Hej bloggen. Har kommit på en grej. Såhär måste träningsvärldens framstupa sidoläge se ut:

Svettig i soffan, för slutkörd för att hoppa in i duschen. Jag är alltså helt muskulöst utmattad för första gången på… åratal. Is this the real life? Or is this just fantasy?

Kom precis hem från ett pass med PT-Elin. Är så jävla grym. Och så jävla trött. Men mest grym. Förra veckan när vi körde tog Elin en bild och postade på sin insta. Då var det nån kompis till henne som skrev typ ”ofta det är du som är den där PT-Elin på Claras blogg som fått henne att köpa kettlebells!”. Då fick jag prestationsångest över att det tydligen är folk som läser här trots att jag aldrig skriver något. Och här är jag nu! Framstupa träningsläge i ett nytt blogginlägg! Tänk vad lite prestationsångest kan göra.

Idag har jag hängt på SVT hela dagen. Har fått ett PASSERKORT! Nu är det på riktigt hörrni!!! Vi filmade inslag till Mellos sociala medier. Roligt. Alla artister var så jäkla gulliga. Extra big up till Benjamin Ingrosso, som jag aldrig träffat men som sa att han brukar tänka på folks hår när han träffar dem för första gången. Jag frågade vad han tänkte om mitt hår. Han svarade ”snyggt! Ser fräscht ut. Nyklippt”. Vilket är kul för jag klippte mig igår. Hur fan, Benjamin Ingrosso, kunde du se det på min frisyr.

Kolla hur nice det är nu!!! Page! Jag har en FRISYR! Till skillnad från för cirka 48 timmar sedan, då jag hade en otrimmad golvmoppsände över skalpen. En blond sådan. 

Sist av allt vill jag bara visa er en annan grej jag gjorde igår. Jag var… hos… MELLOSTYLISTEN! Och provade ut kläder till pressfotograferingen nästa vecka. Jag var som det där snapchatfiltret som kräks regnbågar, med en kattunge och en chokladfontän, på julafton. Alltså: hypead som fän. Kolla på det här:

En roséguldfärgad pololångärmad paljettlångklännig. I rest my case.

Det var typ det jag hade att berätta idag. Imorgon åker jag till Göteborg! Jag och människan jag blivit kär i och skaparna ska gå på Kent i Växjö (mamma fick panik när hon inte fick tag i biljetter till Kent-spelningen i Gbg, så hon yoloade). Dubbeldejt alltså.

Okej. Det var definitivt det jag hade att berätta idag. Imorgon är det fredag TJOHO! Glad helg. Puss å kram.

Okej bloggen. Mitt liv har förändrats. Mitt liv är något jag aldrig trodde att det skulle bli. Nu ska ni få höra.

Det hela började med att jag fick jobb som melloprogramledare. Wow, tänkte jag. Very sweet. Many nice. Och så började jag fundera på vilka de bästa sätten att förbereda sig är.

Så eftersom vi kommer både dansa och sjunga varje vecka, och eftersom jag tror att en stark kropp bidrar till ett starkt sinne, så bokade jag in mig hos en PT. Elin heter hon, har varit hos henne två gånger och tycker hon verkar toppenbra. PT-Elin gillar att träna med kettlebells. PT-Elin har skrivit styrkepass åt mig som jag kan köra hemma, som involverar kettlebells. PT-Elin tyckte att jag skulle köpa hem ett par kettlebells.

Så nu har jag blivit en sån människa som har vikter på vardagsrumsgolvet.

Ni vet precis vilken typ av människa jag menar. En sån människa som har gymselfies på tinder och som gillar kvarg.

Inte för att det är något fel på den här typen av människa. Den är bara hyfsat långt från hur jag är. Eller, hur jag var. Hur jag trodde att jag var.

Har, som ni märker, fullt upp med att försöka hantera denna existentiella kris. Samtidigt som jag har fet träningsvärk i låren för igår slängde jag 8-kilos-kettlebellen hundra gånger på tid och det var fett jobbigt. Ugh.

Aja. Så länge jag får kondition nog att hoppa runt på scen inför halva svenska folket i februari, så. Heja mig.

(Jaha. Detta trodde jag att jag publicerade igår eftermiddag. Det gjorde jag tydligen inte. Så jag publicerar nu istället.)

För en minut sedan påbörjade jag mina sista tre av de arton timmar tågresa jag ska ha avverkat inom de senaste tio dagarna. Yas. Om tre timmar är det träsmak no more!!!

Det vill säga fram till Keyyos studentfirande och Håkan-spelningen i juni. Om nio dagar. Fan.

Anyhoo. Annars då? Jo tack det är bra. Är lite stel i låren bara. Sprang ju tjugoen kilometer igår.

