Ibland får jag känslan av att många politiker i själva verket är utomjordingar som kommit hit och försöker imitera mänskligt beteende. Det blir aldrig så tydligt som i de borgerliga partiernas möten med förorten. Det är svårt att glömma bort Birgit Friggebo och Carl Bildts “We Shall Overcome”-presskonferens i Rinkeby under mandatperioden 1991-1994, hur gärna man än skulle vilja. Och exemplena på fadäser i samma kategori har staplats på hög sedan dess.

När Alliansen ska besöka eller kommentera förorten och visa att man har örat mot marken blir effekten allt som oftast motsatt – lika delar taktlöst och tondövt. De allra flesta av deras företrädare är helt enkelt inte särskilt förort, och det kan man ju inte kräva att någon ska vara, men väl en viss insikt om de egna begränsningarna.

Detta till trots: Gång på gång lyckas Alliansen bekräfta fördomarna om sig själva i sina möten med den svenska förorten. Antingen lämnas man med känslan av att Alliansen inte lyssnar, eller betraktar förorten från sitt elfenbenstorn, eller så försöker man “tala med förorten på förortens vis” vilket alltid slutar i fullständig, om än ganska underhållande, katastrof.

Som utomstående kan man många gånger känna att det borde vara ganska lätt att som politiker på förhand förstå skillnaderna mellan en framställning som kommer uppfattas på ett bra sätt och en som kommer landa helt fel. Men det är det uppenbarligen inte.

Borgerliga politiker och tjänstemän saknar uppenbarligen förmågan att gå ut ur sig själva i dessa sammanhang. Därför blir det konstlat, krystat och distanserat. Man kan tycka att de med sin sociala vana, få arbeten är så mötesintensiva, borde ha erfarenhet nog att undvika dessa fallgropar. Och ja, de flesta politiker utvecklar förvisso en viss social förmåga, men en annan sorts än den som oftast fungerar i den vanliga världen. En social förmåga begränsad till likasinnade.

Ja, kanske har David Icke rätt i sin teori om att politiker i själva verket är förklädda utomjordingar? Eller så är det bara att man får ungefär samma utfall när skolgårdens introverta plugghästar växer upp och tvingas bli extroverta i vuxen ålder för sina uppdrags skull.

Sedan finns förstås undantag, politiker som känns otvungna i alla olika sorters miljöer. Men de är avsevärt färre än sina motsatser.

Här är mina favoritexempel på Alliansens förortsansatser:

1. Tapani Juntunens (m) insändare ”Shoo bree” i Mitt i Skärholmen

2. Birgit Friggebo och Carl Bildt i Rinkeby

3. Maud Olofsson rappar

4. Alliansen besöker Husby

5. Fredrik Reinfeldts ”jag är själv uppvuxen i en förortsmiljö”

”Statsministern – som tillbringade ungdomsåren i Täby norr om Stockholm – säger att han själv vuxit upp i förortsmiljö och därför har förståelse för problematiken.”

Bubblare:
Moderaternas riksdagsledamot Niklas Wykman inkom med ytterligare en nominering, nämligen hans egen raplåt Upp med tändarna från 2007. Att han väljer att lämna in sig själv hedrar honom förstås!

För första gången någonsin väljer Nöjesguidens Simon Strand och Cafés Björn Werner att på sina respektive plattformar lansera årets stora mathändelse, listan: “De 50 trendigaste mackorna 2016”.

”Mackan har på senare år fått mer och mer utrymme i offentligheten, men aldrig med det välbehövliga helikopterperspektiv vi nu upprättar. Vi är övertygade om att vi från våra olika positioner i branschen har en god möjlighet att ge en helhetlig bild av det macksverige vi älskar så högt”, säger Björn och tar ett bett från sin ciabatta.

”Mackkulturen har fortsatt vara provinsiell medan annan matkultur globaliserats. Vi har i stor utsträckning hållit oss till mackor som står oss nära geografiskt sett. I Sverige har vi till exempel sett hur lokalt hantverk som knäckebrödsmackan med falukorv länge har dominerat. Men globaliseringen och digitaliseringen håller på att ändra på det, vilket har gett avtryck på den här listan”, säger Simon med eftertryck.

Årets vinnare är den spanska tomatmackan Pan con tomate, som på ett förtjänstfullt sätt binder svensk minimalism med en mer positiv bild av medelhavet än den vi fått ta del av på senare tid.

”Trots lchf-dieter fortsätter mackor att sälja. Välgjorda smörgåsar är helt enkelt för goda för att avstå. Listan visar också vilken bredd det finns. Allt från folkliga falukorvsmackor till smala medelhavssmaker”, säger Marie Söderqvist, vd för Livsmedelsföretagen i en kommentar.

