4:04 7 Okt 2016

terrasshuset_sko%cc%88ndal_korridor

Det pratas mycket om åsiktskorridoren, men enbart ur ett breddperspektiv. Många menar att den är alldeles för smal, medan andra menar att det är helt i sin ordning att vi har snävare begränsningar än i en del andra länder för vad som är anses som rätt och riktigt i politiska, moraliska och kulturella frågor.

Oavsett hållning i den frågan tycker jag att man borde kunna konstatera att det största problemet med vår svenska åsiktskorridor i själva verket är att den är alldeles för lång. Folk har åsikter om precis allting. Trösklarna för att känna sig berättigad till en åsikt är mycket, mycket låga. Bertrand Russell, som sa att  ”the whole problem with the world is that fools and fanatics are always so certain of themselves, and wiser people so full of doubts” vänder sig i sin grav.

Jag känner flera byråkrater som har hävdat att just deras arbetsplats har Sveriges längsta korridor. En jobbar på Försvarets Materielverk och en annan på Södersjukhuset. Att det här skrytet om exceptionellt långa korridorer är så vanligt bevisar egentligen detta kulturella särdrag: i Sverige är långa korridorer något fint och statusfyllt. Oändligheten är en dygd. Men borde den verkligen vara det?

Kanske borde människor i Sverige i stället börja markera gränserna för sina åsikter. I dagsläget verkar de outsinliga. Kanske borde alla aktivt försöka avstå från att ha en åsikt i minst en fråga om dagen, som en slags KBT-övning. Kanske skulle den svenska twittersfären kunna välja ut en veckodag där man helt enkelt avstår frivilligt från åsikter och i stället diskuterar helt åsiktsfritt under hashtagen #NoOpinionWednesday. Jag inser naturligtvis att detta inte är något annat än en utopisk dröm.

Åsiktskorridorens bredd är en distraktion som har gjort att alla debattörer i maskopi med varandra framgångsrikt har kunnat mörka faktumet om åsiktskorridorens oerhörda längd.

1:32 22 Sep 2016

get-clean

Efter att tidigare ha listat de 50 trendigaste mackorna 2016 har turen nu kommit till tvålarnas underbara värld. Jag älskar tvålar. De desinficerar, återfuktar, smörjer och renar. Men de är också viktiga identitetsmarkörer. De viktigaste identitetsmarkörerna är nämligen inte klockor, bilar och parfymer. Nej, det är de mindre uppenbara och mer diskreta tvålarna, pennorna och pluntorna. Man kan inte ha vilken tvål som helst om man vill kunna känna sig tillfreds med sin egen person. Så vilka tvålar är det egentligen som gäller just nu? Här kommer facit, de topplacerade märkena även med varsin motivering. Angående de lägsta listplaceringarna kan sägas att överkommersiella grosshandlarmärken (Dove, Nivea) som tjatar sönder sina kunder om det påhittade konceptet ”naturlig skönhet” inte har några fördelar eftersom såväl Forsman & Bodenfors som Westander saknar representanter i årets jury. Däremot har ICA Basic överraskande nog letat sig upp till en tredjeplacering. Jag bad ICA:s presschef Ola Fernvall om en kommentar:

Nöjesguiden skrev 2012 att ICA Basic var tönten i klassen som försöker klä sig i coola kläder. Sedan dess har nördar fått en mer upphöjd ställning i samhället. Utnämnandet känns därför logiskt, men är mycket uppskattat, säger Ola Fernvall.

1. Lush
Lush är världens mest hedonistiska tvål, dessutom halvsvår att få tag i om man bor i Norden, vilket bara gör den mer åtråvärd. Lush life!

2. Aesop
Gå till någon av världens coolaste barer eller restauranger och du kan vara alldeles säker på att de har Aesop i badrummet. Aesop hade varit etta om det inte vore för att det börjar kännas överhajpat och ”gjort”.

