Hallå kompisar. Vet ni vad det är för dag idag? Inte? Tänkte väl det. Därför är svaret på den frågan exakt vad detta inlägg kommer handla om. För så snäll är jag.

Idag är det EXAKT TVÅ VECKOR TILL MIN BOK SLÄPPS-dagen!!!

Errebaddy say HAYYOOOOOO

hayyoooooo

För att inte tala om exakt två dagar tills jag och Johanna drar till Grekland i en vecka. Japp. Där är tydligen 34 grader när vi åker dit på fredag. Ingen dålig dag, detta. Så hur firar jag denna spektakulära dag? Jo, jag gick till Celina och fixade naglarna.

Jag har aldrig varit en nageltjej. Aldrig förlängt naglarna. Nästan mest tyckt att det varit lite töntigt. Tills jag hittade Celina, alltså.

Så nu har jag feeeeeetcoola naglar som är matt vita, med silvriga prickar längst ner på pek- och lillfingrar och något handmålat jox på ringfingrarna. Matchar klänningen jag ska ha på bokreleasen och allt. Inte alls uttänkt, jag lovar.

Alltså kolla. Bara kolla på dessa små jäklar. Dessa bastarder. Dessa små oäktingar. Snygga jäkla små oäktingar.

För övrigt, inte heller helt uttänkt att jag kommer bli lite brun i Grekland och vitt framhäver brun hy. Ville bara påpeka detta.

TJOHO igår kom det en ny vlogg! Va! Se på fan! Och den handlade om det mest aktuella just nu! Va! Will ya look at that!! Paradise Hotel 2.0. Eller, som jag skulle vilja kalla den: Så vinner du Paradise Hotel (inga garantier).

Ps. Har fattat i kommentarsfältet på youtube att det tydligen är ”SJUKT RESPEKTLÖST” att skämta om Wake me up when September ends pga handlar om sångarens pappa som gick bort i cancer. Till er skulle jag vilja säga att det är sjukt respektlöst att ens använda ordet ”sjukt” eftersom det anspelar på sjuka människor som till exempel sångarens pappa. Shit, skärp er. Ni sjunker i mina ögon.

Hay followers. Jag lever!!! Och är tillbaka hemma från sjukhuset. Och mår faktiskt, ja hyfsat, i alla fall. Fortfarande lite ofrivillig dunkadunka i skallen, två härligt ömma och blåslagna armar efter alla nålstick och antagligen så nära feber det går att komma utan att faktiskt ha det, men jag vet inte, för jag äger ingen termometer.

Brukar alltid fota några webbkamerabilder innan jag skriver och nu tog jag en där jag gör nån form av segergest slash PREACH-gest, och jag har ingen aning om vad jag tänkte med den. Thank you Lord att jag är fri kanske.

Så vad var felet på mig, då? Jo, kära vänner! Nu ska ni få höra. Spetsa öronen. Vässa ögonen. Dessa var mina symtom:

Smärta i mage och rygg, typ exakt mensvärk men utan mens. Törstig hela tiden. Kissnödig hela tiden. Intensiv smärta av att vara kissnödig. Hög feber. Kräkningar. Svimningar.

En vanlig tilbaka-till-skolan-måndag, alltså.

Hehe. Nä. Eller? Nä. Elleeeeeeerrrrr…? Nä.

Kvinnan i kassan på akuten tittade på mig med samma entusiasm som hos någon som tittar på en barkbit och sa åt mig att gå hem och ta ett graviditets-test. Jag tjatade mig in ändå och tur var väl det!!!

För jag hade jättehögt infektionsvärde och blod i urinen och blev inlagd över natten och fick dropp och antibiotika genom en slang. Det var tydligen en urinvägsinfektion som gått bananas och satt sig på njurarna och skapat en njurbäckeninflammation.

Och då gjorde det inte ens ont när jag kissade! Vilket jag trodde var typ symtom nummer ett vid uvi. Det gjorde bara ont att bli kissnödig. Det gjorde däremot ont som fan. Alltså ni förstår inte ens. Eller ja, alltså ni som haft det själva kanske förstår. Men ni andra. No way.

Nu ligger jag i min säng och praisar den svenska vården. Betalade 400 kronor för allt. Alla läkare och sköterskor (förutom hon i kassan, möjligtvis) var så himla snälla, kunniga och omtänksamma. Jag älskar att betala skatt. Nu ska jag se Paradise Hotel. Hejdå.

Well this escalated quickly.

Haaaaay! Jag är på sjukhus! Say whaaat.

Well. Allt började väl egentligen med att jag hade feber hela helgen. Som jag berättar om i dagens vlogg, som jag ännu inte hunnit blogga eftersom det inte går att lägga upp youtube-klipp från mobilen och jag varit upptagen hela dagen med att antingen klippa den eller sitta på akuten. Anyways.

Medan jag filmade så fick jag någon form av yrselanfall och höll på att svimma. Lade mig på golvet och låg där i en minut. Reste mig, det kom tillbaka, lade mig i sängen istället. Tyckte att svimningar inte brukar vara vanliga febersymptom så ringde 1177. Blev tillsagd att gå till akuten.

Gjorde det.

Och här är jag nu. Sex timmar, fyra blodprov, två storgråt, ett kiss i en liten mugg och en skjutsad åktur genom sjukhuset i en rullande sjukhussäng senare ligger jag här i denna trendriktiga cardigan och ska tillbringa natten här.
Ugh.

Dropp fick jag minsann. Kunde inte ta det seriöst.

Och på tal om seriöst så är detta antagligen inte det. Förmodligen bara urinvägsinfektion, men mitt blod och mitt kiss ska götta sig till imorgon och först då vet de.

Så, ja. Nu fattas bara att somna här, i samma rum som en snarkande tant, en gubbe som pruttar blött och en annan gubbe som ringer i hjälp-larmet hela tiden. Hela. Tiden. Gode gud.

Detta är spännande. God natt.

Gomorron blöggys!

Jag är sjuk. Fick feber igår, mitt under James Blake på Popaganda. Tajming.

Vid ett tillfälle stod jag i toakö i säkert tjugo minuter, medan Johanna och Anton köpte fruktsallad. Tömde blåsan, kom tillbaka, hittade dem och fick en ananas tryckt i händerna. ”Fruktsalladen var svindyr. Vi köpte en ananas istället. Varsågod.”

Så om någon skulle fråga hur Popaganda var skulle jag svara: ”I had a blast”.

För att. Ja. Blast.

Japp. Varsågoda. Jag lade den. I’m out.