Jag lärde känna Björn Werner för snart två år sen, i jämnhöjd med att fina Silvana Imam slog igenom och begreppet kulturell appropriering kom till Sverige, när jag började som ung praktikant på Nöjesguiden. Det blev ansvar för Twitter, förvirrade intervjuer med Filip & Fredrik och ibland blev det mer.

Björn var redaktör i Göteborg och vi blev snabbt tramskamrater. Det jag fick skriva skickade jag till Björn för uppmuntrande tillrop, men han redigerade hårt och vinklade gärna om mina ganska elitistiska bitar till ännu hårdare angrepp på ”pöbeln”.
När jag blev äldre och mer erfaren insåg jag att det var ovanligt att hårdredigeras så på en nöjestidning, och särskilt förstod jag att Björn Werner inte tyckte att det gjorde något att mina alster var lite överdrivet storstadscentrerade: jag skulle ”läras upp”. Sent insåg jag att det var en slags ideologisk uppfostringsanstalt jag var satt på, ett omskolningsläger, där mina texter spökskrevs av – ja – den coola hånfullhetens spöke.

Flera gånger under det sista halvåret innan Björn lämnade Nöjesguiden hade vi krismöten och perioder då jag inte kunde skriva. Och jag insåg att det handlade om två saker. För det första att jag höll fast vid mitt stöd till den humorlösa identitetspolitiken (jag var inte nihilist, Ayn Rand-anhängare eller ”man kan skämta om allt”-sägare utan tyckte intersektionalitet var helt okej), och det dög inte. Det andra handlar om Björn Werners syn på sig själv, att han ensam är den viktigaste satirikern i Sverige.
Jag fick ett råd av Björn efter att jag skrev mitt ökänt roliga under cover-reportage om Tinder, det var på en gratisölstinn smygläsning strax därefter: ”Sluta skriv Greta, doktorera i stället, ägna dig åt akademien”. Var detta ett bra råd från en vän eller ett försök att få en medarbetare att försvinna från scenen?

Men värre är det som kommer i dagen av ordvalet i denna ”Svartklubb-gate” kring min medverkan på ett DJ-gig på en svartklubb under Way Out West. Ordet är svek. Och det avslöjar egentligen allt. Jag har svikit honom när jag inte kom. Under honom har utvecklats ett slags tramsets hederskultur.

På ett Happy Socks-mingel nämnde jag idén om ett så kallat back-to-back-gig ihop med Björn. Tänkte att det kunde vara en intressant grej. Det tyckte Björn också, trots (eller för?) att han vid det här laget hade gått vidare till Café. I hans värld blir detta ett ränkspel bakom Nöjesguidens rygg.
Men som så ofta när man har med Björn att göra blir det skit till slut. Först klang och jubel. Sedan förakt. På lördagnatten skulle spelningen hållas, det var Björns egen fest och hans ansvar att se till att jag kunde ta med mig ett gäng glada dansare dit. Då skriver han: dina vänner får betala sig in, och det hälsar du dem.

När jag visade mig själv det föraktfulla svaret från Björn Werner beslöt jag mig, som är berömd för att aldrig ställa in några gig, för att göra ett undantag. Med den inställningen Björn Werner visat kunde det inte bli en bra stämning på festen. Så jag ordnade andra semioffentliga kvällsaktiviteter åt mig själv, det var inte svårt. Sedan meddelade jag Björn att jag inte kunde komma, varpå han visade var skon klämde: han är så jävla trött på Missnöjesguiden.

Kanske borde jag vara arg. Eller ledsen eller rädd nu när denna gigantiska satiriker och DJ-stjärna attackerar mig, han som så sent som på Happy Socks-eventet kallade mig för sin ”lillasyster” och stack till mig en extra ölbiljett.

Och kanske sammanfattar Håkan Juholt problemet med detta DJ-gräl i ett – något oväntat, får jag erkänna – sms till mig: ”Hatet mot traditionella vinyl-DJ:s och pk-redaktörer går inte att debattera”.

/Miss Nöjesguiden

Nu är det bevisat: kvinnor hatar korta män. Eller?