3. ICA Basic 
Normcore-trenden har hittat till tvålscenen! Och bland basic-märkena är ICA Basic trendigast.

4. Family Fresh
Beviset på att GAL-TAN-skalan bygger på ett falskt motsatsförhållande. Family Fresh lyckas vara både family och fresh, konservativt och progressivt, på samma gång.

5. Barnängen
Ingen topplista är komplett utan lite mysig nationalromantik. Barnängen är en förnimmelse om somrarna när man var liten och den typen av reaktionära rörelser är oxymoroniskt nog trendigt just nu.

6. The Body Shop

7. L’Occitane

8. Old Spice

9. Molton Brown

10. Durance

11. Skargard

12. Maison du Savon

13. AAA

14. Marius Favre

15. The Somerset Toiletry Company

16. Yves Rocher

17. Dettol

18. Kiehls

19. Caudalie

20. Jurlique

21. Kora

22. Nude

23. Olio Lusso

24. Dial

25. Estee Lauder

26. Tata Harber

27. Kari Gran

28. Fig

29. Yarrow

30. Herbivore

31. Dr Hauschka

32. Space NK Apothecary

33. Dermaheal

34. The Organic Pharmacy

35. Liz Earle

36. Blue Mercury

37. Malin + Goetz

38. Murad

39. Cutt Beauty

40. Palmolive

41. Dettol

42. Cien

43. Bliw

44. Såklart

45. Sana

46. Eldorado

47. Lux

48. Neutrogena

49. Dove

50. Nivea

5:17 19 Aug 2016

Stockholm_Grand_Hotel

Jag funderar på att starta ett parti som går till val på sänkta priser. Det är egentligen rätt sjukt att många prislappar får stå helt oemotsagda. Politikerna säger ingenting. Konsumenterna handlar på som vanligt. Prisbubblorna har blivit så vanliga inslag i människors vardag att ingen reagerar längre.

Det borde finnas utrymme för ett parti som exploaterar denna väldigt centrala, men latenta, fråga. Många saker är helt enkelt omotiverat dyra. ”Sänkta priser!” är en tilltalande plattform som är lätt att förstå sig på och som fungerar som svar på de allra flesta politikområden.

Låt mig ta upp några exempel på prissättningar som inte kan beskrivas som något annat än skandalösa.

Här kommer listan över några av de sjukaste prissättningarna just nu:
1. Blini på Grand Hotel. 385:-
2. Apelsinjuice på Riche. 68:-
3. Konsult från PR-byrån Westander. 2 100:-/h
4. Internationell sjörättsadvokat från Mannheimer Swartling på Nordstream-kontot. 38 000:-/h
5. iPhone-reparation. 2 500:-
6. Lämna in tvätt motsvarande fyra maskiner på Sveriges enda laundromat vid Odenplan. 2 500:-
7. Fängelsecell under markplan på valfritt Scandichotell. 1 500:-
8. Arlanda Express enkelbiljett. 260:-
9. Parkeringsplats på Östermalm. 1 300 000:-
10. Räkmacka på Arlanda. 189:-
11. En meter motorväg. 50 000:-
12. En meter spårväg på Hamngatan i Stockholm. 1 000 000:-
13. Elsladd till Macbook-dator. 1 000:-
14. Färskpressad juice på ICA Esplanad, liten flaska. 89:-

Detta borde göra det alldeles uppenbart att fri prissättning inte fungerar. Egentligen borde inget få kosta mer än 150. Det är i alla fall min åsikt.

Dela gärna detta inlägg med vänner och familj! Tillsammans kan vi åstadkomma hyperdeflation.

3:02 27 Jul 2016

Under sommaren är många turister på besök i Stockholm och då kan det vara bra med en guide till de hetaste ställena i staden. Det är inte lätt att ha koll på egen hand.

Här är Stockholms tio trendigaste uteställen just nu:

Eken Bar & Matsal
På Hilton Slussen hittar du den traditionella institutionen Eken som har fått sig en uppfräschning på senare år. Här blandas Stockholmssocieteten med en internationell publik. Stans bästa sommarställe – om du kommer in.

