Efter några få timmars sömn vaknar vi upp i ett blött tält. Solsken blandas under Lördagen med ihärdigt regn och våra ponchos åker ständigt upp och ned ur väskan. Våra låga ankelboots sjunker ned i leran och förvandlas till gigantiska lerklossar på fötterna. Men vi är glada ändå. Först på listan står Lana Del Rey.

Lana Del Rey spelar på Pyramid Stage, och då hon intar scenen står tiotusentals beredda. I batikklänning kör hon igenom sina största hits, och rösten håller. Vi hade fått för oss motsatsen. Dock finns det bättre liveartister. Lana använder kanske en kvadratmeter av scenen och de fåordiga mellansnacken hjälper knappast. Det blir tillslut, trots en fin röst, rätt platt.

Glastonbury är en fest för alla. Vare sig du reser med barnvagn eller rullstol passar du in. Lika naturligt som skjorta och jeans är tigerdräkt, och ölbongar blandas här med hörselapparater och blomsterkransar. Inget känns påklistrat bara för en helg, även om vissa utstyrslar såklart är det. Kanske späs känslan på av vetskapen om vart vi faktiskt befinner oss. På en av världens största  och mest legendariska festivaler.

Nästa spelning blir Imagine Dragons, där vi snabbt förälskar oss i sångaren. De kommer utspringandes i leriga kläder och det är energi från början till slut. Under sista låten blir sångaren så rörd att tårarna är nära, och vi kan bara känna likadant. Som artist innebär att spela på Glastonbury en slags milstolpe, och höjdpunkt, i var artists karriär. Att man gjort ett avtryck.

På väg tillbaka kommer vi på att här finns nog chans till kändisspaning. Tio sekunder senare, bokstavligen, flyger kameraväskan genom luften och landar med ett plask i dyngan. Tack för den. Vi får avböja ett tv-team som vill fråga om Metallica (vi skulle ändå inte ge några vettiga svar). Hurts sångare Theo Hutchcraft, Alvas drömman, står tydligen några meter ifrån oss. Ytterligare tio sekunder senare ser vi Paolo Nutini. Bild 1 av 3 

Bild 2 av 3

Sådärja.

Mot kvällen drar vi tillsammans med nyfunna vänner upp mot The Park. Någon vill se Disclosure men det är för mycket folk och vi tar oss vidare genom vad som måste vara ett av festivalens märkligaste, och häftigaste, områden. Övergivna karuseller, plastblommor högre än oss själva, gipsgiraffer i naturlig storlek. Torn gjorda av tygband, och barer, scener och klubbar i allt från övergivna Londonbussar till tekoppsliknande krypin. Det är som att ha hamnat mitt i Alice i Underlandet. Eller på en övergiven cirkus som fyllts av en massa folk. Härifrån kan vi blicka ut över en stor del av festivalområdet och i takt med de blinkande ljusen i detta surrealistiska virrvarr tar vi oss fram i leran. Den är nu så tjock att skorna nästan fastnar vid varje fotsteg. Uppför backarna är det ett steg fram, två bak, som gäller. Men tillslut befinner vi oss vid målet. Rabbit Hole. 

Vi har ryktesvägen hört talas om detta ställe, en plats vi bara är tvungna att se. Det vi möts av ser inte mycket ut för världen. En lång lång kö och vårt sällskap gör klart att det kommer ta oss evigheter att komma in. Tillslut kommer någon på den briljanta idén att fult uttnyttja våra presspass. Tydligen får repliken ”we have two swedish journalists here” oss att gå förbi den långa kön. Ibland har man flyt.

Vakten lyfter på ett skynke och fram träder en liten liten öppning, närmast en kattingång. Hukande tar vi oss igenom och kommer in i en bunker med bar. Därifrån går vi igenom ytterligare ett hål i väggen vilken i en snirklande trång tunnel tillslut mynnar ut i en än större bunker. Bland rosa belysning dansar man som i trans och det knaprades nog mer än morötter i detta Wonderland.

Vi stannar inte länge men förvirrar oss på väg hem. Frågar någon i tigerdräkt om vägen till presstältet, vårt enda riktmärke, och möts av ”I don’t think I’m the right person to ask. Look at me, I’m a tiger with a cider”.

//

Klara Hallerström klara.hallerstrom@hotmail.com

Alva Hallerström alvaidahallerstrom@hotmail.com