Igår skrev Telegraph om en studie som 60 000 heterosexuella män och kvinnor deltagit i, angående hur längd (på kroppen, herregud) påverkar ens sexliv. I den har man bland annat kommit fram till att korta män har en till tre färre sexpartners genom livet än ”normallånga” eller långa. Det finns också saker som tyder på att kvinnor som ligger med män har en minimumlängd som de ogärna går under, vilket innebär att folk över den längden i snitt har ungefär lika många sexpartners.

Uppseendeväckande är också att ”underviktiga” (på BMI-skalan, trubbigt mått, som bekant) och korta kvinnor, enligt studien, har färre sexpartners än mer genomsnittslånga och -viktiga. Tänkte som vanligt på min favoritpodcast En varg söker sin pod när jag läste det. Deras senaste avsnitt handlar om (fullkomligt tokiga men ändå oemotståndliga, lite som #montergate) SVT-serien Tro hopp & kärlek, och i en passage tar Liv Strömquist upp teorin att det alltid är den smalaste tjejen som vinner såna program, man ser det redan i första avsnittet: den med lägst BMI är den som kommer få killen. Men å andra sidan finns det ju någon sorts föreställning om att ”killar gillar tjejer med lite att ta i” (läs: bröst och rumpa men absolut inte mage, am I right), vilket ju då möjligtvis stöds av den här studien. Alltså: det går helt enkelt inte att ha ”rätt” kropp som tjej. Men det visste vi ju sen tidigare.

Tänker ändå på vad det innebär om man som tjej har en minimumlängd. Jag har nämligen nästan uteslutande haft jättekorta killar (och tjejer, men det här är som tidigare nämnt en straight studie). Inte kortare än vad jag är (det går nämligen inte), men har aldrig behövt ställa mig på tå för att pussas, ni vet? Och vet inte vad det säger om mig. Att jag är generande okräsen? Eller, ve och fasa, att jag har en ”grej” för korta? Vägrar tro att det är sant. Men kan å andra sidan inte tänka mig något jobbigare än att behöva ställa mig på tå för att pussas.

Tänker också på min gamla spaning om att Kanye West är så himla kort. Tur då att Kim bara är hälften så lång. Så slipper han hångla med sig själv, menar jag.

Jag gjorde en lista på Twitter häromveckan, på de bästa svenska poddarna. Men man lär sig ju aldrig att 140 tecken inte räcker (citat: Sigge Eklund när han var rolig på Twitter).

Dessutom fick jag inte med alla jag gillar. Alltså – här är mina favoritpoddar just nu.

• En varg söker sin pod
Ooriginell åsikt, men detta kan vara den allra bästa podden vi har. Jag håller Caroline Ringskog Ferrada-Noli som en av Sveriges smartaste människor – och Liv Strömquist är inte så dum hon heller. Aldrig en dålig stund! Bäst på populärkultur, inte så populär kultur, och känslor. Har lyssnat på alla avsnitt två gånger, så bra är de.
Favoritavsnitt: Alla. Kanske i synnerhet Ingen ska behöva psyka ur.

• The Power Meeting Podcast
Eventuellt partisk eftersom denna podd både ligger hos oss och hostas av min gamla chefredaktör Amat Levin. Men den är så rolig. Tillsammans med Peter ”Smith” (falskt namn, sjukt nog) och Jon Rollins pratar han om känslor, aktualiteter och populärkultur. Det händer väldigt ofta att jag skämmer ut mig i kollektivtrafiken genom att skratta åt deras killgnabbande. 
Favoritavsnitt: Addiction, Porr & Onani med Soraya Hashim, Kroppsnojor, könssjukdomar och små kukar

• Februaripodden
Ja, det är sant. Jag är tokig i en killpodd. Jonatan Unge och Ola Söderholm pratar nästan bara om impotens, men också om humor, Jonatans mommy issues, och relationer. Som självutnämnt besatt av all kultur som har med män att göra är det kanske inte så konstigt att jag tycker om den här.
Favoritavsnitt: Onanistens återkomst, Säga fuck you till sin dotter

• Markus & Malcom
Kontroversiellt tips! Eftersom dessa urkraftskommunister, en samhällsskribent och en lokalpartiledare i Örebro, med största säkerhet hatar mig och allt jag står för i egenskap av Nöjesguiden-arbetare. Men väldigt bra om internationell, europeisk och svensk politik ur ett (riktigt!) vänsterperspektiv, om man nu råkar vara förtjust i sånt.
Favoritavsnitt: Islamiska staten och ett Mellanösterns 30-åriga krig, Polisen, Vi Gillar Olika?

