Eftersom jag blivit så himla glad på sistone av vissa speciella händelser, tänkte jag därför dedikera detta inlägg till ett antal personer.

Oj oj! tänker ni då, vilka kan dessa vara? (snälla tänk det)

Jo det ska jag säga er.
Detta inlägg är härmed
ERT!

YOURS!
VOTRES!
IHR!
IYONG!

Iyong är filippinska. Det betyder ”ert”.

Jag vet inte hur många av er som jag känner i verkligheten, men jag kan ärligt säga att jag älskar er. Jag älskar er alla. Även the haters. Okej kanske inte the haters. Men alla ni andra. Alla fina ord ni skriver till mig gör att mitt hjärta bara vill slänga sig ut för Grand Canyon med en fallskärm och skrika högt av glädje. Även när jag skriver dåligt säger ni att jag skriver bra. (Alltså, whattafuck…?)
Ni hade fått ett helt hjärta i nästkommande bild om min webbkamera hade haft en självutlösare. Det hade den inte. Ni får mitt halva hjärta.

Ni är så himla fina. Och jag säger det allt för sällan. Men det är ni. Och ta nu åt er för helvete!

Okej det där är typ jag som kysser kameran. Alltså kysser jag er (jo, det funkar faktiskt så). Så om ni inte vill ha en fet kyss av mig (som dessutom smakar thai – åt för tio minuter sen) så får ni ducka. Men, seriously, vem vill inte ha det? Jag skulle i alla fall inte tackat nej om jag var er.

Jag fick en dator i julklapp!!!!!
JAAAAAA!!!!!!
Sing hallelujah! Praise the lord! UTROPSTECKEEEEN!!!!!!

Har bara en enda bild på mig på nya computern (som jag förresten måste döpa… vad finns det för asballa datornamn?!) hittills, så därför lägger jag upp den. Visst är jag fin i håret förresten?

Tog en bild till bara för att visa håret. Andra bilden på computern! WOHO!

Tredje bilden på computerrrrrn! WOHOOOOO!

Okej. Must go now. Skall förtära kalkon med la familia. Adios amigos! God jul! Etcetera! Etcetera!

Var på Timo Räisänens (och Hannah Holgerssons och Göteborgs Symfoniker samt kör’s) julkonsert igår. Så himla fint och bra och bäst var det. Stackars er som inte var där. Tog lite värdelösa bilder med min värdelösa mobilkamera för er skull. Varsågoda. Satt fyra rader från den främsta delen av scenen. Med andra ord, jag satt så nära att jag kunde se rätt upp i näsan på Hannah Holgersson.

Sedan satte det sig en gigantisk man i sätet framför mig. Varför kan aldrig stora personer köpa säten längre bak?! Blev så ledsen. Men det löste sig om jag lutade mig på min syster eller på mannen till höger om mig. Men mannen till höger om mig var där med sin flickvän, så det kändes säkrare att luta mig mot min syrra.

Nämen! Va! Nej! Åhå! Ser man på! Det där är ju jag! Och Timo! Jag och Timo! Tiiiimo! Och massa hjärtat som jag snodde från en textur jag hittade på google! Oj oj oj! Så det kan gå!

Moi: Heeej, jag heter Clara!

Timo: Hej! Jag heter Timo.

Moi: … och jag tycker att du är väldigt väldigt bra.

Timo: Åh, tack vad snällt, villka fräcka örhängen du har förresten! Är det tomtar på? Balla.

Igår var jag tillsammans med ett par i klassen på Jul på Liseberg, då det slog mig att alla manliga anställda under 30, och då menar jag alla, är supersnygga. Skojar inte! Han som släppte in oss till Evert Taubes Värld, han som stod i chokladhjulet, han som sålde oss pizza på Äteriet – anställer Liseberg bara snygga killar?

Och nu, när jag satt och kollade på Grotesco där före detta Bobster-Jakob är med, så slog det mig att även barnprogramledare har en tendens att vara mer eller mindre görsnygga.

Vad säger ni om Bolibompa-Nassim al Fakir? Eller allas vår Lilla Melodifestivalen-Måns Semmelhög?

Eller varför inte Bobster-Jakob himself?

Nej, allvarligt talat så funderar jag på att skita fullständigt i min framtida journalistkarriär. Satsa fullt på en karriär inom Bolibompa istället. Kan funka. Och jag kanske får mig en gubbe på köpet.

Alltså… man blir ju så lycklig.

I övrigt så suger jag på att blogga för tillfället, återkommer när jag fått något att skriva om som inte bara jag själv garvar åt. Arrivederci!