Antony Hegarty har varit allas älskling sedan hans grupp Antony & The Johnsons släppte sitt genombrottsalbum ”I am a bird now” 2005. Inte sedan The Velvet Underground har en artist skildrat den unika världen av New York-dekadens, underground-gaykultur och romantisk svärta på ett sådant trollbindande sätt. Men Lou Reeds gäng gjorde det med gitarrer och oväsen – Antony gör det med ett mycket personligt uttryck, en blandning av deep soul, operaliknande dramatik, Billie Holiday-ballader och cabaret. Att Antony många gånger framfört sina sånger tillsammans med en symfoniorkester är fullkomligt logiskt (vilket man inte kan säga om många artister), och ikväll fick han hjälp av ett stort antal medlemmar av Sveriges Radios Symfoniorkester – stråkar, blås, slagverkare, en harpist och inte minst en pianist. Antony fokuserade helt på sången – först i det avslutande extranumret, publikfavoriten ”Hope there’s someone”, satte han sig själv vid flygeln.

Det var en otroligt fin konsert. Solen gick ner över Skeppsholmen men Antonys röst och Radiosymfonikernas ljudvägg värmde oss alla i mörkret. Han spelade topplåtar som ”Cripple and the starfish” och ”For today I am a boy”, och ”You are my sister” föregicks av ett intressant mellansnack. Jag har alltid sett låten, som på skiva är en duett mellan Antony och hans barndomsidol Boy George, som en hyllning till själsligt brödraskap eller systerskap – hur man kan finna styrka och självkänsla när man känner sig som ett freak genom att se att det finns andra som är lika ”märkliga” som en själv. En sång om att avvika från heteronormen och våga vara stolt över sin femininitet – Antonys duettpartner skulle kunna representera spegelbilden som han sjunger till, eller sitt ”andra jag”, sitt sanna jag, den han vill bli. Men nej, låten handlar om Antonys syster och att han älskar henne.
Tydligen var han något av ett as mot henne under tonåren, något som han senare ångrade, varpå han skrev låten. Där ser man. Inte för att det gjorde låten sämre, tvärtom.

I ett annat mellansnack pratade Antony om hur glad han är över att de skandinaviska länderna leder utvecklingen för moderna samhällen, exempelvis när det gäller jämställdhet och homosexuellas rättigheter. Alla jublade – att det är under Pride som Antony spelar i Stockholm känns mycket
lämpligt. I ett annat mellansnack berättade Antony att han drömde om ett paradigmskifte inom feminismen och att ett sådant skulle lyfta fram äldre kvinnor, att de borde representeras mer i beslutsfattande positioner, inte minst bland politiker. Antonys sånger är inte lika öppet politiska som hans mellansnack, men är fyllda av samma allvar. Det finns tyngd i hans sång, men också glädje, en sorts stilla tacksamhet över den skönhet som musiken alldeles uppenbart skapar i nuet.

Och tolkningen av Beyoncés ”Crazy in love” var lika överraskande som underbar.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli