Idag är ingen bra dag.
Det händer så mycket. Jag känner inte riktigt att jag hänger med. Mycket på gång, mycket att tänka på, mycket att bli alldeles för stressad och galen över.
Var med Asta ikväll. Hade lovat några klasskompisar att följa med ut, men jag orkade verkligen inte så Asta kom hit istället. Det var skönt. Såg sista avsnittet av This Is England ’86 och ville gråta för att det var så obehagligt och asbra på samma gång, och för att jag är på gråthumör.
Jag är på gråthumör rätt ofta nu för tiden. Vet inte ens vad det beror på. Antagligen en kombination av hormoner som pajar min kropp och själ, och en låda stress på det. Lite som att ha pms-syndrom, fast varannan vecka – minst. Och det är kanske inte det bästa man kan ha, när hela ens image går ut på att vara den där glada roliga tjejen på internet. Känner mig som ett manodepressivt freak och vet inte riktigt vart jag ska göra av mig själv. Skolan kräver prestation, vänner kräver umgänge, bloggläsare kräver uppdatering och världen kräver att jag ska må bra och bidra med något fastän jag mest bara känner mig som en ynklig plutt utan något alls att bidra med.
Ibland vill jag bara sluta. Skita i att plugga, skita i att träffa folk, skita i att vara ”rolig” på internet. Bara ta ett steg tillbaka, andas lite och få perspektiv på mitt liv. Vad vill jag ens? Vad vill jag åstadkomma? Vem vill jag bli? Jag har inte en aning. Hur ska jag kunna veta det. Jag är bara 18. Jag vet inte vem jag är, vilken plats jag har i världen. Jag kanske dör när jag är 24 av en tumör i levern och då spelar ju ingenting någon roll ändå.
Det är såhär jag känner ibland. Kanske lite för ofta för att det ska räknas som normalt. Men allt jag vill ha är en axel att luta emot, en varm kram och att någon bäddar ner mig i sängen med en kopp te. Utan krav. Utan stress.
Det hade varit skönt.