• Singelrådet
Ännu en Nöjesguiden-podd! Emilie Roslund, som även skriver underbara relationstexter för oss, pratar med andra singlar om singelrelaterade saker (se exempel nedan). Mitt enda (och ständiga) klag är att jag aldrig får vara med eftersom jag inte är singel.
Favoritavsnitt: Så analyserar du någons Instagram-beteende, Den hårda vägen mot en perfekt nude, Otrogen utan dåligt samvete

• Fredagspodden med Hannah & Amanda
Bubblare! Eftersom jag av okänd anledning inte började lyssna på denna pärla förrän i förrgår. Ska ta igen nu genom att lyssna igenom samtliga avsnitt. Tydligt genomgående tema för alla poddar jag gillar: de handlar om känslor. Men denna handlar även om skönhet, syskonskap och mys. Allt man älskar, alltså. Dessutom är jag besatt av hur de pratar, vill vara deras vän.
Favoritavsnitt: Återkommer när jag hört fler än de tre senaste.

Ja, där har vi dem. En ljuv blandning av killars känslor, tjejers känslor, och ”samhällsdebatt”. Varsågod att lyssna. Och, med tanke på att jag kommer ha lyssnat mig igenom Fredagspoddens arkiv innan veckan är slut, tipsa mig om nya poddar är ni snälla. Nu vet ni ju vad jag gillar.

/en med för stort poddintresse

Efter en folkomröstning på Twitter om huruvida jag borde blogga mer om hudvård/skönhet/såna tjejgrejer eller ej (1,2% av mina följare har i skrivande stund tackat ja, det vill säga favoritat tweeten) har jag kommit fram till att jag borde det.

Eftersom detta intresse just nu upptar mycket av min vakna tid, det vill säga. För att inleda denna nya blogg-era tänkte jag därför helt sonika räkna upp fem fakta om min hy. Jag vet att ni har undrat.

1. Min kille klagar på att det tar så lång tid för mig att genomföra min hudvårdsrutin att han ”hinner se ett helt avsnitt av Oz” medan jag upptar badrummet. Inga övriga kommentarer angående detta. Förutom att det är min enda ensamma stund på hela dagen, och jag vill att den ska ta jävligt lång tid.

2. Det störiga/gudagivna med min hy är att den beter sig exakt likadant no matter vad jag gör med den. Jag skulle kunna tvätta ansiktet med såpa morgon, middag och kväll och fortfarande ha this glowing complexion. Alltså är min rigorösa rutin mest för mysets skull, eller, om jag vill låta smartare, en investering i mitt framtida ansikte. Så jag slipper se ut såhär om tio år: 

3. Allt jag kan har jag lärt mig av skönhetsgurun Caroline Hirons. Okej, det stämmer inte, men det var upptäckten av hennes blogg som återuppväckte mitt intresse för hudvård, ett intresse jag la obscena mängder tid och pengar på när jag var kanske 14. Sju år senare är jag tillbaka. Börja med dessa cheat sheets när ni läser: Cleansing, Routines, Toner, Top Tips, SPF.

4. För ett tag sen hade jag en typisk Greta-fas av att vilja ”vara naturlig”, det vill säga bädda in hela mig i kokosolja och parfymera mig med typ färska blommor. Töntigt. Astöntigt. Till följd av detta har jag tyvärr en burk ekologiskt sheasmör i mitt badrumsskåp, en burk som är så stor att allt som står runtomkring den liksom darrar i dess skugga. Jag hatar det sheasmöret. Det är grynigt, hårt och det vägrar smälta i mina händer, så efter en rejäl insmörjning har jag små hårda bitar av shea kvar i ansiktet/på kroppen/i håret (mardröm). Om nån vet vad jag ska göra med monsterburken, var god tala. Innan det hade jag dock en miniburk med L’Occitanes dito, som var helt jämnt och mjukt och ljuvligt, så om ni ska go down that road, välj det istället.

5. Jag hatar att behöva erkänna det här, men jag har nyligen blivit besatt av Lush. Men mer om det vid ett senare tillfälle. 

Måste springa, ska hinna till Lush innan de stänger.

/*planerar redan mitt Lush-inlägg*

P.S. Ni läser väl redan våra skönhetstexter och Kakans blogg, hoppas jag. Ljuvligt är det, att de finns.

