Kim Kardashian, min favoritperson på hela jorden, har fött barn. ”Din favoritperson även av alla du känner och älskar?”, undrar ni. ”Inga kommentarer”, svarar jag.

Ja, det var ju några dagar sen hon födde. Den femte december, närmare bestämt. Men av olika anledningar har jag lite fördröjd förmåga att ta in saker som händer just nu, så det har liksom inte slagit mig förrän just i denna stund. En ny liten Kardashian att lära känna på outhärdligt långt avstånd! En Kardashian som heter Saint West! Det är för mycket för mig, hörni. Magiskt namn, magiska föräldrar, med största säkerhet ett magiskt barn.

Men inte riktigt lika magiskt som North, va? Känns som en statistisk omöjlighet (och ni vet ju dessutom vad jag tycker om killar).

Så symboliskt, för övrigt, att Saint hörde Kims Instagrambön och föddes bara några timmar efter att hon la upp en bild på sin mage med texten ”ready whenever you are lol”. Äkta mor/barn-kärlek in this day and age!

Roligt extramaterial, courtesy of internet. Notera tidpunkten för tweeten, alltså!

/Greta ”Saint” Thurfjell

Nu är det för många favorittjejer i tidningen för att man ska hinna ha alla som bakgrundsbild på mobilen.

Först: Paris Hilton för Paper Magazine!

Omdiskuterade bilderna på Kylie Jenner för Interview Magazine. Men de är ju rent objektivt fina, det måste ni hålla med om, goals för en alien-otherkin som jag.

Och sist men motsatsen till minst: Amber Rose, även hon för Paper Magazine, utklädd till sina feministiska idoler. Valde den på Pussy Riot-Amber som mobilbakgrund till slut.

/Greta Hilton-Jenner-Rose

Har tänkt i flera dagar att jag ska skriva något om James Deen. Har tänkt att det är min plikt som Nöjesguidens porrexpert. Föregående mening var ett skämt. Men har tänkt att jag inte bara kan hålla på och klaga på porrfilmer där tjejerna som ett statement har röda prickar vid troskanten. Måste skriva något om James Deen.

Dristar mig till att säga att om man är det minsta bevandrad inom porr eller populärkultur vet man vem han är, men: James Deen är alltså kanske världens just nu kändaste manliga porrskådis, som gjort mycket helt standardiserad porr men som också är starkt förknippad med BDSM-sajten kink.com. 2013 var han ihop med porrskådisen Stoya. I helgen berättade Stoya på Twitter att hon har blivit våldtagen av honom.

Efter att hon gick ut med det har fler kvinnor i porrbranschen berättat om sina erfarenheter av honom.
Tori Lux säger: ”’I’ll repeat myself: Tori Lux, would you like to sniff my testicles?’ he asked, more aggressively this time. I replied with a firm ’No’, in order to establish my boundary—which James then disregarded by grabbing me by the throat and shoving me down onto a mattress on the floor.’”
Ashley Fires säger: ””I reach for my towel to dry off, and he comes up from behind me and pushes himself and his erection into my butt. He pushes me against the sink and starts grabbing on me and I was like ‘No, no, no, James, no’.”

Vill inte att jag ska tycka att det känns jobbigare för att jag går igenom något liknande i min privata verklighet. Vill inte för en sekund tänka att det är ”synd” att man inte kan se filmer med honom (om möjligt än mindre med honom och Stoya) igen. Vill inte att det ska komma upp så många seemingly lyckliga bilder på paret Stoya/Deen när man googlar hans namn. Vill inte överhuvudtaget ha känslor inför det här, förstår ni den känslan? Vill kunna tänka ”monster” och utan ambivalens förpassa honom till min allt längre svarta lista över män jag för tidigt hade placerat i facket ”goda”. 

