Ibland undrar jag vad det är för fel på mig. Typ som varje gång jag gör mina kompisar besvikna för att jag inte orkar dra vidare efter en utekväll. Eller som när jag säger att jag kanske följer med någonstans, för de vet att ”kanske” alltid slutar med att jag inte vill. Eller som att jag alla gånger av alla hellre går hem, somnar i min egna säng, vaknar själv och äter frukost med mig själv, än att sova över hos någon och hänga dagen därpå. Eller som när jag inte vill följa med på spelningar eller till Grönan eller Liseberg för att jag inte orkar bli igenkänd. Eller som när jag åker hem till Landvetter och bara är hemma med min familj och skogen i flera dagar, för där känner jag minst press i hela världen på att behöva vara någon.

Jag är så dålig på vardag. Så dålig på att vara ”ung”. Skitdålig på att göra det som alla andra gör och borde göra när de är 21. Vet så många som har kallat mig tråkig. Jag vill inte vara tråkig. Samtidigt vet jag att alla gånger jag försöker ändra mig, åtgärda felet, vara ung och utåtriktad och fri så får det mig att må dåligt.

Jag mår bra av att vara själv. Ladda batterierna. Gå ensam i skogen och skriva as-självutlämnande blogginlägg. Sånt gillar jag.

På förfrågan från läsare har jag skrivit en kort krönika om vad som hände i lördags kväll. Det gör så jävla ont att veta att det kan gå så mycket värre än vad det gjorde för mig, men folk måste komma ihåg att det aldrig är offrets fel, det är alltid förövarens. Ge fan i min drink.

 ~

Jag vaknar på söndagsmorgonen med ett leende på läpparna. Det är dagen efter YouTube-galan Guldtuben och jag har vunnit kategorin Årets Vlogger. Med ett smått bultande huvud men med en mysig slags stolthet efter minnet av gårdagen vänder jag mig om i sängen, för att se något jag inte väntade mig. Min bästis, men även en internetvän som jag bara träffat några gånger tidigare, ligger sovande bredvid mig. Jag blir förvirrad. Vänder mig tillbaka och känner pulsen stiga medan jag ser stora, beige-bruna fläckar på lakanet strax bredvid mitt huvud. Jag försöker fatta varför, men trevar förgäves i minnesbanken i takt med att huvudvärken bultar hårdare.

Plötsligt klarvaken reser jag mig ur sängen. Jag måste på toaletten. Det ligger smutsiga papperstussar över hela mitt golv och vid sidan av sängen står en hink med ett innehåll som är misstänkt likt spya. Jag vacklar fram och sätter mig i panik på toastolen. Huvudet snurrar. Varför minns jag ingenting?

”Det går bra. Clara, vi är hemma snart. Det är lugnt.” En bild från natten blixtrar förbi mina ögon. Det är svart, jag tror jag blundar, min internetvän försöker desperat att hålla mig i stående position men benen bär inte.
.

Jag ställer mig upp, tvättar ansiktet i handfatet och borstar tänderna. Sminket från gårdagen är borttvättat men jag vet inte vem som tog bort det. Mina ytterkläder ligger i en hög i hallen men jag vet inte vem som låste upp dörren. Maktlösheten är överväldigande.

Jag sätter mig i soffan. Hittar min mobil och ser nio olästa sms från människor som undrar om det kanske blev lite för mycket igår. Jag vet inte ens vad jag ska svara, för allt jag minns är att jag bara druckit en öl. Dansade. Skrattade. Och så fick jag ju den där drinken i båset.

… helvete. Den där drinken. Det är det sista jag minns. Resten är blankt.

Mina vänner vaknar och kommer ut till mig i vardagsrummet. Tillsammans går vi igenom natten, minut för minut, tills jag lyckas få en ganska klar uppfattning om vad som hänt under de timmar som aldrig registrerades i min hjärna. Vi kommer fram till att det antagligen var någon typ av drog i min drink; det finns ingen annan rimlig förklaring.
.

Jag vet att en alltid ska hålla ögonen på sin dricka, förlåt, men jag tänkte ju på annat. Jag vet att en inte ska ta emot alkohol av främlingar, förlåt, men de drack ju själva och var trevliga.

Jag vet också att det är olagligt med droger. Jag vet att ”våldtäktsdrog” är ett vedertaget uttryck, trots att jag har svårt att förstå att det faktiskt existerar. Jag vet att jag ofrivilligt tappade kontrollen över min kropp för att någon annan tyckte sig ha rätt till den. Jag vet att jag hade tur, för det kan gå så mycket värre, och om jag inte haft så många vänner i min närhet den kvällen så hade jag inte lyckats ta mig hem. Alls.

