Okej. Innan vi börjar. Kan vi diskutera den här bilden av mig och Johanna?

Kan vi bara ta ett moment och låta det sjunka in att 1) detta hade kunnat vara ett Vogue-omslag, och 2) Johannas bh-bränna som hon fick i juni fortfarande spelar ett orimligt bra spel?

Det var Popaganda i helgen! Stadsfestival i Stockholm. Här är Johanna och P3-Alexander, mina främsta crewmedlemmar. 

P3-Emma, JP, Dennis från Emmaboda och P3-Alexander. Här hade Alexander precis flexat biceps och Emma såg ut att börja ifrågasätta sin homosexualitet.

Hängde med Mariette, Melanie och Joakim också. Här satt gullehönsen och lyssnade med halvt öra på Crystal Fighters.

KOLLA MYSET. Jag hade hatt på mig. Såg ut som en modebloggare på festival 2014.

Och nu då! Nu kära bloggläsare! Nu händer det!! Jag får semester på riktigt!!! Sitter på tåget till Göteborg för att åka till Grekland med mamma. AHHHH. Har längtat så mycket. Bob the bae ska bo hos mormor och morfar, så har ett litet trött och vettskrämt tågsällskap med mig. 

Hjärtegrynet. Hon kommer bli så jävla bortskämd. Skulle inte förvåna mig om mormor står och kokar torsk redan nu.

Ah well. Som vanligt ska jag försöka slänga upp så mycket som jag hinner på social mediaz, och som vanligt vet jag inte hur wifi-situationen ser ut så det kan bli komplicerat. Eller inte! Vi får se. Aja. Håll tummarna att vårt plan inte kraschar. Haha!!!! Alltid lika kul att försöka skoja bort nervositet.

Igår gjorde jag det antagligen konstigaste jag gjort i hela mitt lilla liv. Jag var på en kinesiologi-undersökning. Vad är kinesiologi? Ingen aning. Men kommer förklara mer strax.

Först åkte jag buss i en och en halv timma ut i ingenstans. Såg precis ut som Tahult. Kände mig som hemma.

Var lite tidig så tog en promenad i skogen. Tog selfies. Tänkte att selfies är alltid bra att fylla ut med sen när jag ska blogga om detta och inte har en enda bild från behandlingen.

Anledningen bakom besöket var att jag blir sjuk hela tiden. Alltså förkyld 24/7. Jag kan inte göra någon form av ansträngande fysisk aktivitet utan att dra på mig en förkyldning som varar i tre veckor. Det är helt sjukt, bokstavligt talat, och har tänkt att det kanske berott på en immunförsvars-nedsättning eller kanske någon vitamin- eller mineralbrist. Men så, i radioprogrammet i somras, träffade jag äventyraren Aron Andersson som berättade att han lidit av exakt samma grej – tills han började gå hos en kinesiolog. Som, i kombination med rätt kost och vitamintillskott, på något sätt bara löst allting. Så jag blev hänvisad hit och tänkte att om jag åtminstone kan få något så litet som en placebo-effekt så är ingen gladare än jag.

Okej. Nu ska ni få höra.

Först fick jag lägga händer och fötter på små plattor, och med sladdar på klisterlappar i pannan. Redan här kanske ni lolar, och tro mig, det gjorde jag med, inombords, men bare with me. Detta var nån form av helkroppsskanning som på något jävla vänster satte fingret på exakt allt som jag har problem med – trötthet, dåligt immunförsvar, stress, till och med ett konstigt tryck bakom vänster öga. Här kände jag YAS. I like this. Jag kan gå med på detta. Detta är fan coolt.

Sen gick allt i en rasande fart åt… jag vet inte. Andra hållet. Här följde en timmas lång undersökning där läkaren tryckte på min arm, gjorde mönster med fingrarna, kände på min nacke och lade små provrör på min mage för att se om min kropp ville ha innehållet i dem. Det hela hade någonting med magnetfält och energier att göra, och slutade med att jag gick därifrån med ett grönt pulvet, en burk med selen-tabletter och en saltvattenspray som tydligen ska göra mig frisk om jag käkar dem fyra gånger om dagen.