”I respect women”, säger James Deen själv på Instagram. ”I know and respect limits”, säger han. Det känns som ett slag i magen. Det känns som att läsa ett uttalande från alla män som blir anklagade för våldtäkt. Det känns som att läsa ett uttalande från en annan, specifik man som har våldtagit, men det vill jag inte tänka på. Vill inte tänka på att Stoya blir kallad ”a complete idiot” av en person med Instagram-namnet ”nutella.jizz” heller.

Vill inte att män ska våldta. Vågar inte uttrycka starkare känslor inför män som våldtar än så, då kommer jag att bli våldtäktshotad. Vet inte vad jag ska göra av den känslan heller. Det verkar ju inte hjälpa oavsett hur många som känner den. Vill inte att Stoya, kvinnliga porrskådisar, kvinnor ska ha det såhär.

/Greta

Förra veckan var det Boys som svek mig genom att ta slut. Idag sörjer jag istället den tredje säsongsavslutningen av Bron.

Jag måste dela min sorg med någon, och vem är en bättre vän till mig än internet, inte sant? Alltså: här följer sju saker jag inte kan sluta tänka på efter igår. Spoilervarning utfärdas förstås, men det hoppas jag att ni förstår själva, herregud.

1. Pillermissbruk och allt, tack.

2. De som chattade med serieskaparen Hans Rosenfeldt & SVT Drama-chefen på svt.se efter avsnittets slut… De är inte så smarta, va? (Och haha, kudos till Rosenfeldt för svaren ”det var coolt” och ”bränna sig själv i munnen är ju inte så svårt…”.)

3. Falska Anders Borg, alltså inhoppande polisen Rasmus Larsson, vilken jävla sopa. Alltså, hade inget smartare att tänka om honom. Bara: sopa.

4. När skaffade egentligen Henrik Sabroe en gigantisk glugg mellan framtänderna? Eller har han bara aldrig öppnat munnen förut?

5. Chockerande upptäckt: Hans Rosenfeldt är alltså inte bara världens bästa dramatvförfattare – han är också världens längsta man.

6. Herregud, när de satt i bilen i sista scenen och tittade på varandra… En scen som gjord för att skriva fanfiction utifrån, det säger jag er. Min chef har ännu inte kommenterat min uppsägning.

7. Så intressant att Sofia Helin började spela Saga Norén när hon fick frågan om huruvida hon ska fortsätta spela Saga Norén eller ej?

Jaha, då var det bara att sätta sig och börja skriva Nobroe-smut (uppfann Nobroe som pairingnamn för Saga & Henrik nu, bra va?) då. Osäkra källor tyder på att det, om det ens blir någon, är två år till nästa säsong. Vi klarar det tillsammans, okej?

/Greta Sabroe

Jaha, ni undrar hur jag känner inför uppmärksammade SVT-serien Boys såhär efter finalen? Jag som skrattade så åt skådespelarnas intervjucitat inför premiären?

Jag kan avslöja för er att jag just såg det allra sista avsnittet. Och grät.

Nej, det var en överdrift. Men jag tyckte uppriktigt synd om Leo när han satt där på berget och grät och sa ”jag vill bara röka tills det inte känns någonting”. Boys har nämligen fått närmast mytiska proportioner i min bekantskapskrets – vi har citerat ordagrant ur serien, hånat varandra angående vem som är mest lik Victor, och blivit kära i Bassi (förutom en störd jävel till vän som istället blev kär i Lovisa). Det har varit huvudsakligt samtalsämne för ett antal dejter jag varit på lately (säger en del om vilka jag dejtar, hm?). Och häromdagen frågade min pappa – i upplösningstillstånd – mig när det kommer en andra säsong.

Jaja. Allt som är lika delar skamsköljningsframkallande och genuint bra har ett slut. Men jag snapchattade intensivt från mitt livs sista Boys-stund, och jag tänkte att jag skulle dela med mig av det.

(Tyvärr har internet inte kommit så långt än att det på ett enkelt sätt går att embedda videos här. Följer gör alltså delvis printscreens från videos. Vill man se rörligt på lilla mig på Snapchat är det inte så svårt att lista ut vad jag heter!)

/Fru Bassi