Hej bloggen. Jag har gått och blivit sjuk! Det gick så snabbt att det nästan känns orimligt. Igår började jag få ont i halsen, inatt vaknade jag klockan 04 av hög puls och kallsvettningar och imorse ställde jag in allt jobb för dagen, för att jag uppenbarligen lyckats få feber. Wow. Way to go, kroppen.

Så idag sov jag till klockan 13. Bob älskade det – hon låg utsträckt bredvid och levde life. Dvs sov. Hennes variant av att leva life. Strax efter 13 gick jag upp, tog en ipren, käkade frukost. Sen kom Johanna med glass och clementiner, för att hon är världens bästa vän. Vi satt med två meters avstånd, så att jag inte skulle smitta henne, och tittade på youtubevideos.

Nu har jag duschat (faktiskt!! look mom! i am a decent human being!) och ska läsa Amy Schumer’s The girl with the lower back tattoo. Jättefördel med att ha gett ut en bok på ett fantastiskt bokförlag: de gillar att skämma bort en med bra böcker. Och så har jag ett hett kvällstips till er!!! I måndags var jag hemma hos Petter Bristav för att spela in podden TSKNAS (till slut kommer någon att skratta) med honom, Aron Flam och Soran Ismail. Svinroligt. Jag spoilar en stor grej som händer i nästa avsnitt av Välkommen till Japan. Har att göra med grodor som juckar, typ.

Vet inte hur podcasts funkar för jag lyssnar aldrig på dem själv men sök på TSKNAS där ni brukar hitta poddar, eller klicka HÄÄÄR så kommer ni till acast.

Igår gjorde jag det antagligen konstigaste jag gjort i hela mitt lilla liv. Jag var på en kinesiologi-undersökning. Vad är kinesiologi? Ingen aning. Men kommer förklara mer strax.

Först åkte jag buss i en och en halv timma ut i ingenstans. Såg precis ut som Tahult. Kände mig som hemma.

Var lite tidig så tog en promenad i skogen. Tog selfies. Tänkte att selfies är alltid bra att fylla ut med sen när jag ska blogga om detta och inte har en enda bild från behandlingen.

Anledningen bakom besöket var att jag blir sjuk hela tiden. Alltså förkyld 24/7. Jag kan inte göra någon form av ansträngande fysisk aktivitet utan att dra på mig en förkyldning som varar i tre veckor. Det är helt sjukt, bokstavligt talat, och har tänkt att det kanske berott på en immunförsvars-nedsättning eller kanske någon vitamin- eller mineralbrist. Men så, i radioprogrammet i somras, träffade jag äventyraren Aron Andersson som berättade att han lidit av exakt samma grej – tills han började gå hos en kinesiolog. Som, i kombination med rätt kost och vitamintillskott, på något sätt bara löst allting. Så jag blev hänvisad hit och tänkte att om jag åtminstone kan få något så litet som en placebo-effekt så är ingen gladare än jag.

Okej. Nu ska ni få höra.

Först fick jag lägga händer och fötter på små plattor, och med sladdar på klisterlappar i pannan. Redan här kanske ni lolar, och tro mig, det gjorde jag med, inombords, men bare with me. Detta var nån form av helkroppsskanning som på något jävla vänster satte fingret på exakt allt som jag har problem med – trötthet, dåligt immunförsvar, stress, till och med ett konstigt tryck bakom vänster öga. Här kände jag YAS. I like this. Jag kan gå med på detta. Detta är fan coolt.

Sen gick allt i en rasande fart åt… jag vet inte. Andra hållet. Här följde en timmas lång undersökning där läkaren tryckte på min arm, gjorde mönster med fingrarna, kände på min nacke och lade små provrör på min mage för att se om min kropp ville ha innehållet i dem. Det hela hade någonting med magnetfält och energier att göra, och slutade med att jag gick därifrån med ett grönt pulvet, en burk med selen-tabletter och en saltvattenspray som tydligen ska göra mig frisk om jag käkar dem fyra gånger om dagen.

Jag vet inte. Jag är förvirrad. Jag har ingen aning. Om inte annat förlitar jag mig på placebo. Varsågoda för min kinesiologi-upplevelse.

Hej blöggy. Jag är tillbaka på sjukan. Tjoho! Som jag saknat detta ställe.

Nä. Kanske inte. Men är på återbesök efter njurbäckeninflammationen förra veckan för att kolla att jag inte håller på att dö på nytt.

