Vänner. Sätt er ner. Jag har något sjukt att visa er. Gör er er redo för något som aldrig tidigare visats här i den lelle bloggen.

Är ni beredda? Säkert? Okej…….. scrolla ner:

…….. :O :O :O D: D’: :S :O :O

Vem är jag. Vad har jag blivit. Vad är det där. En påse från COS. En från NK. Va. Vad. Hur hände detta.

Okej. Detta hände. Jag gick på stan.

Här sitter jag och underhåller mig själv medan Johanna ”byter om” (läs: tar selfies) i provrummet.

Syfte med stadsvandringen: hitta klänning till min releasefest av boken i september. Vilket jag faktiskt gjorde igår! Hittade en fantastisk klänning, men hängde undan den eftersom jag fick ångest för att den var så dyr, samt att jag kände att det nog skulle vara en bra idé att browsa Stockholms alla (alla) andra butiker först för att se om där fanns något bättre.

Det gjorde det inte. Tio tusen steg senare gick jag tillbaka och köpte den.

Alltså MAMA!!!!!!! Tyget är blått, grått, ljusrosa med vita typ bubblor. Ärmarna är nätvävt scuba-tyg. Tänk ihop med mina rosa vagabond-platåskor. Ermagerrhd.

Och så råkade jag slinka in på COS och köpte ett jävla halsband också. Ett snyggt jävla halsband. För att alla är på mig om att jag måste börja ”unna mig saker”. Och med alla menar jag Johanna.

Det är så coolt. Jag blir snurrig bara av att titta på det. Ska på Skämskudde-galan ikväll så tänkte ha det då. Tjoho. Ta mina pengar.

Vad tycker ni? Bu eller bä? Ja eller nej? Hiss eller diss? Katt eller hund? Själv föredrar jag katt. Utan tvekan.

Gomorron readurz! Här sitter jag och sörplar morgonkaffet.

Mycket stolt cat lady. Så, vad står på att-göra-listan idag?

– Fotografering för intervju med Runners World
– Möte på Splay med MMM (Micke Manager Man)
– Möte på Splay om HEMLIG COOL INTERNETGREJ SOM KOMMER SNART
– Koka menskopp

Menskopp, förresten. Det är ett ämne jag vill prata med er om. Vi har ett väldigt komplicerat förhållande, menskoppen och jag. Vi vill tycka om varandra, men vi funkar inte ihop. Vi har försökt så många gånger men vi gör bara varandra besvikna.

Menskoppen är en skitbra grej. Det är utan tvekan, rent objektivt, det bästa mensskyddet. Miljövänligt, billigt (i längden, alltså), bra för slemhinnor osv osv. Folk älskar att tipsa om menskoppen. Jag blir tipsad varje dag på diverse sociala medier.

Men den funkar inte för mig. Jag har köpt två olika, både en större och en mindre, från två olika märken. Jag har testat i snart två år. 24 mensar. De har suttit långt in, långt ut, mitt emellan, med lång pigg, kort pigg, utan pigg, ut och in – men oavsett hur de sitter så läcker de. Båda två. Det är oerhört frustrerande. Varje månad tänker jag ”men denna månaden kanske det funkar!”. Och så testar jag. Och så blöder jag igenom.

Därför blir det extra jobbigt varje gång någon prompt måste påminna om menskoppen. Menskoppen är en mensklig revolution, men vi måste chilla lite med menskopps-hetsen. Ofta frågar folk ”men HUR kan du ha missat menskoppen?!!” när jag twittrar om tampongsnören eller bindskav, följt av ”men du måste ge det ett tag innan det funkar! Du får bara lära dig att sätta den rätt!”

Så, eftersom jag härmed är självutnämnd Moder Teresa av alla-vi-som-inte-kan/vill-använda-menskopp, får ni här en steg för steg-guide till hur ni som tycker att menskoppen är livets bästa grej kan approacha andra som inte använder det, utan att få folk (dvs mig) att känna sig som omiljövänliga patriarkatpolare:

~*~

1. Istället för att säga ”ANVÄND MENSKOPP!” – fråga ”har du provat menskopp?”
2. Acceptera ett ”ja, men det funkade inte”.
3. Acceptera ett ”nej, jag vill inte”.

