraps och lyssnar på talare eller panelister som berättar om något yrkesrelaterat. Många använder lunchen för att bekanta sig med nya personer. ”Ska vi ta en lunch?”, kanske de säger då. Det är en fras som blivit vanligare och vanligare och är ett sätt att markera lunchvana. Säger man ”ska vi ta en lunch?” eller det ännu mer avslappnade ”ska vi luncha?” med chosefri slarvighet så visar man att man har ätit lunch förut.

I Stockholm är lunch en av de hetaste trenderna i dag, de flesta äter lunch i stort sett varje dag. Men så ser det inte ut överallt – lunchen har till exempel ännu inte kommit till Norge. Lunchen kom till Stockholm och Sverige från New York, efter att svenska trendspanare där observerat trenden i SoHo på Manhattan.

Jag är inte säker på att lunchtrenden är här för att stanna. Men 2017 lär vi få svaret.

I dag var jag hos Morgonpasset i P3 och pratade om varumärkeskriser utifrån min roll som PR-konsult. I den rollen har jag hanterat otaliga mediekriser av varierande karaktär. Min medverkan finns att lyssna på eller ladda ned som podd här:

Simon Strand: Så jobbar du med varumärken som krisar

Visst blir man trött på det enfaldiga svenska diskussionsklimatet. I veckan har jag förstått att man inte längre ens får säga att ”Little Jinder är en såndär person som man kan få en könssjukdom av bara av att stå bredvid” och att man inte får kalla kvinnliga ministrar för ”hora”. Takhöjden i den svenska debatten blir bara lägre och lägre. Då har jag inte ens tagit upp att man under väldigt lång tid inte har kunnat säga något rasistiskt utan att bli kallad för rasist.

Egentligen kanske det borde instiftas ett Nobelpris i frispråkighet för att i stället främja tillväxt i åsiktskorridorens alla dimensioner. Och vilka vore bättre lämpade än danskarna att dela ut det? Vad Norge är för samförstånd och konfliktlösning, varför de fått äran att dela ut fredspriset, är Danmark för yttrandefrihet.

Om inte priset skulle gå till någon av upphovsmännen bakom ovan nämnda exempel kanske det skulle kunna gå till Filippinernas president, Rodrigo Duterte, som bland annat har kallat Barack Obama för ”horunge” under året. En annan värdig kandidat vore givetvis USA:s tillträdande president.

Precis som ekonomipriset som tillkom i efterhand, och inte tillhör de äkta Nobelprisen (fysik, kemi, medicin, litteratur och fredsarbete), kommer detta pris inte kunna heta ”Nobels frispråkighetspris” rakt upp och ned rent formellt. Ekonomiprisets formella namn är till exempel ”Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne”. På samma sätt tänker jag att även frispråkighetspriset skulle kunna ha en kurator, likt Riksbanken för ekonomipriset, och att denna institution skulle kunna vara den sorglösa danska restaurangkedjan Jensens Bøfhus. Namnet skulle i så fall kunna bli något i stil med: ”Jensens Bøfhus pris i frispråkighet till Alfred Nobels minne”.

Det är i alla fall en tanke.