Stärkt av Anna Axfors briljanta (ha!) text om de roliga männens förfall tänkte jag skriva något om K. Svenssons flipp igår.
Den skrämmer mig. Hela dagen hörde folk av sig och bad mig skriva en så kallad bråkrecap, det är sant, inte enbart ett humble brag alltså, min bråkrecap-eld är den största i Sverige. Men jag vågade inte. Jag orkade inte med tanken på att han skulle vilja dra en yxa genom fittan på mig också. Att han skulle vilja munknulla mig tills jag kvävdes och sen komma i mitt liks mun. För att jag, hypotetiskt då, skulle behöva säga i min text att han hade gjort fel.
Hur han vrålar i AMK Morgon att Åsa Linderborg är en jävla fitta, hur det känns att höra en vuxen man vråla de orden det högsta han kan, det har spökat i mig sen jag hörde det. Jag vet att han har tagit tillbaka det. Att han var full. Som att det var en ursäkt, som att man gör saker man inte menar när man är full, som att inte det motsatta var sant: man håller på sig, och håller på sig, och håller på sig, och sen dricker man för mycket och först då vågar man säga sin riktiga sanning. Ibland är det att man är kär i någon. Ibland är det tydligen att man vill mörda sin chef med en yxa.
Jag tänker på hur det är att vara Åsa Linderborg då. Att fortsätta redaktöra och försvara och betala någon som så många gånger tidigare har gått över gränsen och sen – efter två års samarbete – få höra det här om sig själv. Jag tänker på hur roligt och givande det måste kännas att fortsätta jobba som kvinnlig kulturchef då. Hur det kändes i mig att vara kvinna överhuvudtaget när jag hörde det.
Och grejen är att jag har älskat K. Svensson. Jag har skrattat så jag har gråtit åt honom fler gånger än jag kan räkna, jag har lyssnat på alla avsnitt av hans gamla podd Crazy Town två gånger, och jag har liksom inte drabbats av hans idiotiska utspel under det senaste året, även om han sakta falnat i rolighet i mitt inre. Men nu orkar jag inte mer.
När jag känner efter känns det som att det jag känner är sorg. Och jag känner mig fånig för att jag ens har så starka känslor för det här. Men det är inte sorg för honom och inte för mig, det är sekundärt att han är en idiot och att jag är en otryggare människa nu, utan för att det alltid kommer vara såhär. Det kommer aldrig bli bättre. Exakt såhär kul kommer det vara att vara kvinna i all evighet. Blir tokig när jag tänker på det.
/Greta
