Kanye Wests liveshow är det yttersta beviset att mode som inkörsport till övrig kultur är direkt livsfarligt. Eller åtminstone för originaliteten. När dina referensramar för dramatik är ”Wagner”, ”Black swan” och ”Jean-Michel Jarre”, ja du kompis, då är du fan i mig illa ute. Förutom det så är jag inte riktigt säker på vad det är för personlighetsstörning man har/lider av för att man ska njuta av att se sig själv som en del i ett stort scenkontext genom andras ögon.

Kanye gör nämligen så kallad ”arenarap”. Svulstisga arrangemang och produktioner som ska låta bra, och se bra ut på stora scener. Det enda problemet med allt detta är att Kanye inte är en arenaartist. Han är en producent med ett stort ego. Han är Phil Spector. Där till exempel Freddie Mercury är karismatisk, lyckas Kanye endast med att vara obstinat. ”TITTA PÅ MIG!! DET ÄR JAG SOM HAR FRAMSTÄLLT ALLT DET HÄR STORA, FINA, VACKRA,” osv. Ironiskt nog – när jag var på väg därifrån i affekt – hörde jag Queens ”We will rock you” dundra dovt från Way Out Wests största scen, precis efter den lååååååånga autotune-såsen med bland annat ”Heartless”. Jisses alltså, om Kanye ändå hade haft en promille av Freddies karisma. Kostat på sig ett leende då och då. Bjudit in publiken. GETT någonting. Istället för att bara KRÄVA all denna beundran. 

För en kort stund glimtade rapparen Kanye fram under ”Good life”. Försökte sig på en call-and-respond med Göteborg. Men sen kom såsen. Autotunen. Baletten…. Lasrarna…. Jean Michel Jarre….

Som tur är såg jag inte det mesta av det här. Jag hörde det bara genom ett kraftigt, naturligt lågpassfilter från min balkong på Masthugget. med Maja tryggt bredvid mig, surare än någonisn.

Nu kaffe och Simon Emanuel på Nef. Hoppas han inte har haft råd att investera i en hårdvaru-autotune. Jag vill dansa. Och ha min jävla födelsedags-shoutout!

/H