9:25 8 Jan 2016

Jag har sett ikapp båda säsongerna av The Affair under lovet. (Haha, ”lovet”.) 

Det handlar – som ni kanske vet om ni ”klickat er in här” – om Alison Lockhart och Noah Solloway, två gifta människor med bagage som träffas på en semesterort och inleder en affär. Har fortfarande inte bestämt mig riktigt för vad jag tycker. Berättartekniken ”Noah minns det som att Alison var på, Alison minns det som att Noah var på” blev rätt tjatig framåt, säg, åttonde avsnittet, va? Men är inte helt oväntat kär i både Helen och Whitney. Vill ha en spin-off som handlar om Whitneys lesbiska äventyr i New York.

Vill i vilket fall dela med mig av ett gäng relatable printscreens från serien eftersom, ni vet, jag har samlat relatable printscreens från serien och vill visa dem för omvärlden.

När man vet att man har rätt. Stämmer ju inte för The Affair-verkligheten, dock, de har extremt mycket sex och är djupt olyckliga ändå. 

Kul, för övrigt, när Noah säger till Alison att han vill ”göra något med dig som ingen har gjort förut”. Man ba. Det lär ju inte vara så svårt? Eftersom det enda sex de någonsin har i The Affair är att en man ligger ovanpå en kvinna och stöter in i henne medan de under största möjliga tystnad tittar varandra djupt i ögonen. Förlåt, vill inte verka djupt störd här, men är folk i allmänhet såhär tråkiga i sängen?

När man får ett riktigt tänkvärt råd av sin bästis.

När man är stolt sociopat.

Såhär slutar mer eller mindre samtliga av mina samtal, när jag tänker efter. Jag är den som säger ”tack”, alltså.

När man hoppades på mac & cheese men måste inse att man befinner sig på ett yogaretreat för den kulturella överklassen.

När man har hämtat inspiration från alla mina konversationer med alla mina ex genom tiderna.

När man inte vill skilja sig med hjälp av den som skötte Safran Foer/Krauss-skilsmässan, am I right, boys.

När man har lärt sig ett jättebra argument och startar bråk bara för att få använda det.

När man försöker utöva sjukgymnastik på sin arbetsgivares man och råkar börja berätta om när man träffade sin egen man och arbetsgivarens man får århundradets grövsta tv-stånd. Hur deppigt? (Och konstigt?)

Här hade man hoppats att Alison skulle få möta en enda snäll man i sitt liv, men icke. Tyckte hela hennes nymfo-storyline kändes lite konstlad, dessutom? Nu blir man väl anklagad för kvinnohat, men många män finns det väl inte vars högsta dröm är att ligga med en konstant tårögd och darrläppad tjej i urtvättad sommarklänning?

När man har fått sänka sina förväntningar på män igen, och igen, och igen. 

När man lyckas sammanfatta The Affair i en enda bildruta!

När man blivit omnämnd i tidningen, men inte på riktigt det sätt man hade velat.

När man är hundra år gammal och tycker att man har kommit på en jävligt smart comeback.


När man officiellt passerar gränsen från ”störig och självisk men harmlös – och dessutom lite snygg? eller?” till ”orimlig”.

När man har hittat ett nytt kall i livet. Ja, jag, alltså.

När man lyckas sammanfatta The Affair i en enda bildruta, del två.

När man jävligt gärna vill hitta en anledning till att få ligga med sin elev. (Shoutout till absolut ingen av mina lärare genom tiderna! Hade ni tänkt såhär hade jag kunnat göra era liv väldigt spännande!)

Relate! Relate! Relate!

I övrigt har jag svårt att greppa hur någon kan vara så frrruktansvärt snygg som Scott Lockhart. Relaterar mycket till Whitney även på den punkten. Tack, det var bara det.

/Greta Lockhart

1:21 18 Dec 2015

I dagens avsnitt av Keeping Up With The Kungafamilj, som jag följer eftersom jag trots teoretiskt republikförespråkande känner passionerat för väl valda delar av The Bernadottes, bakar Estelle knäckebröd. Och hälsar svenska folket god jul.

Herregud, minns hur många gånger jag såg förra årets julhälsning. Nej, ska till och med erkänna det här: minns att jag och mina vänner under en tid frekvent citerade Daniel Westling när han säger ”Häng den var du vill!”. Så känner man igen ett riktigt freak, hörni.

I 2015 års julhälsning har de tagit sig till Skansen för att baka tunnbröd. Estelle har börjat prata väldigt bra, alltså, oroväckande bra. (Bonusfakta om Estelle: en gång såg jag henne prata felfri engelska med sin barnflicka på ett fik. Herregud, vilket a-barn.) Daniel Westling misslyckas med att kavla sina bröd. Och Victoria, ja, alltså, det är sen gammalt att jag är kär i Victoria.

Fick på fullaste allvar tårar i ögonen när Victoria & Daniel kramades. Tar helg nu.

/Greta Bernadotte

3:59 11 Dec 2015

Hade det inte varit den diametrala motsatsen till hur jag reagerar på saker hade jag kanske sagt ”yas, queen, slay” om detta klipp.

USA:s kanske just nu galnaste man, Donald Trump, har i en New York Times-intervju uttalat sig om hur Harrison Ford ”stood up for America” i rollen som president i Air Force One. Harrison Ford får frågan om vad han tycker om den saken. Och svarar som ovan. Om jag inte var redo att gifta mig med honom innan – vilket jag var – så är jag det nu.

/Greta Ford (halvbra namn, va?)

Vid det här laget vet ni väl hur snabb jag är på att ”snappa upp” nya kulturyttringar. Ja, jättelångsam, alltså. Nu har jag sett första avsnittet av The Leftovers.

Det hade premiär sommaren 2014. Jag har aktivt ignorerat allt jag har hört och läst om The Leftovers sen dess, eftersom jag tycker namnet är dåligt och eftersom ”namnet är dåligt” är en fullgod anledning till att inte se en serie som alla säger är jättebra. Det kan ha spelat in att jag – nu säger jag det bara – inte gillar Damon Lindelofs serier särskilt mycket. Men igår tog jag mod till mig och såg första (och andra, och halva tredje) avsnittet.

Det var, precis som allt annat Damon Lindelof har gjort, sådär. Jag ägnade mig åt att snapchatta istället. Såhär såg det ut, om ni undrade.

Ska tatuera in ”we don’t smoke for enjoyment, we smoke to proclaim our faith”. På insidan av underläppen. ”Det är för långt”, säger ni? Det är vetenskapligt bevisat att jag har världens största mun. Det får plats.

Ärligt talat, berätta var man köper camotrosor, jag har tänkt väldigt länge på det här.

Observera att jag alltså inte identifierar mig som ”tyst”, ”pisstråkig” eller ”emo light” (eller?). Sur, däremot, kan jag skriva under på.

Började såsmåningom tycka att han var ganska snygg, ändå, han som spelar polischefen. Men erkänn att han ser exakt ut som alla manliga skådespelare i American Horror Story? Ni vet exakt vad jag menar! 

Tre andra jag blev kär i: Nora Durst, Liv Tylers karaktär, borgmästaren. Mest Nora Durst. Om serien kommer handla väldigt mycket om Nora Durst kan jag tänka mig att fortsätta titta.

/Greta ”pisstråkig” Durst