Jag vet också att när jag nu går ut med vad som hänt så är det jag som kommer få fingrar hytta åt mig, eftersom det var jag som var oaktsam med vilken typ av dricka jag tog emot. Som vanligt. För tjejer borde akta sig mer, och jag borde varit försiktigare.

Eller… om det kanske är män som borde sluta utnyttja kvinnors kroppar mot deras vilja? Jag vet inte. Blandar ihop dem så lätt.

Söndag. Hur var helgen? Igårkväll satt jag och klippte morgondagens vlogg medan det var fullkomligt snökaos ute. Åt en halv påse chips på egen hand och det var så jävla gott. Med ena handen i redigeringsprogrammet och andra handen i chipspåsen slog det mig hur glad jag är att jag inte har något nyårslöfte om att träna. Det bästa med träning är ögonblicket när en tänker fuck it, ger upp, virar in sig i en filt och utan tvekan äter upp allt onyttigt som går att hitta i skafferiet.

Jag joggar ibland och gymmar ibland. Emellanåt får jag perioder där jag älskar träning, känner hur jag blir piggare och gladare och tränar flera dagar varje vecka. Lika ofta tränar jag inte alls, orkar inte, dels för att jag är lat men dels för att jag, samtidigt som jag börjar träna, också blir så himla medveten om vad jag äter. Jag blir hungrigare, för att täcka energiförbrukningen, men någon del av hjärnan får spel och tycker att jag inte borde äta så mycket som jag gör.

Ibland blir jag intervjuad. Skitofta får jag frågan om mina bästa fitnesstips. Det är världens tråkigaste fråga, alla kategorier, eftersom 1. jag är ingen fitness-förespråkare, och 2. jag anses redan vara fit eftersom jag är smal. Jag brukar inte vilja svara, även om jag tränar regelbundet, så jag säger att jag har bra gener. Det är inget bra svar, tycker journalisten, och går vidare med att fråga om hur ofta jag tränar.

Igår när jag åt chips började jag tänka på träning. När jag tränar börjar jag tänka på min kost. När jag blir intervjuad vill folk veta hur jag håller mig fit. Fit träning fitness löpning core fit fitta. Det blir maniskt, som att vi är rädda för något. Vad är det vi är så rädda för, eftersom vi så oavbrutet hetsdiskuterar träning?

Att bli tjocka.
Och vad kallas detta?
Fatshaming, people!

Eller ja. Indirekt fatshaming, kanske. Men vi hetsas till träning eftersom vi ska hålla oss hälsosamma och hälsosamt är lika med smalt och tjockt är inte lika med smalt för tjockt är dåligt och VE DEN SOM INTE VILL VARA SMAL!!1

För det är ju faktiskt skillnad när jag säger att jag åt en halv påse chips, och när en tjock person säger att hen gjorde det. Jag får lov, då är jag cool och normbrytande, för jag är smal och jag kommer fortsätta vara smal. Som om jag skulle vara extra duktig, på något sätt. Som om tjock och smal måste hållas som motsatser, två ändar i spektrat fult till fint.

Nu råkar jag vara smal. Jag råkar gilla onyttiga saker, också. Någon dag, om tio år när min goda ämnesomsättning säger farväl, kommer jag antagligen bli tjock (åtminstone tjockare) men jag hoppas av hela mitt hjärta att jag den dagen fortfarande kan skriva att jag ”Åt en halv påse chips på egen hand och det var så jävla gott” utan att tänka andra följdtankar än om huruvida jag vill ha mer eller inte.

Häromveckan debuterade jag som krönikör på Veckorevyns startsida. Det var så fett!!! Jag fick så mycket fina ord, ni är ju bäst allihopa, pusspusspuss.

Ni som inte läst krönikan, här har ni den i sin fulla prakt med lite fint bakgrundsmönster:

När jag var 13 år debuterade jag som krönikör på Göteborgspostens ungdomsredaktion Graffiti. Där skrev jag en fyra, fem, sex krönikor och sedan har jag inte gjort det ever since. Förrän nu.

Idag debuterar jag som krönikör på Veckorevyns startsida och har plitat ner lite tankar kring sånt som växer i armhålorna.

Och till de orden får ni en fullkomligt meningslös bild som jag precis tog här vid köksbordet. Min armhåla ser lika len ut som en babyrumpa. Vad fan, håret. Den som vill läsa kan klicka sig in HÄR!