Hiello blöggy. How u doin.

Kom precis hem från en intervju. ToppHälsa intervjuade och plåtade för sitt januarinummer. Fick förfrågan för några veckor sedan och ställde upp på villkoret att jag inte skulle fotas i träningskläder och att vi inte skulle snacka om hälsa. Vilket är intressant, med tanke på att det är de två grejerna som tidningen bygger på. Jag är bara så trött på det. Hälsohetsen. Som inte handlar om hälsa utan att gå ner i vikt. Ugh.

Men jag fick mina villkor godkända. Knallade dit. Slutade med att jag och journalisten satt och höll med varann åt att vi båda joggar, ingen av oss tar tid, ingen av oss ratar viss mat, båda är radikalfeminister. Alltså hell yes, ToppHälsa.

Blev sminkad medan jag och sminkösen utbytte mansplaining-erfarenheter. Sen fick jag måla vad jag ville på en backdrop. Fotografen var bäst.

Jag menar, kolla på honom.

Och bilderna blev hur bra som helst. I looked like THE SHIT alright.

Så nu är jag hemma och är glad och nöjd och pleased deluxe med att ha studiosmink för resten av kvällen. Har ju ändå tvättid. Oj oj. En vet ju aldrig när en behöver ett proffssminkat face i tvättstugan.

Idag filmade jag hur länge som helst. Verkligen huuuuuur länge som helst. Säkert typ 50 minuter, tror jag? Helt sjukt. Brukar landa på 30, 35 minuter råmaterial annars. Men det är i och för sig när jag har manus. Idag hade jag bara stolpar. Börjar bli bättre på det här med att improvisera! Stolt!! Sög på det för ett år sedan, då hade jag aldrig kunnat ställa mig framför kameran och bara babbla. Nu jävlar. Nu yoloar jag typ varannan vecka. Känns bra.

Anyhoo. Dagens video handlar om dansbandspop, reggae-lyrics och vad jag känner för att göra med min kropp när jag har mens. Varsågoda.

Vad gjorde ni inatt? Jag tog en löprunda.

Blev inbjuden att delta i världens roligaste grej. Nike arrangerar löparträffar så jag hängde på deras Nike Winter Time Speed Run. Det är inte bara loppet med längsta jävla namnet någonsin utan även en TIDSRESA!!! Loppet började 02.00 och slutar 02.00. Say w00t. Men ja. Helt sant. Det här med att ställa tillbaka klockan till vintertid är en fett cool grej.

Så klockan 01 åkte jag till gamla stan. Fick ett lysande armband.

Frös lite. Men armbandet doe. Totally worth it.

Sen fick vi höra reglerna. Vi skulle springa i en timme. 12 gånger 5 minuter. Dessa fem minuter var indelade i intervaller. Springa snabbt, springa långsamt, sen snabbt, sen långsamt, sen promenera.

Jag var såklart med i snabbaste gruppen som sprang på 3,20 per kilometer. Eller. Kanske långsammaste gruppen. Som kanske joggade. Långsamt. Eventuellt.

”Hallå, se ut som att ni älskar livet och inte alls tycker att det är jobbigt med intervaller klockan två på natten!! Oj då. Den blev lite oskarp. Jag tar en ny.”

”Underbart. Tack.”

Kubbade helt ärligt snabbt som fan och har till och med lite ont i ljumsken idag. Inte sprungit så hurtigt på aslänge. Nöjd som ett barn med en godispåse efteråt. Eller typ nöjd som en Clara Henry med en rödbetsburgare.

Mmmmm. Gissa hur gott jag sov sen:

1. Lite gott
X. Lagom gott
2. För gott. Typ sådär äckligt gott så att andra blir avis. Och en har ju själv egentligen ingen aning, för en sov, en var ju liksom inte vid medvetande eller nåt, men det känns i kroppen att fy fan såhär gott kan en inte sova ofta för då blir livet automatiskt för bra. Lite jävligheter måste en ju ha.

Hay blöggy. Ligger i min soffa invirad i min fleecefilt som en burrito och fryser. Tror jag håller på att bli förkyld. Igen. Så sorgligt.

Imorse var jag på en pressfrukost med Sony, som släpper en ny serie hörlurar. Och, jag är en estetiskt lagd människa. Jag gillar symmetri. Jag gillar färgskalor. Kan vi därför, med detta i bakhuvudet, diskutera inredningen på frukosten?