~*~

Tadaa! Inte svårare än så. Tipset når fram i steg ett, för dem som aldrig hört talas om menskoppen, och folk som inte får det att funka har most probably redan tränat ett antal gånger. Och de som inte vill, de slipper.

För hela den feministiska kampen går ju ut på att vi ska få göra det vi själva vill med våra kroppar, aight?

Gomörra gummiplommon! Hur mår ni? Vad gör ni? JAG BEHÖVER VETA ANNARS KAN JAG EJ ÖVERLEVA

Jorå. Det är lugnt. Men jag fattar om ni alla skulle få smärre andnöd av tanken på att inte få veta vad jag gjorde igår. Därför tänkte jag berätta det nu.

Stockholm Fashion Week drog ju igång igår, och eftersom vi alla vet att jag är väldigt fashion så drog jag på mig min mest fashionabla outfit och trampade iväg till Björn Borgs vår/sommar-visning.

Hängde med världens bästa (och då menar jag verkligen världens bästa, inget jävla bloggsmör här inte) Thobias Thorwid och min favvo-mingel-fotograf Herman Caroan (som har fotat alla bilder i detta inlägg wehå).

En av Hermans specialitéer är att fota selfies. Alltså när andra tar selfies. Detta ska jag visa för barnbarnen om 50 år och höra hur de ba ”HA HA mor/farmor vad GÖÖÖÖÖÖR NI ha ha ha ofta ni tog bilder med en liten silvrig LÅDA förr i tiden HAAAA”.

På röda mattan. Framför event-backdroppen. Mmmmh. Mitt favoritställe i världen. Tycker dock att bilden blev bra! Gillar framför allt min ena stortå. Den ba ”hiello”. För övrigt hade jag världens bästa stund igår när Thobias såg mina skor och utbrast ”OMG är de Jeffrey Campbell?!”. Nä. De kostade typ 270kr och kommer härifrån. Köp dem inte. De sitter konstigt.

Showen var bra, men alltså. Can. We. Just. TITTA. At. This. Pic. Like omg. Wtf. Varför pratar jag engelska. Jag vet inte. Mamma och pappa, hoppas ni läser detta, och hoppas ni ser vem vi tog en selfie med igår. Japp. Björn Borg. That’s right. Shoutout till fotobombaren också.

Nu ska jag strax iväg för intervju med Kamratposten (<333) om min bokbebis, och sen ska jag på Carin Westers visning. So fashion. Much wow.

Efter två år i Stockholm. Efter två månader på cykelsadeln. Nu har jag fått nog. Jag är en vit, kränkt cyklist.

Eller nåt. Jag vet inte. Detta föddes under ett lunchsamtal och var antagligen väldigt mycket roligare när det var internt. Hoppas ni gillart!

Klockan 0820 knackade det på dörren. Clara Henry, morgonrufsig i håret och med en kaffekopp i handen, gick ut i hallen för att öppna. Hon undrade vem som kom i denna tidiga timme. Med fötterna innanför dörrlisten öppnade hon och tittade ut. Där stod en kvinna med bister uppsyn och en katt i famnen.

– Ta henne, sa hon. Jag klarar inte mer.

Hon tryckte ifrån sig den vita, blåögda varelsen som Clara nätt och jämnt hann fånga, innan hon vände på klacken och med bestämda steg försvann ner i trapphuset.

Eller så kanske kvinnan bor granne med mig och frågade igår om jag kunde vara kattvakt en halvtimma medan de hade visning av sin lägenhet. Ingen vet. Välj story själva.

Här låg vi och myste. Katten och jag.

Vi hade så trevligt ihop. Myste och pratade. Skrattade och grät.

Vi älskade varandra.

Men få saker varar för evigt. Klockan 09 knackade det igen. Kvinnan hade ångrat sig. Eller så var visningen slut. Ingen vet.

Här ligger jag nu med hjärtont. Jag behöver en katt. Snälla ge mig en katt. Jag har swish.