Jag har varit på akuten tre gånger de senaste två åren. Varje gång har det känts som att något har varit fel, gjort ont lite på olika ställen. Har låtit tankarna vandra i väg och självdiagnostistiken bli oerhört avancerad. Läkarna har aldrig hittat något utan har skickat hem mig så snart de hunnit titta på provsvaren och röntgenbilderna.

Antingen är jag hypokondrisk eller – mer troligt – så har allmänläkarna, som väl sällan är några Dr House, helt enkelt missat mina dolda sjukdomar som vid det här laget torde vara så långt gångna att jag lär vara död inom en mycket snar framtid.

Denna oro är på gott och ont. Sedan jag har börjat misstänka att jag är döende har jag också blivit mer livsbejakande.

Ost är politik. ”Hur skall man kunna styra ett land som har 258 sorters ost?”, sägs Charles de Gaulle ha utbrustit när han var president över Frankrike. Kanske är alla mejeriprodukter politik. Göran Persson beskrev i SVT-dokumentärserien av Erik Fichtelius hur Helmut Kohl moffade i sig ett helt smörpaket sittande i ett EU-toppmöte. Men låt oss uppehålla oss vid osten. Eftersom ost är politik går det att ordna alla olika sorters ost längs en skala från mest till minst borgerlig. Det har jag ägnat mig åt den senaste kvarten. Här är min lista över de mest borgerliga ostarna i fallande ordning, men det är först mot de absolut sista ostarna som vi börjar närma oss socialism.

MEST BORGERLIG

Camembert

Getost

Emmentaler

Pule (världens dyraste ost)

Brie

Parmigiano

Taleggio

Gruyère

Ädelost

Fårost

Halloumi

Manchego

Gouda

Formaggio

Älgost

Mozzarella

Feta

Västerbottenost

Prästost

Hushållsost

Keso

Cheddar

Gorgonzola

Cream cheese

Philadelphiaost

MINST BORGERLIG

Nu vet ni det. Sedan är det naturligtvis alldeles individuellt var på skalan man vill positionera sig.

Jag gillar att vara på restauranger där folk umgås över generationsgränserna. Detta är något som vi överlag är mycket dåliga på här i Sverige. Människor håller sig till sin egen ålderskategori, kanske umgås man med någon som är ett år äldre eller ett år yngre, men då är man djärv, excentrisk. På många andra håll är det mycket mer naturligt att umgås unga, gamla och medelålders tillsammans. Det skapar en dynamik som jag tycker är trevlig.

Därför går jag inte sällan till restauranger där många äldre, jag är ju bara tjugosju, också befinner sig. Det finns ett antal traditionella ställen i Stockholm som är närmast gerontokratier. När så många mycket gamla människor samlas på samma ställe är det inte alls omöjligt att man som gäst får se en stroke live. Ju mer åldersspektrumet ser ut som Stureplanssvampen, desto oftare trillar folk av pinn på restaurangen.

Här är min lista över restaurangerna med flest dödsfall i Stockholm (siffrorna avser 2015):

1. Konstnärsbaren (24 dödsfall per år)
2. Tennstopet (22)
3. Gondolen (21)
4. Prinsen (15)
5. Teatergrillen (9)

Joel Ighe, nattklubbschef för Spy Bar samt Mono på Nosh & Chow, har på kort tid seglat upp som det stockholmska nöjeslivets klarast lysande stjärna. Det var bara något år sedan Joel flyttade upp till Stockholm från sin hemstad Göteborg. Sedan dess har det gått fort. Bland annat denna tidning har prisat Ighe som ”Stockholms skönaste person” på sin årliga gala Stockholmspriset. Alla pratar om honom, alla gillar honom. Det är nästan så att man blir lite äcklad, när vurmen blir så allomfattande. Som grävande journalist skulle jag vilja skrapa lite på ytan här, upptäcka människan bakom fenomenet Joel Ighe. Bloggen lyckades få nattklubbsprofilen att ställa upp på en intervju.

Hej Joel Ighe. Vad har du på dig?

– En morgonrock som jag snott från Hotell Tylösand… Hoppas att Per Gessle inte läser detta. (klockan är 16, när frågan besvaras. reds anm.)

Vad gör dig riktigt arg? Blir du arg?

– Folk som ringer när dom kan sms:a och folk som vill ta möten när dom kan mejla. Jävligt trött svar. Jag vet. Och då blir jag ju såklart inte arg, snarare frustrerad. Jo, en sak gör mig riktigt arg. När folk säger att man ser trött ut, eller frågar varför man inte ser glad ut. Då blir jag arg.

Du har ett typiskt sådant namn som alltid sägs för- och efternamn tillsammans. Man säger Joel Ighe i stället för bara Joel. Detta diskuterade jag just med några vänner. Varför är det så tror du? Jag tror att det är för att ditt för- och efternamn passar så bra ihop, att fonetikens dramaturgiska kurva blir nästintill perfekt när man säger ”Joel Ighe”, medan att bara säger Joel blir som att sluta titta mitt i en film. Kan det vara så?

– Ja. Så kan det absolut vara. Det är fan viktigt det där. Tycker synd om folk med tråkiga namn. Det finns faktiskt ingen annan med mitt namn, i Sverige åtminstone. Det är för att min typ morfars far hittade på efternamnet, måste komma på en bättre story kring efternamnet dock. Första dagen på gymnasiet så skrattade alla när klassföreståndaren uttalade mitt namn ”IG” på uppropet. Men jag gillar ju uppmärksamhet så kan inte påstå att det var särskilt traumatiskt.

Du har slutat dricka. Är dina vilda ungdomsår över, eller kan vi förvänta oss att du återfaller och blir den festprisse vi har hört att du var förut, när du bodde i Göteborg?