Tog mig två timmar och nitton minuter. Mitt bästa lopp hittills! Gick snabbt och kändes bra! Sprang som en tjur! Flåsade som en hund! Svettades som en pubertal homo sapiens! Otroligt trevligt.

Idag hängde jag på Lilla Varvet. Jobbade med Göteborgsvarvet för fjärde året i rad, så idag kubbade jag runt på området och hejade, high five-ade, prisutdelade, kramades och tog selfies.

Hängde med Rebecka, världens härligaste varvet-arbetare, som tog en gölli bild precis innan jag skulle dela ut pris i F13-klassen. Sov som en kratta både igår natt och inatt (vilket jag gör varje gång det är fullmåne, vilket är helt sjukt, vilket jag själv vill förneka men trots allt ändå gör tamefan varje gång) men var en jävla hejare på att dela ut pris.

Nu: tåg mot Sthlm. Planera morgondagens vlogg. Knäppa upp gylfknappen. Aaahhhh.

Hej blöggys. Jag är hemma i Landvetter!!! Yay. Svinförkyld men kurerar mig med att klappa på Kasey. Mmmmmmmmh.

Igår var jag i mataffären. Stod i kassan. Såg det här:

Oj. Fem face där. Och ett är ju mitt. Hay hay HAAAAAY!!!

KOLLA ÄNNA som vi hade sagt i Göteborg. Jag är månadens cover girl för Runners World! Ser oerhört fokuserad ut, plus att det ser ut som att jag powerwalkar otroligt snabbt. Har nog ändå aldrig sett så fräsch ut när jag varit ute på en joggingtur, så det tackar jag för.

Vill ni se fler av bilderna som vi tog? Klart ni vill.

Cool gal running in different clothes. Det är denna bilden jag kommer tänka på när jag är 19 kilometer in i Göteborgsvarvet 2016 och helst bara vill hem och äta pizza.

Cool gal in cover clothes again posing on rocks. Mitt självförtroende når inga gränser på denna bilden. Confident but charming. Kan vi dessutom prata om skorna? Kan vi nämna hur snygga de är? Kan vi? Låne-kläder makes me sad.

Cool funny gal on rocks. Här drar jag upp luvan och ser flintskallig ut TIHI. Such busig. Dessvärre fick den här bilden ingen plats i tidningen.

Blev precis medveten om att mina lår är sjukt långa i förhållande till resten av benen och kroppen. Bra torsdagsinsikt.

Ah well, det jag vill säga är att KÖP NUMMER ELVA AV RUNNERS WORLD GODDAMMIT för snart plockas numret ur affärerna och gudarna vet när jag får vara på omslag nästa gång.

Alla foton: Luca Mara/Runners World.

Vad gjorde ni inatt? Jag tog en löprunda.

Blev inbjuden att delta i världens roligaste grej. Nike arrangerar löparträffar så jag hängde på deras Nike Winter Time Speed Run. Det är inte bara loppet med längsta jävla namnet någonsin utan även en TIDSRESA!!! Loppet började 02.00 och slutar 02.00. Say w00t. Men ja. Helt sant. Det här med att ställa tillbaka klockan till vintertid är en fett cool grej.

Så klockan 01 åkte jag till gamla stan. Fick ett lysande armband.

Frös lite. Men armbandet doe. Totally worth it.

Sen fick vi höra reglerna. Vi skulle springa i en timme. 12 gånger 5 minuter. Dessa fem minuter var indelade i intervaller. Springa snabbt, springa långsamt, sen snabbt, sen långsamt, sen promenera.

Jag var såklart med i snabbaste gruppen som sprang på 3,20 per kilometer. Eller. Kanske långsammaste gruppen. Som kanske joggade. Långsamt. Eventuellt.

”Hallå, se ut som att ni älskar livet och inte alls tycker att det är jobbigt med intervaller klockan två på natten!! Oj då. Den blev lite oskarp. Jag tar en ny.”

”Underbart. Tack.”

Kubbade helt ärligt snabbt som fan och har till och med lite ont i ljumsken idag. Inte sprungit så hurtigt på aslänge. Nöjd som ett barn med en godispåse efteråt. Eller typ nöjd som en Clara Henry med en rödbetsburgare.

Mmmmm. Gissa hur gott jag sov sen:

1. Lite gott
X. Lagom gott
2. För gott. Typ sådär äckligt gott så att andra blir avis. Och en har ju själv egentligen ingen aning, för en sov, en var ju liksom inte vid medvetande eller nåt, men det känns i kroppen att fy fan såhär gott kan en inte sova ofta för då blir livet automatiskt för bra. Lite jävligheter måste en ju ha.