Lady Dahmer:
Ni är många som önskat att jag ska ta upp Dahmerskans inlägg där hon – som ni kallar det – ”skammar” människor som själva valt att vara barnfria och trots att jag med passion avskyr ordet ”skamma” och än värre ”shamea” så är er vilja min lag. 🙂
Jag läste inlägget igår och har förstått att hon ändrat om lite i det sedan dess men så här står det nu:
Jag vet, VET, att alla inte vill ha barn men jag kan ändå tycka synd om människor som inte har några. Alltså även de som valt bort barn av fri vilja. Ta det inte på fel sätt nu, jag vill inte mästra någon eller förminska någons liv eller mening för jag vet ju att alla är olika och har olika behov men när jag tänker på hur långt livet är så känns det ännu mer obegripligt. //Lady Dahmer
Jag har svårt att se detta som ett skammande – om man inte kan utgå ifrån sina egna känslor och behov, vad ska man då utgå i från när man skriver personligt?
Jag tog som sagt inte ett dugg illa vid mig när jag läste texten och då är jag ändå en av dessa barnfri personer som texten till mångt och mycket handlar om.
Jag gör ju det själv ibland – utgår från mina egna känslor och försöker på något sätt applicera mina behov och mina känslor på en annan människa, trots att vederbörande är helt annorlunda från mig.
Jag skulle kunna sitta och skriva att jag tycker synd om alla som inte fått chansen att bo i LA eftersom det var en av de bästa tiderna i mitt liv men hur arrogant är inte det? Jag ville och nästan behövde flytta till Kalifornien för hela mitt väsen längtade dit men för någon vars högsta dröm var att bo kvar i Nybro, skaffa familj och köpa hus så framstår ju min missriktade ”sympati” som lite galen.
Tyck synd om de ofrivilligt barnlösa, eller de som kanske ville flytta från hemstaden men som av någon anledning inte kunde men tyck inte synd om mig för att jag inte har barn när det är helt enligt plan.
Det skulle vara synd om Tyra om hon visade sig vara pälsallergiker då djuren är hela hennes liv, men det skulle ju inte vara så synd om exempelvis min svåger om han visade sig vara pälsallergiker då han mer eller mindre avskyr alla djur och mest skulle se allergin som ett frikort från att någonsin behöva leda dotterns häst på helgernas ridlektioner.
Så nej, det är inte skammande att skriva som Lady Dahmer gör. Möjligtvis är det aningens förolämpande att någon lägger ord, åsikter och känslor i munnen på exempelvis mig men i en värld där terroristdådet på Drottninggatan precis skördat ett femte offer så ägnar jag hennes inlägg inte mer än just denna reflektion som jag precis knackat ner på datorn för hon utgår från sina känslor och jag från mina.