Jag vet inte. Jag är förvirrad. Jag har ingen aning. Om inte annat förlitar jag mig på placebo. Varsågoda för min kinesiologi-upplevelse.

Har ni hunnit se veckans vlogg än? Inte? Varsågoda då, för den skrikigaste video jag någonsin gjort. Och den äckligaste. Fast ni slipper se det mesta. Ni får se mina reaktioner istället. Lolade så mycket när jag klippte den. Tadaaa:

Har faktiskt klämt finnar efter att jag filmade den här. Många, till och. Praise the lord att jag inte blev ärrad för livet.

Hörredu, du som läser förresten. Jag funtade på det här med mina vloggar. Prenumererar ni på mig på youtube, och ser dem där först? Eller ser ni dem här via bloggen? Hur funkar det? Om jag missar att blogga om klippet, tittar ni på det ändå? Fattar ni vad jag menar eller ska jag vara ännu mer övertydlig?

Nu ska jag iväg på kinesiologi. Japp. Vi får se hur det går. Hejdå.

Ello blög. How u doin.

För någon vecka sedan, när jag frågade er vad ni ville läsa mer om här, så var ni några som skrev att ni ville ha fler konversationer. Alltså fler nedskrivna samtal där min pappa sagt något knäppt/roligt/totalt olämpligt. Det vill jag med! Pappa är en citatmaskin. Problemet är bara att jag bor i Stockholm och han i Landvetter. Så. Ja.

Tänkte dock skriva om pappa nu ändå. Han reser ganska mycket i jobbet och för ett tag sedan var han i Sydkorea. Då kom han hem med det här:

Tecknade papp-gubbar som svettas.

Eller te. Som det brukar kallas i Sydkorea.

Fyra av fem nässprayar. Örtigt med en hint av pepparmint. Plus i kanten för den vackra utsikten.

Här är en sak som jag har tänkt på.

1.) Mens och vad folk överlag tycker om ämnet. Å ena sidan: lite äckligt och något som en bör hålla för sig själv. Å andra sidan: alla vet att folk med livmoder mensar. Det är ingen nyhet.

2.) Folk (till exempel jag själv) kan tycka att det känns lite ovärt att gå och låtsas som att mensen inte finns, trots att den försiggår en femtedel av min vakna tid, samt vill highfivea folk i huvudet med en stol varje gång en råkar ha en åsikt och blir tillfrågad om en har mens eller, och börjar därför prata om mens för att försöka skapa nån himla skillnad.

3.) Folk som själva inte mensar tycker ofta att mens inte är en big deal, men vill samtidigt inte veta av att vi som mensar, mensar. Vilket ju är helt… logiskt. Gud bevare dem väl. Stackarna.

4.) Folk (till exempel jag själv) kommer, till exempel, att säga ”jag har mensvärk” när jag har mensvärk. För att jag har mensvärk. Och det kan vara bra för folk i min omgivning att veta att jag har ont och därför kanske inte tänker lika kvickt som jag brukar.

5.) Folk som själva inte mensar kommer då få hjärtflimmer av att folk (till exempel jag själv) ALLTID PRATAR OM MENS. KAN DU SLUTA. VI VET ATT DU HAR MENS. DET ÄR INGEN STOR GREJ.

6.) Folk (till exempel jag själv) kommer fortsätta säga att jag har mensvärk när jag har mensvärk. För uppenbarligen är det en stor grej.

Varma hälsningar från hon som sände ett två timmar långt program om mens i P3 (och obs!!! inte nämnde konsistens eller lukt en enda gång?!) och fyra dagar senare, i samma program, nämnde att hon hade mensvärk när hon fick frågan hur hon mådde.