Kristall

30c4b8_f23b139b1a954c16b5d6eef5b59e5b77

Stans bästa röj återfinns på Kristall där den unga eliten festar hela natten lång.

Jamie’s Italian
När TV-kändisen Jamie Oliver skulle öppna sin restaurang valde han att förlägga den till Stockholm. En av världens tio bästa italienska restauranger.

After
Nyrenoverade After är hipstermekkat nummer ett.

Galway’s Drottninggatan
Perfekt ställe när man är på laid back-humör.

TGI Friday’s
Stockholms bästa köttställe, före Svartengrens och AG.

Thailändska Tigern
Berlin- och Bangkok-inspirerat Söderställe.

O’Learys Storgatan
Klassiskt Östermalmshak.

Bistro Boheme
Den här krogens medvetet ironiska ägare har satt ett franskt namn på sin spanska restaurang på Drottninggatan.

Le Bon Palais
På den här nattklubben festar den mognare Stockholmseliten.

6:58 17 Jul 2016

IMG_0739

I min bok är Beirut en av världens bästa städer. Jag är här just nu och har besökt staden två gånger tidigare, 2010 och 2014. En anledning till att vi först fick upp ögonen för staden var att New York Times lät Beirut toppa sin årliga Places to Go-lista 2009. En väl genomarbetad lista som jag sedan dess brukar kasta ett öga på varje år.

Om man ska välja ut fem anledningar till att välja Beirut, så skulle jag välja dessa: maten, miljöerna, nöjeslivet, musiken och kulturen.

Men det första folk brukar fråga när man berättar att man ska till Beirut är om det inte är osäkert. Det är något av en definitionsfråga, varför jag först tänkte lägga ut texten om Beiruts och Libanons situation.

IMG_0609UD avråder inte från resor till Beirut, undantaget den shiamuslimska stadsdelen Dahiyeh i sydvästra delen, som är Hizbollahs starka fäste i staden. Frågar man i stället amerikanska utrikesdepartementet blir svaret ett annat, men så är riskbilden mot amerikaner också en annan. I övriga landet varierar säkeretsläget också – vissa områden är ”no go”-zoner, andra är lugna. Vissa invånare menar att fördomarna om Dahiyehs farlighet är överdrivna. Jag har själv aldrig varit där.

Det förekommer flera terrordåd varje år. Så sent som i november förra året, kort innan Parisattackerna, dödades 43 personer i en shiamuslimsk stadsdel i södra Beirut. Men den risken föreligger också i många europeiska storstäder, även om den är något högre här. Samtidigt känns det aldrig otryggt att gå runt i stadskärnan. Där är riskbilden kanske till och med lägre än i städer som Barcelona.

Den stora risken är väl egentligen om det skulle inträffa ett force majeure – att säkerhetssituationen hastigt skulle ställas på ända. Det hände sommaren 2006 när Israel tröttnade på att Hizbollah skickade Katyusha-raketer över gränsen och invaderade södra Libanon samt bombade södra Beirut; Dahiyeh och flygplatsen. Då var det många som försökte evakuera, men det var heller inte helt enkelt. Det är en volatil region. Libanon gränsar till Syrien, där det är krig, och Israel, som man inte är kompisar med. Förra året försökte IS ta steget över gränsen till Libanon men motades tillbaka av den annars notoriskt inkapabla libanesiska militären. Även 2008 uppstod strider inne i Beirut efter att den internationella flygplatsens säkerhetschef hade fått sparken på grund av sin lojalitet till Hizbollah, vilket ledde till att Hizbollah gick in och tog över flera stadsdelar i västra Beirut och ett 60-tal personer dödades, innan säkerhetschefen återinsattes.