Hela listan:

1. Pan con tomate
2. Fattiga riddare
3. Bahn Mi
4. BLT
5. Smørrebrød
6. Croque Monsieur
7. Skagentoast
8. Räkmackan
9. Falukorvsmackan
10. Våffelmackan
11. Svamptoasten
12. Ost- och skinkmackan
13. English Sandwich
14. Inplastad T-banefralla
15. Wraps
16. Big Mac
17. Tacos
18. Flautas
19. Tortas
20. Scones
21. Bao
22. Khachapuri
23. Avokadomackan
24. Club Sandwichen
25. Eggs Benedict
26. Baguette med currykycklingröra
27. Tonfiskbaguetten
28. Knäckebrödet
29. Sillmackan
30. Rödbetssallad med köttbullar-mackan
31. Ciabatta med mozzarella och soltorkade tomater-mackan
32. Bagel med cream cheese och lax
33. Pastrami on rye
34. Bruschetta
35. Salamimackan
36. Lobster roll
37. Pinnbröd
38. Rostbiffmackan
39. Kalkonmackan
40. Sloppy Joe
41. Philly Cheese Steak Sandwich
42. Dagobertmackan
43. Kaviarmackan
44. Elvismackan
45. Äggmackan
46. Chevre chaud
47. Pintxos
48. Sliders
49. Focaccia med parmaskinka och balsamicoreduktion
50. Leverpastejsmackan

Jag är på tillfälligt besök i Göteborg för att besöka några goda vänner som bor här. De har en helt annan kultur här nere. Allt går långsamt i Göteborg. Servicen går långsamt, de pratar långsamt, wifi-uppkopplingen på hotellet är långsam. Alla göteborgare hasar sig fram genom tillvaron. Det syns i deras blickar. Göteborgare är trötta, härjade av något, men jag undrar vad, kanske själva tristessen? Jag har läst forskningsstudier om vad som händer med människan om man stänger in henne i ett mörkt rum helt utan yttre intryck under en längre tidsperiod. Allt är bara tyst, mörkt och oförändrat. Människor blir, kanske inte helt otippat, fullständigt slut i huvudet. Kanske påminner dessa experiment om hur det är att bo i Göteborg. Alla spår av motivation försvinner.

Jag hade glömt min datorsladd hemma när jag for hit. I taxin på väg in till stan från Landvetter på eftermiddagen frågar jag taxichauffören:
– Vet du om det finns någon butik i närheten av mitt hotell där de säljer datorsladdar?
– Ja du, det vet jag inte såhär dags. Klockan är mycket… Den är ju halv fyra.

Han tar mig till slut till Nordstan, Göteborgs enda köpcentrum. Det är glädjande nog öppet fastän klockan närmar sig läggdags, 15.45.

Väl på Elgiganten i Nordstan har jag en fråga och tänker att disken där det står ”KnowHow – Vi hjälper dig med support och service” borde veta svaret. Två servicekillar står bakom disken och är upptagna med ett annat ärende. De står och kollar på ett tangentbord och hummar. När det har gått några minuter och de mest stått och glott med trötta blickar på tangentbordet och vänt och vridit på det lite grann så börjar jag ledsna och flikar in:
– Ursäkta, den här uppgiften med att stå och kolla på tangentbordet, tror ni att den kan utföras av endast en person eller måste ni vara två samtidigt?
Då får jag äntligen möjlighet att ställa min fråga:
– Den här sladden. Har den rätt kontakt till ingången på min Macbook?
– Det vet jag tyvärr inte, du får kolla med någon säljare, blev svaret.

Ahapp.

Göteborgs bruttoregionalprodukt är ändå 388 000 per capita. Jag undrar hur det är möjligt. Det är bara 30 procent lägre än Stockholms på 552 000. Men skillnaden i produktivitet känns snarare som 400 procent. Är det Sida som skickar pengar som jämnar ut skillnaden eller hur fungerar det?

Jag hade i och för sig blivit förvarnad. För några veckor sedan pratade jag med en kompis som befann sig i Göteborg. Han kommer därifrån och var på återbesök.

”Trist i Göteborg alltså. En massa människor som går runt och är felaktigt nöjda med livet”, skrev han till mig.
”Vad sorgligt. Vad krävs för att göra gbg great again? Finns det några små skott av hopp?”, undrade jag.
”Ja, men på det stora hela är hoppet ute. Eventuellt om man kunde få de yngre generationerna att återuppfinna staden nu istället för senare. En cyniker skulle möjligtvis hävda att folkmord vore den enda vettiga utvägen”, svarade han.

Jag har alltid varit konsekvent i mitt folkmordsmotstånd, och det är särskilt viktigt att vara tydlig med det nu när fler och fler öppnar upp för att det kanske trots allt är en bra idé i olika sammanhang. Men att Göteborg har väldigt allvarliga problem står helt klart.

