Jag gick till Tempos invigningsfest ensam, lämnade in min mobiltelefon på laddning hos en tolvårig bartender och stod sedan och dansade självmedvetet i fem-tio minuter innan jag fick syn på Kajsa bakom skivspelarna och sprang upp och tjattrade. ”Flera personer har sagt åt oss att spela lägre musik”, berättade hennes dj-kollega Per, ”så att de ska kunna sälja in sina filmer till varandra.” ”Va!” skrek jag över musiken. ”Nu är det ju fest! Då ska man umgås! Som dom!” – scenanvisning: här pekar jag på ett nybildat par på det fortfarande ganska glesa dansgolvet. 

Apropå par. Invigningsfilmen som föregick festen var Karin Ekbergs Att skiljas, som jag vid det laget inte hade sett men som fick mig att storböla när trailern visades under pressdagarna i januari. Jag stöter på en bekant och frågar hennes kompis om han har sett den innan han kom dit. Det har han inte. Jag berättar att jag inte heller har men att jag verkligen vill se den. ”Jag tycker att det känns som en medelklassfilm”, invänder han. Jag mumlar något i stil med ”ja, men… folk skiljer sig väl överallt… den sortens historier måste väl också FÅ BERÄTTAS…” och känner mig genast som Hanne Kjöller.

Men ja, Att skiljas skildrar vit medelklass och man kan kanske reflektera över valet att placera den som invigningsfilm på en festival med temat Utopia, där filmer som Everyday Rebellion, Salma eller My love awaits me by the sea både egentligen speglar temat bättre och vore rimliga invigningsfilmer ur praktisk politisk hänsyn. Jag vet inte vad som ligger bakom den schemaläggningen men kommer att tänka på Göteborgs filmfestivals invigning med Nånting måste gå sönder (som jag tyckte var fantastisk – recension kommer på nätet i snar framtid…), en film om kärlek och relationer men också strax under en film om klass och kön. Att skiljas är på samma sätt utåt en film om en i stort sett fungerande skilsmässa mellan två välmående personer i övre medelåldern. De har båda råd att flytta till ett varsin ny lägenhet där de trivs, de har så mycket gemensamma prylar att en del behöver slängas, de har hjälpsamma vänner och släktingar, de har inom ett år ”gått vidare” för att tala i göra slut-termer. Samtidigt rymmer den inte särskilt branta arken ett extremt gripande sidospår om en (tror jag) utdöende sorts manlighet: Ekbergs pappa som konstaterar att han har tyckt att relationen borde tagit slut redan 1973 men förmodligen aldrig hade gjort något åt saken om inte mamman gjort det. Sättet han gång på gång liksom hovrar över sina känslor utan att hantera dem riktigt.

Att Karin Ekberg är barn till filmens huvudpersoner placerar henne förstås i en lite speciell situation – feelgood-slutet är visserligen hämtat ur verkligheten, men att hon slutade gräva där istället för att fortsätta diskutera och problematisera relationers villkor med sina föräldrar kanske bottnar i en personlig önskan om att det ska lösa sig för dem båda. Eller att det inte riktigt hade passat in i filmens ettåriga inramning. Nåväl. Jag är imponerad av att hon vände kameran inåt. Och att hennes familj lät henne.