Okej, nu har jag tjötat en jävla massa om TEDxYouth, så jag ville bara säga att jag från och med nu inte kommer säga ett ord till om det, så slipper ni lida.

LOL, just kidding!

Var inne på hemsidan (tedxgoteborg.com) precis och såg att flera videos av talarna från dagen kommit upp. Inte min dock, men lägger upp så snart den gör det så ni kan få titta på mig ännu lite till.

Anledningen till att jag ens tar mig tid att skriva detta cptråkiga inlägg är att jag föreläste på TEDxYouth samtidigt som The Naima Train. Hade aldrig hört talas om henne tidigare, men satan i gatan vad talangfull hon är! Checka detta klippet bara (och lyssna till slutet, blir mer och mer fascinerande ju längre det går):

Detta är från i lördags, och där satt jag med gåshud över hela jävla kroppen och var helt salig. VILKEN. JÄVLA. BRUD. DÖR.

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
 
Och denna underbara gudagåva är anledningen till att min ”Peace!”-signatur från och med idag kommer vara utbytt mot:

Men seriöst… Serien hade ju varit tio gånger bättre om han hade hetat Henry Potter. Eller hur?

Kinesbarn kan fanimig allt.

Japp. Kinesbarn kan allt.

Vill krama killen.

Obi Kenobi sometimes move things around. Om inte min framtida unge blir lika briljant som denne vet jag inte vart jag tar vägen.

En dryg halvtimme till Idol och jag ropar

YIPPIE!
HOORRAY!
HOOZZA!

Härmed tänkte jag förklara min kärlek till TV4’s enda vettiga program.

Det hela började för X antal år sedan, då jag gick i fyran eller femman. Jag fick inte se på Idol för min kära beskyddare från allt ont (dvs min mamma) eftersom Idol var ett förnedringsprogram som gick ut på att få människor att må dåligt. Därför satt rebelliska lilla jag och kollade på repriserna hemma efter skolan, och stängde snabbt som attan av TVn sekunden mamma klev innanför dörren.

Ett par år senare märkte jag att min kloka livsbeskyddare inte alls brydde sig speciellt mycket om vad jag tittade på klockan åtta på fredagskvällar, och att det kanske bara var bra för mig att för en gångs skull inte lyda varenda vink mina päron gav mig.

Så, det jag egentligen tänkt säga med denna totalt meningslösa text är:

I LOVE IDOL.

Eller nej. Snarare

I LOVE LAUGHING AT STUPID PEOPLE SINGING LIKE CRAP ON SWEDISH TELEVISION

vilket uppenbarligen är vad Idol går ut på.

Alla 94or med gitarr som tror att de är så jävla unika gillar jag däremot inte. Men högklassig underhållning fyra kvällar i veckan tackar jag inte nej till.