Detta händer:

1. Fick prata med en sköterska.
2. Fick ett stick i fingret för mini-blodprov (helt ok trots att jag hatar blodprov mer än döden).

3. Fick kissa i en mugg.
4. Fick veta att jag hade låga blodvärden. De trodde att det berodde på att de tagit så mycket blod när jag var inlagd, men jag sa att jag ändå är trött och utmattad nästan hela tiden.
5. Tog riktigt blodprov med fet nål i armvecket (även detta helt ok (!) tack vare asbra sköterska som sa åt mig att slappna av och tänka på hallonpaj) för att kolla mina järnvärden.
6. Fick gå hem.

Nu ska jag bara vänta på resultat. Spännande. Som en skattjakt typ.

Hay followers. Jag lever!!! Och är tillbaka hemma från sjukhuset. Och mår faktiskt, ja hyfsat, i alla fall. Fortfarande lite ofrivillig dunkadunka i skallen, två härligt ömma och blåslagna armar efter alla nålstick och antagligen så nära feber det går att komma utan att faktiskt ha det, men jag vet inte, för jag äger ingen termometer.

Brukar alltid fota några webbkamerabilder innan jag skriver och nu tog jag en där jag gör nån form av segergest slash PREACH-gest, och jag har ingen aning om vad jag tänkte med den. Thank you Lord att jag är fri kanske.

Så vad var felet på mig, då? Jo, kära vänner! Nu ska ni få höra. Spetsa öronen. Vässa ögonen. Dessa var mina symtom:

Smärta i mage och rygg, typ exakt mensvärk men utan mens. Törstig hela tiden. Kissnödig hela tiden. Intensiv smärta av att vara kissnödig. Hög feber. Kräkningar. Svimningar.

En vanlig tilbaka-till-skolan-måndag, alltså.

Hehe. Nä. Eller? Nä. Elleeeeeeerrrrr…? Nä.

Kvinnan i kassan på akuten tittade på mig med samma entusiasm som hos någon som tittar på en barkbit och sa åt mig att gå hem och ta ett graviditets-test. Jag tjatade mig in ändå och tur var väl det!!!

För jag hade jättehögt infektionsvärde och blod i urinen och blev inlagd över natten och fick dropp och antibiotika genom en slang. Det var tydligen en urinvägsinfektion som gått bananas och satt sig på njurarna och skapat en njurbäckeninflammation.

Och då gjorde det inte ens ont när jag kissade! Vilket jag trodde var typ symtom nummer ett vid uvi. Det gjorde bara ont att bli kissnödig. Det gjorde däremot ont som fan. Alltså ni förstår inte ens. Eller ja, alltså ni som haft det själva kanske förstår. Men ni andra. No way.

Nu ligger jag i min säng och praisar den svenska vården. Betalade 400 kronor för allt. Alla läkare och sköterskor (förutom hon i kassan, möjligtvis) var så himla snälla, kunniga och omtänksamma. Jag älskar att betala skatt. Nu ska jag se Paradise Hotel. Hejdå.

Well this escalated quickly.

Haaaaay! Jag är på sjukhus! Say whaaat.

Well. Allt började väl egentligen med att jag hade feber hela helgen. Som jag berättar om i dagens vlogg, som jag ännu inte hunnit blogga eftersom det inte går att lägga upp youtube-klipp från mobilen och jag varit upptagen hela dagen med att antingen klippa den eller sitta på akuten. Anyways.

Medan jag filmade så fick jag någon form av yrselanfall och höll på att svimma. Lade mig på golvet och låg där i en minut. Reste mig, det kom tillbaka, lade mig i sängen istället. Tyckte att svimningar inte brukar vara vanliga febersymptom så ringde 1177. Blev tillsagd att gå till akuten.

Gjorde det.

Och här är jag nu. Sex timmar, fyra blodprov, två storgråt, ett kiss i en liten mugg och en skjutsad åktur genom sjukhuset i en rullande sjukhussäng senare ligger jag här i denna trendriktiga cardigan och ska tillbringa natten här.
Ugh.

Dropp fick jag minsann. Kunde inte ta det seriöst.

Och på tal om seriöst så är detta antagligen inte det. Förmodligen bara urinvägsinfektion, men mitt blod och mitt kiss ska götta sig till imorgon och först då vet de.

Så, ja. Nu fattas bara att somna här, i samma rum som en snarkande tant, en gubbe som pruttar blött och en annan gubbe som ringer i hjälp-larmet hela tiden. Hela. Tiden. Gode gud.

Detta är spännande. God natt.