Dag ett börjar bra. Och dåligt. Vintern har börjat smyga sig på här i Chile men dagen till ära passar solen på att kika fram. Eller kika och kika, det steker. Minst 30 grader måste det vara. Tyvärr har jag råkat på en riktig förkylning och, på grund av de båda faktorerna, lyser näsan min upp närmsta kvadratkilometer. Självklart har jag även valt att bära svarta jeans. Dagens grova missbedömning. Kände mig som Ross i Vänner – ja, med läderbyxorna.

Kommer in mitt i Hot Chips spelning, och möts av en keyboardspelande Alexis Taylor i fiskarmössa. Respekt. Fiskarmössa verkar förövrigt vara temat när det gäller huvudbonader. Har inte sett dem sedan 1999, och då på hajkare alternativt nioåring. Här är de överallt.

Ljudet är tyvärr halvbra och trots låtar som ”I feel better” drar det inte igång lika mycket som det skulle kunna. Kan ha att göra med att de spelar redan klockan två på dagen. Personligen tycker jag Hot Chips sound passar bättre på natten, då publiken kommit igång lite.

I vanlig ordning spelar alla bra band samtidigt och jag får springa till Of Monsters And Men. Har på kort tid hunnit förälska mig i det här bandet. Och kärleken bara växte. Fin sammanållning och älskade basistens harmoniska småleende konserten igenom. Trummisen Arnar Rósenkranz får poäng för dagens outfit – en jumpsuit med fransar i regnbågens alla färger. Fylldes av en känsla av svensk högsommar, och övrig publik verkade hålla med. Kanske dock inte om den svenska biten. Att det inte lät hundra procent hela vägen gav bara mer känsla. Perfekt operfekt.

Efter Of Monsters And Men startar vallfärden mot Two Door Cinema Club.  Förvånande tajt och bra val av låtar. Väldigt brittiska. När kameran, efter noga övervägande, äntligen släpper taget om ledsångaren och fokuserar på övriga bandmedlemmar, bekräftas detta. Jeansskjorta vs hawaiiskjorta. Say no more. Two Door Cinema Club förtjänar dock betydligt mer drag än vad de får. Inte ens ”I can talk” ändrar på saken. Synd, men inte deras fel.

På väg mot presstältet spelar Kaiser Chiefs ”Ruby” – check!

Slår mig ned med min scrapbook (ja, jag har gjort en scrapbook) och mitt ”vattenglas” som egentligen är en konformad pappmugg. Runt omkring kindpussas fotografer med pansarbälten av objektiv. En bazooka kommer farligt nära. Visar sig senare vara det största objektiv jag någonsin sett.

Flera bekanta ansikten dyker upp. Scrapbooken kändes alltför cool för detta sammanhang och det är alltså först senare jag inser att det bland annat är sångarna i Temper Trap och The Black Keyes.

Tyvärr missar jag, på grund av The Hives och diverse moshpits, bandet Passion Pit. Får bli en annan gång.

// Klara Hallerström