Moschino Men SS15

Jag känner mig så dålig som inte har uppdaterat från Londons herrmodevecka som gick av stapeln i söndags, men jaja, bättre sent än aldrig. Vi börjar med det mest spännande (kanske det enda riktigt spännande), nämligen Moschino SS15-kollektionen och med den Jeremy Scotts andra kollektion för märket. Kollektionen har en verklig Jeremy Scott-prägel men lyckas ändå (likt den förra kollektionen) hålla fast vid Moschino-andan. Jeremy Scott fortsatte på skräpmat och skräpkulturstemat även med denna kollektion och jag ÄLSKAR det.

Jag vill ha ALLT från visningen och jag vill ha på mig det varenda dag. Jag vill att alla mina vänner ska ha allt det där på sig varenda dag och jag vill att alla mina framtida älskare ska ha allt det där på sig varenda dag. Jag hade inte tänkt ligga med en enda jäkel utan en fauxschino-outfit. Herrejävlar vad grymt det är. Jag är i någon slags ofattbar extas just nu, jag har varit det sen jag såg visningen i måndags och jag kommer att fortsätta vara det tills att jag har fått ha på mig allt det där varenda dag tills att jag tröttnat, om jag ens skulle kunna tröttna?

Shit, jag kan nästan inte skriva för att jag är så exalterad. Vart ska jag ens börja? Alla silhuetter, alla färger, alla mönster, alla materialval och alla detaljer är perfekta. Jag vill inte favorisera något, men vi kan väl börja med det jag har dagdrömt om som allra mest: Fauxschino-plaggen. Fauxschinoplaggen är så geniala, så magnifika. Hela grejen med att ett lyxmärke gör sina egna fejkplagg gör mig helt yr av förtjusning. Det givna för mig att fortsätta med är väl skorna? Ja, skorna. Skorna, skorna, skorna, skorna, skorna. Coca Cola-sandalerna, sandalerna/sandaletterna med den klassiska Moschinotexten och loafersarna med dollartecknen på, ja alla de är mina nya drömskor. Sen kan vi ju ta det här med hur intelligent det är att rippa ett konkurerande lyxmärke, att göra en egen tolkning av Louis Vuitton-monogrammet, YES, jag är mer än såld.

Åh Moschino,  Åh Jeremy Scott. Jag är så underhålld och så varm i hela kroppen. Det är exakt såhär mode ska vara. Mode ska underhålla en och ge upphov till en intensiv fysisk upplevelse. Det ska gripa tag om hjärtat och få det att göra volter eller slå några extra slag, det ska ge en gåshud, det ska ge en handsvett, det ska göra en varm ändå från lilltån till hårtopparna och det ska få en att okontrollerat dregla och se riktigt, riktigt dum ut. Allt det händer när jag tittar på den här kollektionen. ALLT DET HÄNDER.

Sådär ja, nu har jag fått ha lite Moschinotourettes. Imorgon är det sista dagen på Londons herrmodevecka, sedan får vi se vad Milano kan tänkas ha att erbjuda.

Nej juste, jag är inte klar än. Moschino använde sig absolut inte bara av vita modeller, eller ungefär en icke-vit av 20 vita som de flesta andra visningar har/brukar ha, så jag delar nu ut en guldstjärna för det. Det är dock så himla pinsamt att en ens ska behöva klappa händerna för lite mångfald på catwalken, men nu ser ju branschen (och världen) sorgligt nog ut som den gör, så:

*KLAPP* *KLAPP*

Ni kanske undrar vad som hände med Casa Cava? De där intervjuerna som jag bestämde mig för att göra med folk som inspirerar mig stilmässigt eller har en intressant relation till mode. De där intervjuerna där folket fick komma hem till mig för att diskutera mode och dricka Cava. Ni kanske sitter hemma om dagarna nervöst bitandes på naglarna och befarar att jag helt glömt bort det eller tagit död på det? Frukta inte, för så är inte fallet! Casa Cava kommer tillbaka i höst!

Jag har av olika anledningar haft lite svårt att bjuda hem folk till mitt hem de senaste månaderna och har därför varit tvungen att ta ett litet Casa Cava-uppehåll, men i höst kommer det som sagt tillbaka. Jag har lite spännande människor inplanerade som ska få bli dränkta i Cava och dela med sig av sina allra personligaste moderelaterade tankar. Det kanske till och med dyker upp något Casa Cava från en solig balkong i sommar, vi får se. Men ni får garanterat en ny intervju att kasta er över i höst och jag får en ursäkt att återigen dricka Cava lite för ofta, som jag är så bra på. 

Om ni har CC-abstinens kan ni läsa de tidigare intervjuerna här, här, här, här och här.