– Det stämmer ju inte riktigt. Jag drack några glas vin med dig på Riche för några veckor sedan, väl? Däremot så provade jag på att vara nykter större delen av 2016. Det är verkligen att rekommendera! Att dansa och att gå på dejt utan alkohol inblandat kan faktiskt vara precis lika kul, med risk för att låta som en nyfrälst Sebbe Staxx.

Hur många har du legat med?

– Lägg av…

Vilken är din guilty pleasure?

– EDM! Typ Kygo.

Har du gjort högskoleprovet?

– Ja. Båda gångerna med typ 30 min sömn i kroppen. Det var under min tid som bartender. Det gick inte alls bra. Jag somnade vid ett tillfälle. Carl Bodin Svensk (kändiskocken) satt bredvid, han kan intyga. Likaså min mindre stolta akademiker-mamma…

Hade du en tuff uppväxt? Du är ju från Majorna och det är inte många som klarar sig därifrån.

– Nej, verkligen inte. Skulle inte vilja ändra något med min uppväxt. Lagom dos trygghet, hasch-rökning innan puberteten kickat igång ordentligt och frihet under ansvar. Det som är gött med Göteborg är ju att vanliga människor faktiskt har en teoretisk chans att få bo i ”attraktiva områden”, till skillnad från Stockholm där du måste ha en portfölj med en miljon i cash för att ens ha en chans att låna till en lägenhet du knappt får plats i.

Har du kontakt med dina gamla vänner eller är det bara Zara Larsson och Skam-William som gäller nuförtiden?

– Ja, jag är faktiskt jätteglad att några av mina äldsta och närmsta vänner bor här nu. Ossian, Anton och Natacha. Vi har hängt ihop i över 15 år. Kan passa på att nämna Ossian och Antons föreställning som går på Teater Brunnsgatan 4. Sista chansen nu i veckan. Total Trygghet heter den. Dom har hyllats av både DN och Expressen. Schyffert dissade dock. Men vafan, vem bryr sig om honom år 2017?

Vilka är portade från Spy Bar?

– Typ ingen. Jo! Nån dude från ett välkänt svenskt klädmärke som gjorde inbrott och snodde en låda öl som han sedan vägrade betala för. Fast han är ju såklart välkommen igen när han betalat så vet inte ens om det räknas.

Är det jobbigt att alla vill ha en del av Joel Ighe?

– Har oftast väldigt svårt att förstå varför nån ens skulle vilja ha en liten del av mig. Men det där jobbar jag på.

Har du mycket ångest?

– Ja, absolut. Nästan varje dag.

Vilket parti/partei röstar du på?

– Vänster om Löfven.

Häromveckan for jag till Ukraina på jobbresa. Jag skulle flyga från Stockholm till Kiev. När vi väl satt oss på planet började jag känna obehag, och det som följer nu skrev jag medan jag satt där i stunden. Till saken hör att jag har utvecklat flera fobier på senare år. Bland annat flygrädsla, men också höjdrädsla, spruträdsla och tandläkarskräck. Tidigare led jag inte av någon av dessa. Man blir skörare när man åldras, mer medveten om den tunna fernissa som separerar livet och döden.

När jag väl sitter där och tycker att det är lite läskigt att vi har lyft börjar tankarna vandra. Jag tänker på alla flygolyckor jag kommer ihåg mer eller mindre utantill. Flygolyckor är nämligen ett av mina stora intressen här i livet.

Jag tänker på den ukrainske pilot som stoppades på Arlanda innan han skulle stiga på sitt plan med flera promille i blodet för ett antal år sedan. Han skulle flyga ned ett gäng svenska säljare till Teneriffa.

Jag tänker på MH17, Malaysia Airlines-planet som sköts ned av en Buk-missil över östra Ukraina när det skulle flyga från Amsterdam till Kuala Lumpur för bara ett par år sedan. Nu ska vi förstås inte flyga över östra Ukraina, det gör ingen längre, men ändå.

Jag tänker på att någon av de märkliga medpassagerarna kan ha lite vad som helst i handbagaget. Som det inrikesflyg i något land i Afrika söder om Sahara – det kan ha varit Kongo – där en av de 20-talet passagerarna hade en krokodil med sig i kabinen. Rätt vad det var lyckades krokodilen rymma varpå alla passagerare flydde till andra änden av planet vilket skapade en sådan ojämvikt att planet kantrade och kraschade.

Jag tänker på det ryska inrikesflyg som skulle lyfta från Domedodovo eller Sheremetyevo eller vilken Moskvaflygplats det nu var, men kraschade när de just hade lyft, och där ett helt hockeylag förolyckades – däribland den svenske landslagsmålvakten Stefan Liv. Jag tänker att det inte låter något bra att pilotens första ord i högtalarsystemet efter att vi har lyft är ”torbulensj”.

Jag kommer på att vi flyger över Polen och att det inte var alls särskilt länge sedan halva polska regeringen dödades i en flygolycka, däribland den ena tvillingbrorsan Kaczynski. Ju mer jag låter tankarna vandra, desto mer inser jag hur hög sannolikheten faktiskt är att vi kommer krascha. Det är nog 50-50 för att vara ärlig.

Väl med facit i hand, såhär några veckor senare, kan jag konstatera att det gick bra. För den här gången det vill säga. Att på ålderns höst ha blivit nojig för lite allt möjligt är förstås mycket besvärande där och då, men efter varje givet tillfälle som fobierna slår in kan jag känna att de har sina fördelar också. Jag tror det kan vara nyttigt att låta sig påminnas emellanåt om att allt kan ta slut närsomhelst. Så länge de inte slår över i total skräck väljer jag att välkomna mina nära döden-upplevelser. De gör det lättare att värdesätta livet, hur lång tid man än må ha kvar.