Kom in. Såg detta. Öppnade snapchat snabbt som fan så att jag kunde kräka regnbågar.

Varje hörlursfärg hade ett frukostbord. Röda bordet hade typ skinka och jordgubbar. Lila bordet hade typ blåbär och yoghurt. Svarta bordet hade kaffe. Jag. Alltså. Det. Va. Ja. Ja. Jaaaaaaa.

Fick en genomgång av hur bra h.ear on-lurarna tydligen är och allt jag kunde tänka på var om det var en ordvits. H-ear – [aytch]-ear – each ear. Eller???? Det är briljant, i så fall. En lur för varje öra. En vet ju liksom hur jobbigt det är när lurarna slutar funka i ena örat. Sucks.

Fick testa dem också, i ett musikquiz. Kul!! Men jag förlorade. Hehe. Var glad ändå pga hade blåbär och macarons.

Bra frukost. Tack Sony. Fortsatt god dag.

Igår spelade danska bandet Lukas Graham på Mosebacke i Stockholm. Jag var där. Hur var det, undrar ni? Well, korta versionen: sköna snubbar utan tröja. Eller för all del, den långa versionen – varsågoda:

Igår var vi säkert tio pers som traskade upp för backen till Södra Teatern. Universal Music arrangerade gig. Köade i fyrtio minuter i fel kö. Hamnade i rätt kö. Då drog de om rätta kön så att vi hamnade sist i rätta kön. Köade ytterligare tio. Sen kom vi in!!!! Glädjen!!!!

Såg först Tori Kelly. Aldrig hört innan men sjukt bra. Akustiskt och gullig med publiken. Vilket är ca allt jag begär.

Sen, mina damer och herrar (eller ska jag säga ”ladies and gentlemen” som följande band sa ungefär två gånger i minuten under sin scentid). Sen hände det. Det som revolutionerade min kväll.

Lukas Graham.

Här följer en lista på fyra sätt som detta danska superband förändrade mitt liv:

1. Det första jag lägger märke till är att alla i bandet presenteras med smeknamn. Basisten heter Mr. Magnum. Trummisen heter The MILF Master. Här känner jag bara wow. Coola killar. Tuffa grabbar. Vad mycket sex de måste ha. *dreglar*

2. Det andra som gör att jag hajar till är basisten. Han är först med att klä av sig tröjan, efter att sångaren tre gånger i följd uppmanat publikens kvinnliga deltagare att skrika. Han blundar och biter sig i läppen medan han spelar. Han älskar sitt liv. Och sig själv.

3. Strax efter att basisten strippat, följer en sång om just en strippa. Bandet har tydligen varit på strippklubb och skämtar internt om vilken het natt det var. Men deras favvostrippa är inte kvar nästa gång de kommer. ÅH NEJ! Vem ska de nu betala för sin rätt att få se kvinnliga kroppsdelar? Det visar sig att favvostrippan utbildat sig och numera jobbar som undersköterska. Sångaren uppmanar publiken till en slow clap. Vi alla skrattar, såklart, för vi vet ju att kvinnor inte riktigt har the brains att utbilda sig och borde hålla sig till att sälja sina kroppar istället. Därefter får vi höra låten Strip No More, som handlar om just denna strippa som de uppmanar till att komma tillbaka.

4. Slutligen, innan jag zonade ut helt, hör jag sångaren säga ”Ladies, stop wearing makeup and doing your hair, you don’t need it”. Här tappar jag hakan. Ögonen tåras av lättnad. Jag får för första gången i livet ett uns av självinsikt. Plötsligt förstår jag att det såklart inte spelade någon roll att jag sminkade mig imorse. Jag borde inte ha gjort det alls, för Lucas Graham tycker att jag inte behöver det. Men där står jag som ett fån med nyllet fullt av glamm, enbart för att Lukas Graham ska gilla mig, och så säger Lukas Graham att jag inte borde fixa mig! Plötsligt fattar jag att det i själva verket är rätt skönt med folk som berättar vad jag borde och inte borde göra med mitt utseende. Det är skönt, för om ingen berättar det kommer jag ju stå där och sucka och stöna åt att jag måste sminka mig vareviga morgon, för alla andras skull. För vem sminkar sig för sin egen skull liksom. xD Face palm.

Sen märkte jag att jag hade en finne i näsan. Det var superintressant. Så jag lyssnade dessvärre inte på resten. Men är säker på att Lukas Graham hade många fler visdomsord och briljanta låttexter att dela med sig av.