Idag borde så många få njuta av den magiska text som Sydsvenskan publicerade om det subversiva i den (av alla som inte är tjejer) så bespottade Dirty Dancing.

Jag kan inte nog understryka min kärlek till Dirty Dancing, som sedan jag var mycket liten har varit min allra viktigaste film. Jag börjar gråta bara jag tänker på scenen med Baby och pappan på bryggan, när hon säger ”if you love me, you have to love all the things about me”. Så viktig markering och lärdom för alla tjejer som har relationer, av diverse slag, med män. Samma sak gäller förstås deras första sexscen, när Baby bestämmer, tar initiativ, åtrår honom och inte (bara) tvärtom.

För att inte tala om när hon häller en vattenkanna över överklasservitören med Ayn Rand i bakfickan och det odödliga citatet ”some people count, some people don’t” i munnen. Eller hennes uppenbara oro för Penny när hon gör sin abort, en så talande bild av hur kvinnor i olika situationer fortfarande kan känna och kämpa för varandra. Det här formade liksom i stor utsträckning min bild av livet som ung yngre, vad som var viktigt, vad som betydde något. (Allt det här tas upp i Sofie Dahlstedts text, så läs den genast om du inte gjort det än.)

Och jag ryser i hela kroppen av tanken på övningsscenerna, i vattnet, i dansstudion, när Johnny hela tiden råkar kittla Baby. Dessutom föddes här mitt livslånga, djupt problematiska förhållande till killar i svarta t-shirts.

Det här var så satans vackert i texten: 

”Och på tal om, låt oss prata om sex, baby. Det är Baby som kliver in i Johnnys rum och berättar vad hon känner för honom, vad hon är rädd för och vad hon vill. Det är hon som säger åt honom att låta musiken fortsätta spela och dansa med henne. Och hon stryker hans anatomiskt fulländade bakdel (förlåt, jag kan inte inte) långsamt medan han fortfarande har händerna i fickorna. Han är det erotiska objektet, inte hon. (…)

Och som om inte det vore nog: trots att Baby är en ung kvinna med fysiska begär och initiativförmåga, blir hon magiskt nog inte utpekad som slampa efteråt. För mitt tonårsjag var det både ovant och befriande att se. För mitt vuxna jag är det fortfarande… befriande.”

Har alltid hatat alla som avfärdar Dirty Dancing som en simpel och dum boy-meets-girl, när den lärde mig och så många andra unga kvinnor så mycket om livet. Om sex, om klass, om killar, om systerskap, om familj. Får jag inte se den mycket, mycket snart så kreverar jag.

När ni ändå håller på måste ni läsa Kakans text om Dirty Dancing också. Grov gråtvarning utfärdas.

Nicki Minaj har förlovat sig! Verkar det som enligt hennes senaste bild på Instagram, se ovan. Hoppas det gick mer romantiskt till än förra gången, ni vet, ”yes I suppose”-gången i All Things Go.

Mycket tyder åtminstone på att hon har sealed the deal med sin yngre älskare, rapparen Meek Mill, som det väl har ryktats om att hon har ihop det med sen hon publicerade en gullig pussbild på dem i februari.

Förra veckan bekräftade till slut Meek Mill på Twitter att han har något på gång med Nicki. Några dagar senare, närmare bestämt igår, la sen Nicki upp följande bild, där man tydligt ser att hon har något stort på ringfingret. 

Blir så nervös bara att det inte ska vara ”rätt”! Hon gjorde ju precis slut med sin gamla kille efter tolv/fjorton (internet säger olika) år, är hon verkligen redo att gifta sig?

Å andra sidan är jag ju besatt av deras duett Buy A Heart, en av de (sju, ungefär) bästa låtarna på The Pinkprint, så de verkar ju ha rätt bra g ändå. Plus så extremt gulligt matchat med hennes väska och hans byxor på bilden ovan.