Landet är en liten bricka i andra staters geopolitiska maktspel – framförallt Syrien, Iran och Israels – och har härjats av konflikter mellan olika religiösa och politiska fraktioner. Situationen är förstås komplexare än så, men de tre huvudgrupperna är kristna, sunnimuslimer och shiamuslimer, och de representeras av olika partier i parlamentet. Mellan 1975 och 1990 pågick ett inbördeskrig och sedan dess råder en maktdelningsprincip som innebär att de kristna innehar presidentposten och muslimerna premiärministerposten i regeringen. Den stökiga situationen i regeringen och parlamentet har nästan antagit belgiska proportioner. Så sent som för ett par dagar sedan misslyckades man för 42:a gången med att välja en ny president.

Många av partierna styrs av dynastier, däribland familjerna Hariri (sunni) och Gemayel (kristna), medan exempelvis shiamuslimska Hizbollah inte styrs dynastiskt, åtminstone inte ännu, utan av den internationellt inte helt okände ledaren Hassan Nasrallah.

Historiskt sett har landet bestått av ungefär lika många muslimer och kristna men eftersom många kristna flyttar utomlands och muslimerna har högre nativitetstal så är fördelningen i dag snarare 70 procent muslimer och 30 procent kristna.

Landet, som har 4,5 miljoner invånare, har de senaste åren tagit emot fler än 1,5 miljon syriska flyktingar. Många av dem bor i enorma flyktingläger, men en del av dem syns också i Beirut. Libanon är i dag det land i världen som har tagit emot flest flyktingar per capita. Sverige och Malta är de enda västerländska länderna som kvalar in på topp tio-listan.

På många sätt är Libanon ett exceptionellt land, på andra sätt är det precis som andra länder. Även här råder Pokemon-feber, även här festas det hela natten lång och även här finns en ung, progressiv och kosmopolitisk generation med liknande vanor, drömmar och ambitioner som många unga i Europa. Libanon är ett delat land där mycket bra och dåligt pågår parallellt. Även staden är delad i den muslimska västra delen och den kristna östra delen med högre välståndsnivå (och fler nattklubbar). Pluralismen i Libanon, som ibland gränsar till schizofreni, påminner inte så lite om inledningen av Charles Dickens roman A Tale of Two Cities:

”It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of Light, it was the season of Darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair, we had everything before us, we had nothing before us, we were all going direct to Heaven, we were all going direct the other way – in short, the period was so far like the present period, that some of its noisiest authorities insisted on its being received, for good or for evil, in the superlative degree of comparison only.”

Frågar man libaneserna själva är allt frid och fröjd. Situationen är bättre än på länge och alla libaneser är vänner med varandra. Det är möjligtvis en överdrift, och definitivt ett utslag för gästvänlighetskulturen och optimismen, att inte vilja skrämma turister, men på det stora hela skulle jag ändå vilja påstå att det är tryggt, den faktiska risken att dödas eller skadas under en vistelse i Beirut är mycket låg, och att det känns tryggt, omgivningen och miljöerna är aldrig mer skräckinjagande än någon annanstans kring Medelhavet.

En sak som är fascinerande med Beirut är miljöerna. Här blandas väldigt modern bebyggelse med historisk arkitektu13730903_10154470428307275_805281440135167503_or och rena ruckel. Byggnaden till höger i bild är gamla Holiday Inn Hotel och ligger precis ovanför vårt hotell Intercontinental Phoenicia. Striderna under inbördeskriget 1975-1990 böljade fram och tillbaka i dessa kvarter i centrala Beirut, varför betongen är fylld med artillerieldshål. Hotellet öppnade kort innan kriget bröt ut och har stått orört sedan dess, som en ruttnande spökbyggnad. På andra sidan av vårt hotell ligger en rondell där premiärminister Hariri och 21 andra sprängdes i luften med ett ton TNT så sent som 2005. Libanon har varit härjat av krig och svårigheter, men samhället har en enastående förmåga att ständigt gravitera mot business as usual. Framtiden och skuggan av det förflutna är alltid lika delar närvarande på ett märkligt sätt. En vän som bodde i Beirut en period under inbördeskriget 75-90, berättade om hur restaurangerna då drog in sina stolar när konfliktlinjen flyttade till deras kvarter, och ställde ut dem igen så fort den flyttade två kvarter bort. Det är en flexibel kultur här i Libanon.