Andrej Pejic

Sofia Coppola, modevärldens lilla älsklingsfilmskapare, ska göra en icke-tecknad (vi kan kalla det vuxen) version av Den lilla sjöjungfrun. Miss Coppola är kanske mästaren av estetiskt tilltalande filmer med The Virgin Suicides, Lost in Translation och Marie Antoinette i bagaget, så hur bra tror vi inte att detta kommer att bli?

Kommer det kanske bli årtiondets mest njutningsfulla foto i denna film? Jag får förtidsrysningar av tanken på hur vackert det kommer att bli. Tänk er: Sofia Coppola ska tolka en undervattenssaga, vi kommer alltså att få se skimrande stjärtfenor och en massa hår helt romantiskt dansandes under vatten. Vi kommer att få se en undervattenssaga fylld av de vackraste varelser Amanda sju år kunde tänka sig. Jag kan inte känna annat än lycka över att min barndoms favoritsaga och tecknade film ska bli en spelfilm. att den estetiska perfektion den tecknade filmen var för mig då nu ska transformeras till en mer ”vuxen” film med en estetik anpassad för ett mer vuxet jag.

Någonting som jag nästan avlider lite av (utöver allt jag skrivit ovan) är att Andrej Pejic, även hen modevärldens lilla älskling, ska ha en roll i filmen. Enligt IMDB ska den androgyna modellen ha rollen som ”sister 4”, alltså en av Ariels systrar. Hur fantastiskt spännande är inte det? Att modelldivan, även känd som den första modellen att gå både dam- och herrvisningar, ska upp på den vita duken och kanske kommer att erövra den också? Hur fantastiskt bra är det inte att Andrej Pejic, jag vill säga en personifiering av att de två könen man och kvinna inte behöver vara så bestämda eller åtskilda, ska få fortsätta att ta plats nu även i filmvärlden?

Den här filmen kommer att bli episk.

Richard Hutchinson & Axel Nyhage

Ännu ett svenskt modemärke har nu sorgligt nog gått i konkurs, nämligen The Local Firm som verkar gå i samma fotspår som V Ave Shoe Repair.

I April stod det klart att det svenska modemärket V Ave Shoe Repair hade gått i konkurs efter att dess två grundare Astrid Olsson och Lee Cotter lämnade märket i samband med att företagaren Göte David Johansson gick in som finansiär och majoritetsägare. The Local Firm grundades år 2007 av Richard Hutchinson och Axel Nyhage. Samma Göte David Johansson gick även där in som finansiär när The Local Firm gick in i rekonstruktion förra året, likt V Ave Shoe Repair tog företagets två grundare farväl av märket kort därefter. Richard lämnade företaget i februari för att bli den nya herrdesignern på Cheap Monday och i April hoppade även Axel Nyhage av företaget, idag meddelas det att The Local Firm har gått i konkurs.

Det verkar ligga någon slags Göte David Johansson-curse över de svenska modemärkenas öden. En curse som jag inte hoppas att något av de kvarstående märkena kommer att behöva utsättas för. I så fall har vi inte mycket svenskt mode kvar att stoltsera med och stockholms modeveckor kommer att behöva gå från de mesiga 3 dagarna till kanske inga alls.

Terry Richardson

Jag läste nyss den här alldeles för långa artikeln om Terry Richardson som The Cut publicerade igår under titeln: Is Terry Richardson an Artist or a Predator? Spontant känner jag bara euw, euw och åter euw.

För att svara på rubrikfrågan:

1. Han tar bilder med en dyr kamera med en stark blixt på någon halvnaken modell mot en vit bakgrund, that’s it…

2. Spelar det någon roll om han är duktig på det han gör om det innefattar sexuella övergrepp? Varför ens försöka luska ut om han är en ”artist”? Fullständigt befängt.

Benjamin Wallace som har skrivit artikeln (högst oväntat att det är en man som har skrivit den) försöker ansträngt att sympatisera med Terry Richardson och göra honom ”mänsklig”. Artikeln går utförligt igenom Terry Richardsons komplicerade relation med hans pappa, buhu, och har sjukt långa stycken om hur han verkar känna genuin glädje för fotografi och INTE BARA fotograferar avklädda kvinnor som han sedan sexuellt utnyttjar.

Jag blir så sjukt trött på att det så ofta helt desperat ska sympatiseras med dessa creeps och att folk gärna verkar vilja framställa dem som de egentliga offren.

Artikeln genomsyras av en ytterst obehaglig ”stackars Terry som hade det jobbigt med sin pappa och nu blir utsatt för näthat och falska anklagelser när han egentligen bara är en konstnär som känner stark passion för fotografi”-vibb, som ger mig lika obehagliga kvälvningar. Terry Richardson är inte en fin människa bara för att han inte utför sexuella övergrepp 24 timmar om dygnet och råkar ha andra intressen också. Det spelar som sagt heller ingen roll om han nu skulle vara duktig på det han gör, när det innefattar sexuella övergrepp.

En liten sidenote: Ovan ser ni artikelns tillhörande ”snälla” bild… *mår illa*