Om man ska nämna något positivt så måste jag säga att de serverade en väldigt god räksmörgås på hotellet.

I morgon far jag hem till Stockholm igen. Det ska bli skönt. Men det jag har sett här nere kan inte göras osett. Det kommer jag tvingas leva med under lång tid framöver. Hur går man vidare från något sådant här? Som tur är finns det säkert någon högmotiverad och yrkesskicklig specialist på posttraumatiska stressyndrom i Stockholm som man kan ta hjälp utav. Den lyxen har knappast en göteborgare.

Blev nyss uppringd av en kompis som undrade om mina bästa tips för hur man skriver en pressrelease och hur man får journalister att skriva om releasen. Såhär svarade jag. Kanske kan dessa instruktioner vara till någon hjälp för de unga själar som drömmer om att en dag åstadkomma den perfekta pressreleasen.

1. Tänk dig att du skriver en artikel och inte en pressrelease. Det vill säga: var innehållspragmatisk – tryck inte ut exakt det du vill ha sagt om det ändå inte är sådant som journalister kommer skriva. Försök skriva den som en färdig produkt i stället för en produkt som journalisten måste omarbeta.

2. Försök få nyheten att vara ett tecken i tiden – knyt an till aktuella samhällsfenomen och samtalsämnen.

3. Tredjepartsvalidering – ha med ett talstreck från en oberoende part, en akademiker eller annan utomstående expert, så slipper journalisten göra det.

4. Skicka pressmeddelandet direkt i mejlet i stället för att bifoga det – det finns ingen journalist som har någon glädje av att releasen ligger i en pdf med ditt företags vattenstämpel på och vattenstämpeln kommer ändå inte synas för läsarna, corporate brandade-releaser bidrar bara till att pitchen känns mer ”reklamig” för journalisten.

5. Använd trafik som ett argument. Säg att artikeln kommer att dra mycket trafik pga x eller y, och säg att du kommer aktivt hjälpa till att driva trafik till artikeln.

6. Var tillgängligast och snabbast av alla.

7. Tjata.

8. Var kort och snabb i telefon och mejl. Säg knappt ”Hej”. Skär bort allt överflöd för att snabbt komma till poängen.

9. Ta reda på vem som är tjänstgörande redaktör för rätt bevakningsområde vid tidpunkten för releasen. Många går på fel person vid fel tidpunkt, rätt person vid fel tidpunkt, eller fel person vid rätt tidpunkt.

Jag har aldrig tidigare haft Spotify Premium. I stället har jag pendlat mellan gratisversionen av Spotify och spellistor på Youtube. Det har aldrig känts som rätt läge att slå till helt enkelt. Jag har avvaktat. Delvis för att jag trivs hyfsat bra med reklamavbrotten. De bryter av och ger andrum. Och det kan vara skönt att längta efter och sakna musiken. Reklamen hjälper mig att förstå musikens värde genom att markera dess ändlighet.

Men nu bestämde jag mig ändå för att testa den lyxigare versionen av Spotify och tänkte att jag skulle skriva en recension av upplevelsen och skicka in till Businessclass.se, den webbplats som annars företrädesvis testar affärsklasser hos flygbolag. Dessvärre fick jag inget svar, så nu publicerar jag härmed recensionen i bloggen i stället.

Det första som slår mig när jag kommer in i programmet är att musikutrymmet är mycket större än vad man är van vid från Spotifys ekonomiklass. Man kan lyssna på musik helt utan avbrott från diverse varumärken som sänder ut budskap. Det är en sömlös upplevelse.

Samtidigt öppnade Premiumversionen upp för Spotify Connect, en funktion som gör att jag nu kan koppla ihop högtalarna Samsung M5 och Samsung M7 på kontoret och skapa en ”multiroomupplevelse”. Lyxigt och generöst!

Desto sämre är det med maten. För 99 kronor i månaden tycker man att de hade kunnat bjuda på en kaka eller något. En liten biskvi hade väl inte varit för mycket begärt? Musikupplevelser förhöjs av mat, men det har Spotify tyvärr inte tänkt in ens i premiumversionen.

Att kunna lyssna offline är behagligt. Det skänker trygghet i en tillvaro där man tidigare har haft en, förvisso lågintensiv, men ändå ständigt gnagande oro för att hamna i radioskugga.

Kostnaden, 99 kronor i månaden, är överkomlig och prisvärd om man lyssnar mycket. För mig som är bipolär musiklyssnare, vissa perioder vill jag lyssna på musik hela tiden och andra perioder inte överhuvudtaget, så kommer jag nog fortsätta köpa in Spotify Premium under vissa perioder, men inte alltid.

Sammanfattningsvis ger jag Spotify Premium-upplevelsen 4 av 5 i betyg. Vill man kosta på sig en business class-upplevelse så är Spotifys erbjudande inget dåligt alternativ.