Foto: Märta Thisner

Beatrice Eli är i vår humble opinion ett av Sveriges största musikaliska löften. Klockan 00:30 natten till idag gick hon på Trädgår’ns lilla scen framför ett fullsmockat publikhav som en av de sista akterna på årets Stay Out West. Vi tog en kaffe och en god cigg med henne innan spelningen. 

Hur kommer det sig att du åker ner till Göteborg nu på gigdagen. Hatar du Way Out West?

– Nej. Jag har gjort klart mitt album och jobbat med det sjukt mycket. Jag spelade dessutom nyligen in en musikvideo i Berlin där hela teamet inklusive jag fick salmonella. Veckan efter var det Pride där jag spelade tre av dagarna. Jag pallade inte, vilket är sjukt tråkigt eftersom jag varit här typ fem år i rad. 

Berätta om dina råttor.

– Pamela, Cindy och Britney… Vad ska man säga? Jag älskar dem.

Hur länge har du haft dem?

– I ungefär fyra månader.

Är det problematiskt att turnera när man har råttor?

– Jag är ju inte på turné nu men jag har tänkt på det där om det blir så att jag turnerar i höst. Jag har faktiskt hittat ett djurpensionat som tar in råttor. Det var skitenkelt. Bara att söka på blocket. 

Girls blev ju en av årets megahitar och snart följer du upp den med en andra singel och ett debutalbum. Hur skulle du beskriva dem?

– Singeln kommer i början på september. Den är liksom en blandning av en 007-referens och ett Ann Heberlein-citat som jag snott. Den är ett annat slags queer-anthem än Girls. Albumet är – och det här kommer att låta så himla pretto och klyschigt – men jag har ju hållit på med det här i nästan tre år och trott att jag varit färdig. Samtidigt som jag gått igenom att komma ut, gått igenom att vara kär och bli hjärtkrossad. Gått igenom att inte haft några pengar och att åka in till psykakuten… Det har varit väldigt dramatiskt. Jag har varit på gränsen till att gå sönder i tre års tid, och det är mycket det albumet handlar om, men ändå att livet inte går sönder utan att man överlever.

Var det nervöst att släppa Girls?

– Nej, jag längtade verkligen bara efter att få släppa den. Direkt när den var klar ville jag typ läcka den men skivbolaget sa så klart att det inte gick. Jag var mer nervös innan när jag släppte EP:n och om jag skulle vara öppen med att jag är lesbisk eller inte. Om det skulle göra att jag inte skulle nå ut till lika många. Att folk skulle se mig som en lesbisk artist och inte bara som en artist eller en person. 

Med tanke på succén verkar det ju inte som att det var något att oroa sig över?

– Nej så blev det verkligen inte. Det är också en lesbisk kraft just nu i Sverige och framförallt i Stockholm. De som inte är lesbiska vill vara det. Fler vill vara delaktiga i det. Jag har egentligen inget problem med att bli beskriven som en lesbisk artist och att det sker. Det känns inte som att det har funnits popartister som både varit lesbiska och dessutom pratat om det genom sin musik.

Finns samma lesbiska kraft i Göteborg?

– Ja, jag har varit här och spelat någon gång och det kändes som att det fanns en lesbisk kraft. Däremot känns det som att feminismen har det lite jobbigare här i och med göteborgsmännen. Jag spelade på FIs stödgala och det kom dit massa skräniga göteborgssnubbar som buade när det hölls brandtal. 
 

I låten Godhet på Kents senaste album sjunger du en duett med Jocke Berg, hur föddes det samarbetet?

– Jag har skrivit med Jocke en gång förut och han har skrivit väldigt mycket med Daniel Ledinsky, min bror från en annan mor, som jag har skrivit väldigt mycket med. Jag och Jocke var en del i samma studio och sen såg han mig spela varpå han hörde han av sig och så skrev vi en låt ihop. Efter det skulle jag åka till Los Angeles för att skriva klart några låtar med Daniel som även producerade Tigerdrottningen (Kents senaste album, reds. anm.) där. I samband med det frågade Jocke om jag ville lägga lite kör på albumet när jag ändå var där. Kent hade nån fest i deras jättestora mansion som de hyrde, och efter en hel del alkohol satte han på Godhet och frågade om jag ville köra den. 

Var det en no brainer eller tvekade du?

– Jag tvekade faktiskt jättemycket. Även efter det att den var inspelad. Jag kunde inte riktigt identifiera mig med låten eftersom jag inte är en medelålders kvinna i en heterorelation, men jag tolkar ju låten på mitt sätt. Nu är jag så sjukt glad att jag har gjort det. 

Var spelar du ditt drömgig?

– Spelställe spelar inte så stor roll men någonstans där det är jävligt mycket folk som alla kan mina låtar. 

Det var nog allt. Har du något du vill tillägga?

– Ni är ASGULLIGA <3<3

Christopher Garplind & Sebastian Nowacki