Popaganda firar alltså tio år som festival i år och med det sagt känns det extra tråkigt att publiken tycks svika. Anledningen till detta är dock väldigt påtaglig; det är helt enkelt inte tillräckligt intressanta band bokade. Bra är de, åtminstone många av dem, men vi har antingen sett dem tjugo gånger tidigare eller så vet vi att vi har möjligheten att se dem minst tjugo gånger till innan vi dör. Men Popaganda fyller även en väldigt viktig funktion för Stockholm: festivalen har blivit en markör för sommarens officiella slut och ger oss en superskjuts in i höstens mörker med de löften om att börja träna, äta mindre pizza och betala räkningarna i tid. Ett festligt sätt att avsluta en förhoppningsvis festlig sommar på helt enkelt. Dessutom BEHÖVER Stockholm en pålitlig festival som ger oss annat än EMD och Molly Sandén på Kungsträdgårdens scen i samband med nåt RIX-FM-jippo, även om de – som sagt – inte riktigt lyckades i år. ”Alla vet att Teddybears är Lugers mesta utfyllnadsband sedan 2007″ – som någon hade mage att uttrycka det på Popagandas facebooksida. 

HUR SOM HELST hade vi en mycket bra fredag. Vi blev fullständigt golvade av Deportees avslutsningslåt A Heart Like Yours In A Time Like This och Hyvönen levde i vanlig ordning upp till förväntningarna. Det kändes överlag som att de svenska akterna levererade bäst då även Thåström skrålade på för kung och fosterland tills det var dags för festivalområdet att stänga. Idag håller vi dock tummarna för Irland och Damien Rice – förhoppningsvis kan vi vänta oss en konsert proppfull med myshits då han inte släppt något nytt på länge. Innan dess: Icona Pop, MER KONSTSIM och Dungen!

CHRISTOPHER & SEBASTIAN