Är kluven till en blogg jag har läst idag: How To Make Me Come. Den handlar om kvinnlig orgasm. Eller, bara så att vi är på det klara med hur bloggen definierar ”kvinna”: den handlar om hur man får orgasm när man har en vagina (och ligger med någon som har en penis).

På sätt och vis är det förstås ett bra initiativ. Jag är som bekant icke emot att man pratar mer om tjejers sexualitet. Jag önskar att den här hypersexuella Instagram-trenden som alla fjortonåriga emotjejer håller på med nu hade funnits när jag var liten (jag vet att det var sex år sen, men trender skapas fort, okej). Jag tror att jag personligen (notera kursiveringen så slipper vi bråka) hade mått bra av det, att bara lägga upp bilder på min röv och bonda med andra tjejer som också bara lägger upp bilder på sina rövar. När jag var fjorton var jag extremt intresserad av sex men fick misstänksamma blickar från mina kompisar så fort jag försökte föra det på tal. Jag önskar att det inte hade varit så. Jag är glad att det, iallafall inom vissa kretsar, inte verkar vara så längre. Och jag är glad om fler tjejer får läsa om andra tjejer som gillar att komma.

Å andra sidan finns det något så irriterande och kontraproduktivt med tjejer som vill prata om sina orgasmer som ”komplicerade”, ”komplexa”, något nästan ouppnåeligt. För en del är det förstås det. Men det är väl knappast för att det generellt sett är fysiskt svårare att få en fitta att komma än en kuk – det kan inte vara det, jag vägrar tro det – utan för att vi hela tiden får höra att vi är det krångligare könet. Att sexualundervisningen i skolan, i den mån den ens existerar, fortfarande går ut på att berätta för tjejer att de kommer behöva kämpa för att någonsin få en orgasm av en kille. (För alla vill ha en orgasm av en kille!) Att jag har legat med så många killar som inte ens orkar försöka eftersom de fått lära sig att det är ”för svårt”, och att alla jag känner också har det.

Liv Strömquist sa smarta saker om det i ett avsnitt av Lilla drevet – podden jag lovade mig själv, och misslyckades med, att sluta lyssna på eftersom en av dem hängde ut mig som ”förnumstig” på Instagram – när forskare kom fram till att g-punkten inte fanns utan snarare var en del av klitoris och kunde sitta både här och där. I korthet var andemeningen detta: det är inte svårt att få tjejer att komma. Däremot verkar det vara svårt för killar att uppbåda något som helst intresse för det. 

Här är några utdrag ur texterna på bloggen, skrivna av anonyma kvinnor.

”Sometimes I find myself more agitated after sex than before it, and I find myself resenting the men who, sated on the mistaken belief that my pleasure was something they gave to me instead of something I took from them, will sleepily inquire after how many times they made me come. I’m not a monster, nor do I think my orgasm has as much to do with gender politics (seeing as I grasped my crotch far before the concept of patriarchy), so I try not to be an asshole during post-coital recapping. But I bristle against the idea that my own pleasure needs to be quantifiable in a way that my partner’s doesn’t.”

”We were super drunk. You were screaming at me you didn’t mind if I squirt. I was never going to, because this isn’t porn, and I didn’t even come close. You got super frustrated at how long it was taking. I kept ensuring you I was close. Eventually you gave up or I got bored or something. You put a pillow over my head and commanded me to relax. You also got visibly bored, which made me tense in exactly the wrong way. You also made me feel ashamed that it wasn’t happening.”

”I have faked A LOT of orgasms. I’ve wanted guys to like me so badly. I gave these guys a lot of power. And I needed their perception of me to last in the bedroom. I was this outgoing, cool, confident girl, shouldn’t I then also have been highly sexed; a girl who knew her body and could come easily and when she wanted to? I’d made sex for the man and not for myself. I would be too ashamed to say, ‘Hey, this isn’t working for me’, because I would want them to think I was easy going and had had tons of experience. I’d be so concerned with their finishing that I’d ignore my own. I would be too frightened to admit I wasn’t sure I knew what I wanted. But this ‘cool girl’ I was should have known all about sex, right? She shouldn’t be so prude. I would crave it desperately though. I would have mediocre sex and end up feeling all the more alone.”

Och här kan ni läsa alla texter.

/er sex & samlevnads-expert