Markus Krunegård sippar på en öl på Way out Wests VIP-område. Han är bakis efter en kväll där han bland annat gästat Rebecca och Fionas spelning under  hiten ”Holler” som han varit med och skrivit. Detta följdes av en efterfest där han ”gick runt i päls och klänning tillsammans med Hells Angels-medlemmar”. Själv spelade han som en av de första på festivalen under torsdagseftermiddagen. 

– Det var en grym spelning, men det var tidigt vilket alltid är jobbigt för att folk är nyktrast då. Det blir roligare när det är lite mer party. När en publik står och lyssnar väldigt intensivt kan man dessutom drabbas av någon blygsel och känslan av att de inte tycker det är så bra. Sen har jag drabbats utav någon slags märklig stress, om det inte är en hjärntumör, den gör att mina ben och händer domnar av hela tiden, så det var en väldigt konstig dag. 

Liv Strömqvist sa tidigare idag under liveinspelningen av ”En varg söker sin pod” att du skriver alla låtar till exakt alla svenska artister nu för tiden? 
– Jaså, ja I wish. Hela grejen började med att jag lärde känna Patrik Berger. Han skriver mycket åt andra (bland annat Icona Pop, Robyn och Lana Del Rey, reds anm.) och har blivit en av mina bästa vänner, så det är lite på grund av honom. Att skriva med andra känns som att ha ett band. Fast jag är egentligen inte så intresserad av hela den där grejen att bli satt i ett rum med en massa okända människor och så ska man skriva en Billboardetta. Det känns så spekulativt. Jag tycker oftast att det är jättekul att skriva musik och jag är rädd att den lusten ska smutsas ner och försvinna. 

Du har skrivit en låt till Lena PH? 
– Ja, jag och Veronica Maggio skrev en låt som heter ”Världen snurrar”. Den skulle egentligen hamnat på Veronicas skiva ”Satan i gatan”, men det blev inget av det och låten hamnade i någon byrålåda. Sen var det någon på något skivbolag som hittade den och hux flux så hade den blivit titelspår på Lenas skiva. 

Skickade Lena ett blombud eller något som tack? 
– Nej. Men däremot var jag på samma fest som henne en gång, eller jag TROR att var hon som kom in på en ganska stel julfest för något skivbolag. Då gick hon in i rummet och flashade brösten för bartendern. Jag älskar henne. Hade en femårig Markus Krunegård fått veta att han skulle få skriva en låt till Lena PH hade han varit överlycklig. Och kung på dagis.

Om man lyssnar på texterna på Laakso-plattorna och dina tre första soloalbum känns dem väldigt självbiografiska, nästan som dagboksanteckningar. 
– Jag skulle nog säga att alla skivor är så, även de senaste två.

Är det inte svårare att skriva en asdeppig låt om ett förhållande när man har en fru? 
– Ja alltså, det är ju en klyscha men jag var livrädd för att bli lycklig. Jag kände att jag var tvungen att må dåligt för att kunna skriva bra musik, men så är det ju inte. Sen vet ni ju själva att bara för att man är ihop med någon så är det ju inte alltid bra. Det väcker ju lika stora känslor som om man är ensam och vaknar upp i olika sängar varje dag. Jag har dessutom jättesvårt att hitta på osanna saker att skriva om. De jag beundrar mest är science fiction eller fantasy-författare. Fatta att kunna skriva arton band om tomtar och troll, eller typ Game of Thrones. Det är så imponerande, jag fattar inte hur dom gör. Jag är ju själv väldigt enkelspårig, typ ”Jag gjorde en intervju, vi tog en öl, sen somnade jag i en pöl”. Om jag skriver ett skeende eller beskriver ett förhållande eller en känsla så bryter man ju ner det till två verser och refräng, sammanlagt åtta rader. Det blir ju en slags lögn. Och jag överdriver ju och förhärligar och skriver ner mig själv för att jag är en drama queen. Jag tycker det är roligt när det är för mycket.

Har någon du känner någonsin konfronterat dig och blivit sur över något du skrivit?
– Alltså min fru Sofie är ju inte jätteglad över ”Hollywood Hills”. 

Betyder det alltså att du är bukis med Leonardo DiCaprio? 
– Pass.

På tal om Sofie, precis innan vi skulle träffa dig sa en gemensam bekant till oss att anledningen till att ni är ett så bra par är att ni älskar att supa ihop. Är det nyckeln till ett lyckligt förhållande?
– Haha. Vi är ju bra på att festa. Men ibland kan man ju skämmas när man är på nån festival, är ganska känd och dessutom dyngrak. Men sån är jag. Och ganska ofta är jag nykter, vill jag tillägga. En väldigt ansvarstagande far. Men ett bra förhållande? Jag har egentligen bara haft det här som är långt och bra. Men jag tror det är bra att dela på varandras liv. Fast alltså jag älskar ju att vara själv ibland och det gör hon också. Men jag tror det kan vara farligt om man vaknar upp nån dag och märker att ens världar har slutat mötas. Det är ju dessutom kul att man har lite koll på varandras liv. Men för oss är det väl så att… vi har ju vuxit upp på krogen. Det låter ju sjukt egentligen, men jag har varit ute i mycket krogmiljöer, på konserter och så. Och det gillar hon med. Så det vore ju sorgligt att sluta med det? 

Vår uppfattning är att straighta par efter en tid slutar festa tillsammans eftersom att de alltid börjar bråka när de är fulla? 
– Men vi är inte så jävla straighta. Men så kanske det är? Fast gaypar kanske mindre ofta skaffar barn och då har man kanske mer tid till att festa längre upp i åldrarna, och så har man eventuellt också mer pengar att röra sig med i många fall. Det finns säkert fler glada 50-åriga bögpar än jämngamla straighta. 

Berätta om din Jari Haapalainen-frisyr.
– Det var faktiskt jag som började spara ut håret först och sen fortsatte han. Sen började jag köpa halsband och så gjorde han det med. Men han är ju skitsnygg så jag ser gärna ut som Jari! Jag trodde faktiskt inte att jag kunde ha så långt hår eftersom att jag har ett groteskt stort huvud och väldigt tjockt hår. Jag trodde att jag skulle se ut som en stor lejonbjörn. Men jag trivs ganska bra med det, eller jag tycker väl egentligen att jag är lite snyggare i kort men det är kul att ha långt hår. 

Christopher Garplind & Sebastian Nowacki