Flexibiliteten blir aldrig så tydlig som när man ska söka efter barer, restauranger och klubbar. Man skjuter på rörliga mål. Det som gällde för två år sedan kan vara helt dött i dag. 2010 och 2014 besökte vi Gemmayzeh, en bargata som motsvarade ungefär Södermalm till sin karaktär. En barägare förklarade:

”It’s about constantly moving. It’s a culture of moving all the time.”

En bartender som jag har lärt känna beskrev det på ett liknande sätt:

”It’s still a small scene. As soon as something new and hotter appears, something else has to suffer.”

Samma sak upplevde jag på Uruguay Street, som blomstrade förra gången, men som nu var mer eller mindre ödelagd.

Många rekommendationer släpar alltså efter. Det roligaste barkvarteret just nu är Mar Mkhael i Ashrafieh, gamla armeniska kvarter som i dag är allmänt kristna. Där ligger bland den utmärkta restaurangen SUD och två cocktailbarer, SUD Lounge och Terminal B, den senare insprängd i en ruin. Junkyard är ett annat kul ställe. Men om två, tre år är det inte säkert att de finns kvar.

Karam, Babel och Abd El Wahab är tre av de bästa restaurangerna med libanesiskt kök. Personalen på den senare är fantastisk. IMG_0806Vi hade en servitör som knappt sa ett ord. Oss var han tvungen att ha minimala konversationer med, men med en annan gäst i närheten av vårt bord, som han kände, utbyttes inte ett enda ord. Han tog beställningen genom blinkningar och lufsade runt på ett fantastiskt erfaret sätt.

Man bör inte heller missa att äta på Barbar, en kebabkedja vars kebab rankats som världens bästa av CNN. Det finns också många andra bra kebabställen.

Det finns också ett stort utbud av internationella restauranger – det trendigaste bland libaneserna själva är europeisk high-end-mat.

Iris är en open air-bar och restaurang i Downtown med härlig atmosfär och mycket bra mat och drinkar.

White är den bästa nattklubben. Men B018, som ligger i ett gammalt skyddsrum, är också väl värt ett besökk.

De bästa hotellen är Phoenicia, Four Seasons, Le Gray och Le Royal. Four Seasons har även en bra takbar med utblick över stora delar av staden.

Jag skulle anbefalla att man flyger dit med Europas bästa flygbolag, Lufthansa, som har bra flygtider via Frankfurt. Men det finns också andra alternativ, exempelvis Turkish Airlines.

Det finns en rad fina beach resorts längs med den libanesiska kusten norrut. Man kan också besöka den tio tusen år gamla staden Byblos, kallad Jbeil på arabiska, som också är världsarvslistad.

Under de andra årstiderna kan man också åka skidor uppe i bergen.

En annan anledning att åka är hit är förstås också att det är lite mer spännande. Ska man åka till en medelhavsstad så känns den östra delen av Medelhavet, med Beirut och Tel Aviv, bra mycket mer spännande än den västra, även om det är

Junkyard i Mar Mkhael.

Junkyard i Mar Mkhael.

trevligt där också.

De flesta besökare i staden kommer från Mellanöstern. Gulfländerna, Syrien (förutom flyktingarna har också många rika syrier flyttat hit på hel- eller deltid) men också utflyttade, framförallt kristna, libaneser.

En negativ aspekt är att staden inte är särskilt gångvänlig. Mindre gator är inte upplysta och biltrafiken är som den är. Men taxi är billigt och Uber finns också. Det finns emellertid en härlig strandpromenad, kallad Corniche.

Vädret liknar det europeiska medelhavsvädret. Den här veckan i juli är det runt 30-35 grader varmt.

På det stora hela är Beirut en av de bästa matstäderna jag har varit i och en av de roligaste städerna att gå ut i, samtidigt som den är intressantare än västerländska städer. Därför funderar jag redan på när det blir dags att åka hit nästa gång.