I en perfekt värld hade rapporteringen från Popaganda varit just en rapportering, men den icke-befintliga tillgången till internet förstörde idén om att skicka ut snabba vykort från gräset. För att gottgöra det: en något längre episod om vad Popaganda handlade om för undertecknad. 

Och för att sjösätta det: själva festivalområdet är kanske det mest sympatiska jag tagit del av. Man kan vara ute och vifta med moralfingret och peka på den fria tillgången till vatten, och hur den minsta av poolerna saknade stängsel mot vattnet i en festival som några meter bort tillåter en att bli rännstensfull. Men det är väl å andra sidan svårattackerat: alla festivaler har närhet till något som alldeles uppenbarligen skulle kunna skapa ett mardrömsscenario. Utöver det: Eriksdalsbadets utomhusområde är verkligen en klanderfri yta att anlägga magi på. 

Det mest bestående intrycket: de vita sjömanshattarna. Inte bara för inget kunde kännas längre ifrån vad Håkan Hellström står för år 2013, men för att så väldigt många så gärna lever kvar i myten om Håkan Hellström som popstjärna. Håkan Hellström är inte längre den liveartist som steppar fram och lattjar med axlarna och ler. Han är ju rockstjärnan Håkan Hellström. Den vildsint attackerande rockpappan som ilsket och upproriskt sliter ut sig själv genom att knyta näven och med full fokus framåt stirra ner sin publik. Han är alldeles fantastisk när han är sådan. När han ryter och slåss. Det är som att han anammat hela rockens inbyggda dramaturgi. Som 39 år gammal har han hittat en persona som är ganska långt ifrån den vita sjömanskostymen, men som fortfarande kan väsa ur känslan av att ramla dåliga gatan fram utan att det känns mindre äkta. Inget känns gammalt. Bara insvept i nya kläder. 

Annars handlade lördagen så mycket mer om vad Hot Chip bjöd på, vad Sibille Attar så oväntat bjöd på. Det är lätt att stå och raljant vänta på ett brittiskt popband som med böjda nackar ska mala fram sina poplåtar utan inlevelse. Det har blivit så. Efter ganska många år av festivalbesök har man lärt sig ungefär hur mönstret brukar se ut. Lyckligtvis var Hot Chip motsatsen till precis samtliga av mina fördomar. I själva verket: jag kan inte minnas så väldigt många liveakter där samtliga led varit så dansant, så inspirerande, så djupt glatt. 

Popaganda 2013 är up there med Way Out West-året 2009 om att vara den kvalitativt mest imponerande festivalen jag upplevt. Inte bara för att allt rann på enligt schematiska regler, men för att allt kändes inspirerande. Det är kanske alldeles för lätt att peka ut Håkan Hellström som en artist som för alltid förhöjer alla festivalers stämning, men också alldeles för sant. Det bidrar med en stämning att veta att 90% av besökarna väntar ut Den Store Sonen. Det bidrar att veta vad man kommer att bjudas på. Allt går i styrriktning mot en man som har en direktuppkoppling till sina egna nervbanor. 

Favoritupplevelser, annars:
 – den så djupt karismatiske trummisen Sarah Jones, inhoppad bandmedlem i Hot Chip sedan förra året.
 – det dåliga kaffet, som man köpte gång på gång på gång på gång.
 – när Håkan Hellström valde att stå och stirra ut över sin publik med sin hand som stoppskylt.
 – modeuppvisningen som Popaganda utgör.
 – när The xx konsert slutade.
 – Sibille Attars uppenbara glädje över att vara artist.

Några riktigt ordinära bilder nedan: 

/

Mathias Jensen