/dock orolig över hattvalet i tidigare nämnda bild

P.S. Läste för övrigt i Se & Hör (!) igår att Nickis egna alkoläsk för vuxna, Myx Moscato, ska lanseras i Sverige. Som jag har längtat!!! Obs, är allvarlig.

Okristligt tidigt imorse var jag med i rikstelevision! Närmare bestämt TV4:s Nyhetsmorgon. Jag har en vag känsla av att jag har varit med i tv tidigare i mer tveksamma sammanhang, så vi låtsas att det här är första gången, va?

Vi pratade om en undersökning Spotify har gjort om vilken typ av musik folk somnar till – inte helt oväntat rör det sig om ganska mycket Ed Sheeran, Sam Smith och andra svintråkiga balladkillar. Jag berättar att jag helst somnar till techno (kan någon snälla berätta när jag blev en förespråkare för ”techno”!) och hjärnforskaren Katarina Gospic förklarar vad som händer i huvudet när man sover med musik i öronen. Överlag ett mycket behagligt samtal. Fast inte så att man somnar till det.

Har tre saker att säga om mitt eget framträdande:
• Att jag har så muskulösa armar?! Brukar skojskryta om mina biceps men det här var faktiskt nyheter även för mig.
• Tänk, ändå, att jag lyckades säga ”Fifty Shades” inte bara en utan två gånger trots att min totala prattid uppgick till kanske fyra sekunder. Och trots att ämnet inte alls hade med Fifty Shades att göra.
• Satan i helvete vad härligt att gulliga sminkisar gjorde mitt hår och fyllde i min hastigt påslängda eyeliner innan. Vill börja varje dag så, tack. Hur fin page har jag nu, hörni! Fastän den skiftar i tre vitt skilda färger!

Okej, nu kan ni återgå till era vanliga liv. Jag med. Ska bara ta några fler selfies i mitt vackra studiosmink.

/har druckit för mycket TV4-kaffe

Jag vill inleda med att säga att jag vet mycket lite om ser-ut-som-goth-låter-som-pop-duon Strawberry Switchblade, eftersom det alltid har varit ett sånt band som folk med coolare musiksmak än jag lyssnar på. Min kille och min bästis Björk, alltså. Men!

Idag har jag läst en så fantastisk men alldeles för kort intervju med Rose McDowall, alltså ena halvan av Strawberry Switchblade, i The Guardian. Angående att det är det där fåniga Record Store Day nu på lördag.

Jag tänkte helt enkelt lista de finaste sakerna hon sa i texten, mest för att jag ska få en anledning att titta på/visa jättemånga bilder av dessa magiska åttiotalshäxor.

”I’d love somebody to one day say: ‘She’s the female Leonard Cohen’. People say: ‘Oh, it’s music to kill yourself to’. But I love melody, and the beauty of melancholy.” Ah, klassikern, att tjejer aldrig får göra vemodig konst utan att vara tonårigt suicidala! Tröttsamt då, lika tröttsamt nu.

(Hur jävla söta!!!)

“I don’t believe in slagging people off. I like Jill, she’s a nice girl. But there were certain problems that were beyond anybody’s control.” Hur konstigt att säga så om någon man har gjort musik med i fem år? ”Nice girl”? Jill är alltså Jill Bryson, andra halvan av duon. Sån mardröm för henne att få höra.

”What happened, Rose? ‘The dark side, you mean?’ she laughs. ‘I was always a strange little girl. I believed in magic. I had a lot of experiences that were just so outrageous, so wildly weird, that I knew something else was going on.” *identifierar mig*

“My mum said I used to speak in tongues, and I used to have nightmares that would continue while I was awake.” Okej, jag identifierar mig inte så mycket längre. Men skulle vilja läsa en bok om hennes barndom.

Varsågod för enorma mängder eyeliner, häxkraft och tygstycken i håret, hörni.

/Nöjesguidens eviga (och ärligt talat enda verksamma, va?) gothreporter (bevis I & II)